Det uppstår en märklig gemenskaphetskänsla i krissituationer. Som när nattåget Caledonian från London till Inverness som jag sett fram emot i en vecka – bilderna visar lyxiga hytter med mild nattbelysning och listar wifi, nya sköna sängar, AC och egen toalett som en del av bekvämligheterna – plötsligt och utan förklaring ersätts med ett gammalt tåg med tillhörande vagnar som för tankarna till filmer från 1960-talet.

Minimala kupéer liknande dem jag en gång åkte i (för många år sen när jag tog tåget genom Polen, fast de var faktiskt något större).
Här: Märkliga och helt ologiska inredningslösningar.
En överslaf som inte går att fälla ner. En bänkskiva som går att öppna upp och gömmer ett handfat.

Alla ser lika förvirrade ut.

Det finns inget wifi, kanske i o f sig inte förvånande, men inte heller ett vägguttag i den miminala kupén. Det finns några USB-uttag märkligt placerade längst upp i taket vid fönstret och jag hör grannen svära genom väggen över att ingen mobil laddas. Handfatet hittar jag när jag fäller upp fönsterbänken/bordet, där under är det nämligen finurligt gömt med kall- respektive varmvattenkranen på så långt avstånd så att man antingen tvingas tvätta händerna i kallt eller varmt vatten. Du kan inte gå ut och låsa dörren för att gå på toaletten för då kommer du inte in igen, utan måste kalla på tågvärdinnan. Här börjar nästa förvirring när folk blir utelåsta och springer och letar kors och tvärs i de åtta vagnarna efter någon som kan låsa upp.

Det är tur att man har en lång sladd

Jag tar min tillflykt till restaurangvagnen/baren liksom de allra flesta av passagerarna där det finns en hyfsad fläkt från fönstret och vägguttag att ladda datorn i och där inträder en märklig känsla av gemenskap, solidaritet, stiff upper lip, mitt i allt elände.

Det är människor i alla åldrar och lite överallt ifrån mestadels britter och få turister. Folk som inte alls känner varandra tränger ihop sig vid bord och i sofforna och slår sig i slang över en Pint West 4 eller Innis and Gunn Original eller ett glas vin eller en whisky. I restaurangvagnen flödar samtalen över nudelsoppa, macaroni cheese eller Haggis & Neeps & Tatties i whiskysås. Tydligen från prisbelönt haggistillverkaren Cockburn’s i Dingwall.

Så. Det här är alltså svaret på hur engelsmännen överlevde förlusten av Amerika, tog sig igenom bombningarna under Blitzen och fortfarande fröjdas åt kidney steak pie. Med en stiff upper lip, whisky och en inställning av att vi alla sitter i samma båt överlever man det mesta. I dessa Brexit-tider får vi hoppas att det räcker.