”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”

Nästan alla känner till ovanstående citat som kommer från Astrid Lindgrens bok ”Bröderna Lejonhjärta” men det är lika briljant fortfarande och säger så mycket om vad mod och civilkurage är. Kom att tänka på det den här veckan då Pride pågår i Stockholm och efter att sent igår kväll läst ut en annan bok; ”The ragged edge of night” av Olivia Hawker nedladdad från Amazon med lysande recensioner. Det är en otrolig liten historia om en mans motstånd mot nazisterna i en liten by i Tyskland under andra världskriget.

Josef Anton Starzmann föddes 1904 i Stuttgart i en djupt katolsk familj och när han var ung gick han med i franciskanerorden. Där levde han i många år och började arbeta på en skola för mentalt och fysiskt handikappade barn som drevs av klosterbröderna. Eftersom han var otrolig musikaliskt begåvad lärde han dem spela olika instrument och använde musikterapi för att hjälpa barnen att kommunicera. Men någon gång mellan 1940 och 1941 fördes barnen bort, offer för Aktion T4,  Nazitysklands så kallade  eutanasiprogram där personer med psykiska eller fysiska funktionsnedsättningar som inte bedömdes som ”livsvärdiga”, mördades.  Franciskanerorden upplöstes troligen och Anton blev indragen i Wehrmacht och strider i Riga men lämnade det militära kort därefter genom att åberopa ryggskador han ådragit sig vid ett fallskärmshopp.

Kort därefter svarade han på en annons i en tidning där änkan Elisabeth Hansjosten Herter som stod ensam med tre barn i en liten by vid namn Unterboihingen sökte en man att gifta sig med för att få hjälp att klara sig och familjens vardag. Anton och Elisabeth gifte sig och han bosatte sig i byn. Det är här han går med i motståndsrörelsen troligen med uppdrag att lämna meddelanden till olika kontakter i andra byar, det är här han samlar barnen i byn och bildar en marschorkester med hjälp av de instrument han tagit med sig, för att hålla dem undan Hitler Jugend. Det är här han tillsammans med prästen och borgmästaren gräver ner och gömmer de stora, vackra kyrkklockorna, som ringt i byn under århundraden, innan SS kommer för att beslagta dem. Mellan 1939 och 1945 beslagtogs nämligen cirka 175 000 kyrkklockor i Europa av nazisterna och smältes ner för att bli vapen och ammunition. När SS kommer för att hämta dem möter Anton dem orädd och säger att de redan hämtats upp. Det är också här som en port till ett uråldrigt underjordiskt tunnelnätverk som används av nazisterna till att förflytta soldater muras igen en natt. I Unterboihingen fanns en Gauleiter, nazistpartiets ögon och öron, som i praktiken var oinskränkt härskare över distriktet. När fredsslutet nalkades flydde denne hals över huvud men på hans skrivbord hittades ett brev där det stod att musikläraren Anton, byns präst och byns borgmästare var partiförrädare och där SS uppmanades arrestera dem.
Brevet hann aldrig skickas.

Olivia Hawke berättar en förunderlig historia, en skönlitterär roman med sin mans släkthistoria som bakgrund som är fantastisk att läsa. Men hon går också in på nazisternas förföljelser av judar, romer, homosexuella, oliktänkande, handikappade och olika religiösa grupper. I efterordet skriver Hawke, som är ateist, att det var i samband med att hon skulle träffa sin blivande man Pauls katolska släktingar för första gången som hon fick höra talas om historien. Hon var nervös eftersom hon låg i skilsmässa från sin första man och inte visste hur hon skulle bli bemött, men de tog emot henne med öppna armar och när hon berättade att hon skrev böcker så uppmanade Pauls äldre bror Larry henne att skriva om ”Opa och kyrkklockorna”. Men det tog tid innan hon påbörjade projektet och det var först i samband med det amerikanska valet 2016 och den politiska situationen efteråt som hon bestämde sig för att försöka. Samma natt (drygt nio månader senare) som hon skrev på sista sidan, hölls våldsamma demonstrationer organiserade av amerikansk vit makt-rörelse i Charlottesville, Virginia. En bil körde in i en grupp motdemonstranter och flera människor dog och skadades.

Samma ondska som Anton kämpade mot lever fortfarande kvar, konstaterar hon i sitt efterord:

”We are fools to think the past remains in the past. History is our guilty conscience; it will not let us rest. Perhaps we will never learn the origin of this sickness, but we understand its cure. We are the White Rose, and the Edelweiss Pirates. (…)
I have seen the power of human goodness; I know how courageous the most ordinary person can be. The history of my own family bears testament to the power of resistance. Because I have seen, I believe – I know – that darkness cannot last forever. And beyond night’s edge, there is light. ”

Det är en välskriven och förunderlig liten bok inte bara på grund av den märkliga historien men också på grund av det underbara språket och den känsla som författaren lyckas förmedla i texten. Att civilkurage och mod är viktigt och att det är de tysta människorna som är det största hotet mot demokratin. Denna vecka pågår Pride i Stockholm och jag har på allvar hört yttranden som; ”men varför ska de där människorna ha en egen parad, en egen vecka” osv.  I många av världens länder idag riskerar homosexuella dödsstraff, de trakasseras, hotas och förföljs och hatet är ständigt närvarande. Ett exempel; i Ryssland förföljdes hbtq-aktivisten Jelena Griorjeva. Hon hittade sitt namn på en skräcksajt inspirerad av filmen ”Saw” som uppmanar till förföljelser av hbtq-personer och bara några dagar senare var hon död.

Prideveckan behövs mer än någonsin. Människor som står upp för demokrati, mänskliga rättigheter och frihet behövs mer än någonsin i det rådande världspolitiska läget och i en värld som ofta tycks mörkna allt mer.

”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”.

Eller som Olivia Hawke uttrycker det;

”We are Widerstand – resistance – you and I. No force can silence us, unless we permit silence. I prefer to roar”.

(Ung. svensk översättning: ”Vi är motståndet – du och jag. Ingen kraft förmår tysta oss om vi inte tillåter det. Jag föredrar att ryta”).