Ljuset spelar över markerna och en trevande vårskymning sänker sig över jorden. Det är fortfarande kallt ute, men det blir ljusare och ljusare om kvällarna och fåglarna sjunger allt senare i trädkronorna. Björkarnas grenar är ännu mörka och nakna och spretar likt oformliga skuggor mot den ljusa vårhimlen, men små, små ljusgröna knoppar anas i de sovande träden och de minner om att livet föds på nytt, jorden är på väg att vakna, att det åter blir vår. Livets cirkellopp börjar på nytt. Hur lång vintern än har varit.

”Presenter, julmat, saker betyder egentligen ingenting, det enda som betyder något är att vi alla har hälsan och kan fira jul tillsammans i år igen”.

Så har mamma sagt nästan varje jul och suckat över alla julklappar (ja jag är en sådan som gillar att ge bort presenter) men hon var faktiskt likadan. Det brukade vara ett litet internt krig oss emellan, där mamma och ibland min bror kom överens om att bara ge max tre paket per person. Jag fortsatte envist att ge fem och när julaftonskvällen nalkades varje jul så visade det sig att brorsan, svägerskan och givetvis mamma hade fuskat, mamma för att hon kunde inte låta bli. Tre julklappar i ett paket, en extra kartong med godis och chips (”men det räknas inte”) och en jul, när både brorsan och jag var över 30 år, arrangerade hon och pappa en skattletning med skattkarta och utmärkta små punkter på den handritade kartan som ledde till två större presenter eftersom hon visste att både jag och min bror behövde dem just då.

Sådan var nämligen min mamma, hon var intelligent, rolig, vacker och fantastisk på alla sätt och vis.

I kölvattnet av Corona och Coronalarmen och all den hysteri och det hamstrande av handsprit, tvål och toapapper som enligt sociala medier försiggår just nu, fattar inte folk att det nog inte finns många situationer som inte hushållspapper och servetter klarar av, då tänker jag på de orden. Vilken oerhörd visdom och livserfarenhet det fanns i dem, som jag inte fattar förrän nu.

”Det enda som betyder något är att vi alla har hälsan och kan fira jul tillsammans i år igen”.

De senaste två jularna har vi alla inte haft hälsan eller kunnat fira jul tillsammans.
En stol kring bordet har nämligen stått hjärtskärande tom.
Jag ska inte här gå in på den vidriga inkompetens, arrogans, nonchalans och empatilöshet som råder inom den svenska sjukvården i allmänhet och inom styret av Västerås sjukhus och canceravdelningen i synnerhet och som ledde till att den stolen nu står tom, för det är inte därför jag skriver detta blogginlägg.

Utan för att minnas det mamma sade och som hon hade så rätt i.

Det som slår mig när jag sitter vid köksfönstret och ser mot den skymmande vårhimlen och det gråblå diset av ljus och skuggor som spelar över marken, över buskarna, över krokusen i rabatten och de första vitsipporna och hör hur koltrastarna sjunger åter jublande efter den långa vintern, det är hur oerhört snabbt man mister något dyrbart. Hur oerhört viktigt det är att ta vara på de personer du älskar och som faktiskt älskar dig. För plötsligt så är allt för sent.

Ingen vet hur hårt eller hur snabbt Corona kommer att slå eller utvecklas. Tidningen ETC publicerade idag en artikel som handlar om att en av de grupper som är svagast och mest utsatta i samhället är de hemlösa, som kanske inte har samma möjlighet att tvätta händerna hela tiden, använda handsprit, bunkra toalettpapper och hålla sig långt borta från alla andra. Vad ska de göra? Vilka bryr sig om att deras situation förbättras så att de kan möta hotet från Coronaviruset? Inte är det politikerna. Hur ser vi till att gamla och svaga inte drabbas? Det är upp till oss.

Nyligen var jag nere vid mammas och mormors gemensamma grav i Helsingborg, tände ljus och planterade vårblommor på graven. Små spröda penséer som liknar violer, en vacker lila krokus med stora kronblad, två ljusgula vivor, små påskliljor med vippande klockor och en anemon blå som havet. Det blev ett litet hav av blommor vid graven till den människa jag älskat mest av alla och som nu längre inte finns här så jag kan se henne. Jag tror hon hade tyckt om blommorna.

