Ibland hittar man böcker som är som ljusglimtar av färg i mörkret. Jag har precis läst klart en underbar bok som handlar om dörrar. Inte vanliga dörrar utan Dörrar med stort D. I ”The ten thousand doors of January” av Alix E. Harow upptäcker en ung flicka att det finns tusentals dörrar till andra världar och fantastiska platser där vidunderliga saker kan hända, dolda runt om i vår värld, och att hon själv har förmågan att skapa och öppna nya dörrar. Eftersom ord är magiska.

Det är allhelgonahelgen. En tid för eftertanke, för att tända ljus på kyrkogårdar och för att minnas. Min mamma dog i fjol och sedan dess har min värld varit grå. Totalt i avsaknad av färger. Mamma var nämligen allt som var roligt och lättsamt och ljust i mitt liv, tillika min bästa vän, och nu finns ingenting kvar. Tomheten är total och saknaden vidrig. Det är ungefär som att hamna i en mardröm, en sådan där dröm där allt är förvrängt och verkligheten absurd och skuggorna sliter i dig och du hittar inte ut och du springer runt och letar allt mer desperat efter den du tappat bort i en värld som är främmande men ändå skrämmande välbekant. En mardröm utan slut. Och man ska skratta och låtsas vara entusiastisk och sköta sitt jobb och komma över sorgen ”ja men nu har det ju gått ett år” och sköta vardagen fast man nätt och jämnt håller sig flytande och tröttheten är enorm. Som en mekanisk docka med ett inre schema i huvudet som ser likadant ut varje dag; släpa sig upp ur sängen, duscha, äta frukost, gå till jobbet, låtsas vara entusiastisk/glad/intresserad/bry mig, gå hem, äta, stupa i säng. Och ständigt denna gråhet som sipprar in i porer och i mun och ögon och öron så det är svårt att andas och lägger sig över allt som en smutsig grå hinna. Bara ibland vid enstaka tillfällen lyfter det gråa för några sekunder; i somras i Skottland med den karga naturen och regnet piskande i ansiktet, under strövtåg en sommarmorgon i skogen med en hundvän eller en kväll tillsammans med goda vänner man inte träffat på länge.

Det finns en enda sak som gör det hela uthärdligt. Det skrivna ordet. Språket. Texten. Böckerna. Att få skriva.
Det har alltid varit min räddning så långt tillbaka som jag kan minnas och det är för tillfället det som gör att jag överlever. Jag jobbade länge som journalist och var en jävla bra journalist men jag tröttnade på det osäkra i att ständigt hoppa från vikariat till vikariat och bli utlasad efter 11 månader och ha de sämsta arbetstiderna som ingen annan ville ha. Svenska medier utnyttjar nämligen hänsynslöst vikarier, på ett sätt som inget företag någonsin skulle kunna göra och ändå var tiden på tidningarna bland det roligaste jag varit med om.

Skriva har jag alltid gjort, långt innan jag blev journalist. Och det var mamma som lärde mig läsa och gav mig orden. Mamma läste högt för mig om kvällarna när jag var liten, allt ifrån Astrid Lindgren (förstås) till Enid Blyton, John Bauer, Edith Nesbitt,  hela J RR Tolkiens Sagan om Ringen. Och jag minns fortfarande hur jag drog hem kassar med böcker från biblioteket och det var som julafton varje kväll.

Mamma gav mig ordet, liksom sin gamla skrivmaskin av märket Singer på vilken jag knapprade iväg historier. Hon visade hur jag skulle öppna min allra första dörr. Genom texten, genom böcker, genom att skriva, genom ordens magi kan jag numera öppna oändligt många dörrar till oändligt många världar, långt fler än tiotusen. De dörrarna är magiska och målade i regnbågens alla färger för här finns ingen gråhet. Och inför orden står till och med döden maktlös.