Det märkliga var att när jag stod där i solen och det hängde som ett litet dis av regndroppar i luften och jag slöt ögonen och grät, så var det som om jag nästan kunde känna henne stå alldeles bredvid mig och röra vid min kind som för att säga ”jag är här”, ”ni kommer aldrig vara ensamma för jag vakar över er”.

Jag vet att om det var något hon hade velat säga var det att det enda som betyder något är att ta hand om de man älskar den tid man har på jorden. Att visa respekt och medmänsklighet mot andra. Ingenting annat är lika viktigt.

När jag öppnade ögonen och tittade upp sjöng en fågel ur en buske som om hjärtat ville brista, och solen kom fram för en sekund bakom molnen och ljuset föll likt änglavingar ner på marken.

Nyligen åkte SD:s partiledare Jimmie Åkesson ner till Turkiet för att dela ut flygblad om att Sverige är fullt och att det är ingen idé för flyende, rädda, förtvivlade människor som tagit sig från helvetet på jorden att försöka komma till Sverige. För vi vill inte ha dem här.
Han sattes raskt på ett plan tillbaka till Sverige av turkisk polis.
Men med tanke på rapporteringen i svenska medier så kan han kosta på sig att flina hela vägen hem, för som någon förståsigpåare i tv uttryckte det så blev det ett massmedialt jippo och PR för hela slanten för partiet. Medmänsklighet och empati med andra människor är uppenbarligen något som har försvunnit i debatten.

Men låt oss göra en tidsresa, närmare bestämt 77 år tillbaka i tiden…

Havet krusas av vågor och ser ut som silverpapper med sotiga fläckar. Vinden är kall och viner om öronen och får ögonen att tåras. På klippor en bit in i hamnen sitter flera svarta skrakar blickstilla under en blek sol som svarta skuggor. Vagt anas konturerna av Helsingör på andra sidan sundet när båtens för klyver vågorna. Det är början av mars. Ljuset sticker i ögonen och man bländas av solkatterna och när man blundar ser man för en sekund en helt annan scen i skuggorna.
Ett mörkt hav. Svart vatten. Fiskebåtar med släckta lyktor. Tyska patrullbåtar.
Desperata människor ombord som flyr för sina liv över sundet.

”Trots att det har gått femtio år sedan 1943, så minns vi tydligt dessa dagar av terror och förföljelse. Vi minns de skrämda blickarna, de förstenade ansiktena, de oändliga tårarna, de svåra upplevelserna hos människorna som flydde undan förintelsen.
Vi minns nätter fyllda av hat och skräck. Vi minns en värld som var så tömd på mänsklighet och medlidande att våra tårar torkade ut. Mina föräldrar lärde mig att jag skulle bry mig om sina medmänniskor och min omgivning. De lärde mig lyssna till vad folk runt mig sa. Därför var vårt bidrag bara något som låg i vår natur – det var självklart och enkelt, och inte alls hjältemodigt. Vi gjorde bara vad vi tyckte var rätt att göra, och vi skulle göra det igen, i dag och i morgon, om det var nödvändigt.”

Børge Rønne, medlem i ”Syklubben” som räddade hundratals danska judiska flyktingar undan tyskarna i sitt tal vid invigningen av Holocaust Memorial Museum i Washington 1993. Ur boken ”Helsingørs syklubb – vi måste rädda så många vi kan” av Søren Gulmann och Karina Søby Madsen

Då; Danmark är ockuperat. Klockan 04.15 den 9 april 1940 går tyska trupper till anfall mot landet som inte har mycket att sätta emot och kapitulerar. Danmarks samlingsregering ställs under tysk administration men även om tyska patruller nu rör sig ute på gatorna blir mycket sig likt. Tyskarna hoppas kunna visa upp för världen hur ett ”mönsterprotektorat” inom det nazistiska världsherraväldet kan fungera genom en fredlig ockupation. Men motståndet jäser hela tiden under ytan. När nazisterna vill diskutera lösningen på ”judeproblemet” får de envist till svar att det inte behövs ”för Danmark har inget judeproblem”.
Sommaren 1943 intensifieras motståndet, sabotagen och protesterna mot den tyska närvaron och den 29 augusti inför tyskarna undantagstillstånd. Militären avväpnas, tyskarna försöker få full kontroll över flottan där det delvis slutar med att man sänker flera av sina skepp istället för att de ska hamna i nazisternas händer.

Sedan kommer nästa steg, nu ska judefrågan i landet lösas en gång för alla och riksfullmäktig över Danmark, Werner Best, får grönt ljus från högsta ort i Berlin att dra igång aktionen. Natten mellan den 1 och 2 oktober 1943 ska de danska judarna gripas och deporteras för att landet ska bli ”judefritt”. Men den tyska marinattachén och diplomaten Georg Ferdinand Duckwitz läcker planen till flera ledande danska politiker och informationen sprids som en löpeld. Judiska familjer börjar brådstörtat planera för att fly, en del grips av panik och andra blir så förtvivlade att det inte vet vad de ska ta sig till. Självmordsstatistiken stiger drastiskt.
Det som står närmast till hands är att fly till grannlandet, det neutrala Sverige över havet.

Sedan sker något som i efterhand delvis har kallats ett mirakel för bara en bråkdel av de danska judarna hamnar i nazisternas klor, majoriteten kommer undan.Flykten pågår intensivt under framför allt de första två veckorna och det är med hjälp av privatpersoner på både den svenska, men framför allt den danska sidan som människor räddas undan nazisterna. Båtar går bland annat ut från den nordöstra kustremsan kring Helsingör där avståndet mellan den svenska och danska sidan som närmast bara är 3,5 kilometer. En grupp som hjälper till att organisera transporter för att rädda människor kallas för ”Syklubben” och består av Børge Rønne, journalist och redaktör, Erling Kiær som driver ett bokbinderi, polisen Thormod Larsen och polisassistent Ove Bruhn. Totalt uppskattas Syklubben ha räddat cirka 1 400 människor.  Erling Kiær är den som  under nätterna kör mellan Helsingborg och Helsingör och ständigt gäckar de tyska patrullbåtarna. Jörgen Gersfelt är en annan av de inblandade och läkare i Snekkersten, utanför Helsingör. Han ger husrum till judiska flyktingar, anordnar transporter och hjälper även till att söva barn som ska skeppas över, eftersom det är viktigt att de inte avslöjar transporterna genom att gråta högt eller skrika. Förutom Syklubben finns det många andra som är involverade i räddningen av de danska judarna både på svensk och dansk sida.

På Stengade 68 i Helsingör låg Erling Kiaers bokbinderi, bara drygt 50 meter från Rönnes kontor och Sct. Anna Gade.

Båtturerna görs på nätterna, i kolmörker med släckta lyktor. Överfarten kan ta upp emot tolv timmar i de små fiskebåtarna, ibland under extremt dåliga väderförhållandes som stormar och hällregn. Vittnesskildringar berättar om gastkramande upplevelser där de sitter gömda under däck och hela tiden upplever skräcken för att upptäckas av tyskarna samtidigt som de brottas med sjösjuka och förtvivlan. Det finns tillfällen när båtar kantrar och människor drunknar men de är få.

Kis Marcus, som är 34 år gammal och mamma till två små barn, är en av de som flitigt skriver ned sina upplevelser och skildrar ankomsten till Sverige efter de långa timmarna ute på havet:

”När vi kom fram blev vi mottagna av svenska matroser som önskade oss välkomna till Sverige. Det var en härlig känsla att bli mottagen på det viset och veta att vi var i ett fritt land. De allra flesta hade tårar i ögonen”
(Ur: Bo Lidegaard ”Landsmän”)

Från bryggorna i Skotterup och Snekkersten, som räknas till Helsingör, utgick många av transporterna över sundet. Ursprungligen var det ett fiskeläge. 

På den svenska sidan i Helsingborg finns de så kallade ”Tre musketörerna”, fast de egentligen är fyra; nämligen polisöverkonstapel Carl Palm, poliserna Gösta Fäldt och Olle Olsson och deras chef Göte Friberg. De hjälper till i räddningsarbetet och liksom svenska tullbåtar och marina bistår de på alla sätt de kan.

”Den 30 september på morgonen kom de första judiska flyktingarna i fiskebåtar till Helsingborg. De var 60 till antalet. Den 1 okober kom ett 70-tal, den 2 oktober, som var lördag, över 100, söndagen den 3 oktober hade vi tappat kontrollen över inflödet och den 4 oktober på morgonen var Stallgatan och planen utanför rådhusets östra sida full av flyktingar, som sökte polisen och hjälp” skriver Göte Friberg i ”Stormcentrum Öresund”.

Antalet flyktingar till Helsingör växer lavinartat, ett dygn senare kommer cirka 900 människor, berättar Friberg i boken. Men man löser situationen. Många inkvarteras  i sovsalar, på hotell som Ramlösa brunnshotell, Grand Hotell, pansarregementet i Berga öppnar sina portar medan Röda korset, Lottakåren och frivilliga hjälper till med mycket av det praktiska som att ordna sovplatser åt flyktingarna och se till att de får mat och andra förnödenheter.

I maj grips Erling Kiær och rutten omorganiseras och drivs vidare under namnet ”Øresundstjenesten”, men mot krigets slut handlar det främst om vapentransporter och att skicka viktiga rapporter om avlyssnade telefonlinjer i Danmark från Sverige till motståndsrörelsen.
Flera av Syklubbens medlemmar mördas under kriget.
En av dem är den berömde ägaren till Snekkersten kro, där Syklubbens medlemmar ofta möts, som organiserar transporter och gömmer flyktingar. H C Thomsen arresteras och dör i Neuengamme i december 1944, enligt officiella källor av ”lunginflammation”. Efter kriget har flera fångar vittnat om att han piskades ihjäl. De fyra ”urmedlemmarna” av Syklubben överlever dock alla men många av dem med ärr för livet. Erling Kiær grips den 12 maj 1944, förhörs och torteras i Gestapos högkvarter Villa Wisborg och förs sedan till koncentrationsläger där han blir kvar till befrielsen. Thormod Larsen skadas svårt när han blir beskjuten av tyskar under en aktion och kommer att lida av sina skador resten av livet.

Minnesstenen över H C Thomsen, ägaren till Snekkersten kro som dog i Neuengamme.

Snekkersten kro brann ner efter kriget, numera ligger Hotell Kystens Perle här men bara några meter bort på parkeringsplatsen hittas ett spår från svunna tider. 

Vad dessa människor visade är en empati och medmänsklighet som delvis saknas idag. Sverige har fått mycket kritik för eftergifter mot Nazityskland under andra världskriget, ofta berättigad sådan, men det fanns också tillfällen där man vågade stå upp för värden som demokrati och mänskliga rättigheter, där man vågade öppna sina gränser för behövande. Många svenska fiskare gick ut med sina båtar och hjälpte till under den där kaotiska hösten 1943.

Av de judar som bodde i Danmark lyckades nästan samtliga, över 7 000 däribland icke-judiska makar, sätta sig i säkerhet i Sverige och undkomma döden i koncentrationslägren.

Havet vilar lugnt och stilla. På resan tillbaka över sundet följer fiskmåsarna färjan med högljudda skrin. I djupet under oss finns fortfarande minnen från det förgångna begravda, båtar som förlist, föremål som sänktes medvetet för att de inte skulle falla i tyskarnas händer, brittiska och tyska minor, människor som drunknade, vrakdelar. Minnen från en tid som ännu inte är så avlägsen.
Bo Lidegaard avslutar sin bok ”Landsmän” med följande tänkvärda ord.

”Det förflutnas erfarenheter ger inget svar på nutidens utmaningar. Men de påminner oss om vårt ansvar och om hur fel det kan gå ifall vi tillåter våra samhällen att avvika från de humanistiska värden de är byggda på.”

För mer se den utmärkta filmen ”Flykten över sundet”: https://www.flyktenoversundet.se/