Ljuset spelar över markerna och en trevande vårskymning sänker sig över jorden. Det är fortfarande kallt ute, men det blir ljusare och ljusare om kvällarna och fåglarna sjunger allt senare i trädkronorna. Björkarnas grenar är ännu mörka och nakna och spretar likt oformliga skuggor mot den ljusa vårhimlen, men små, små ljusgröna knoppar anas i de sovande träden och de minner om att livet föds på nytt, jorden är på väg att vakna, att det åter blir vår. Livets cirkellopp börjar på nytt. Hur lång vintern än har varit.

”Presenter, julmat, saker betyder egentligen ingenting, det enda som betyder något är att vi alla har hälsan och kan fira jul tillsammans i år igen”.

Så har mamma sagt nästan varje jul och suckat över alla julklappar (ja jag är en sådan som gillar att ge bort presenter) men hon var faktiskt likadan. Det brukade vara ett litet internt krig oss emellan, där mamma och ibland min bror kom överens om att bara ge max tre paket per person. Jag fortsatte envist att ge fem och när julaftonskvällen nalkades varje jul så visade det sig att brorsan, svägerskan och givetvis mamma hade fuskat, mamma för att hon kunde inte låta bli. Tre julklappar i ett paket, en extra kartong med godis och chips (”men det räknas inte”) och en jul, när både brorsan och jag var över 30 år, arrangerade hon och pappa en skattletning med skattkarta och utmärkta små punkter på den handritade kartan som ledde till två större presenter eftersom hon visste att både jag och min bror behövde dem just då.

Sådan var nämligen min mamma, hon var intelligent, rolig, vacker och fantastisk på alla sätt och vis.

I kölvattnet av Corona och Coronalarmen och all den hysteri och det hamstrande av handsprit, tvål och toapapper som enligt sociala medier försiggår just nu, fattar inte folk att det nog inte finns många situationer som inte hushållspapper och servetter klarar av, då tänker jag på de orden. Vilken oerhörd visdom och livserfarenhet det fanns i dem, som jag inte fattar förrän nu.

”Det enda som betyder något är att vi alla har hälsan och kan fira jul tillsammans i år igen”.

De senaste två jularna har vi alla inte haft hälsan eller kunnat fira jul tillsammans.
En stol kring bordet har nämligen stått hjärtskärande tom.
Jag ska inte här gå in på den vidriga inkompetens, arrogans, nonchalans och empatilöshet som råder inom den svenska sjukvården i allmänhet och inom styret av Västerås sjukhus och canceravdelningen i synnerhet och som ledde till att den stolen nu står tom, för det är inte därför jag skriver detta blogginlägg.

Utan för att minnas det mamma sade och som hon hade så rätt i.

Det som slår mig när jag sitter vid köksfönstret och ser mot den skymmande vårhimlen och det gråblå diset av ljus och skuggor som spelar över marken, över buskarna, över krokusen i rabatten och de första vitsipporna och hör hur koltrastarna sjunger åter jublande efter den långa vintern, det är hur oerhört snabbt man mister något dyrbart. Hur oerhört viktigt det är att ta vara på de personer du älskar och som faktiskt älskar dig. För plötsligt så är allt för sent.

Ingen vet hur hårt eller hur snabbt Corona kommer att slå eller utvecklas. Tidningen ETC publicerade idag en artikel som handlar om att en av de grupper som är svagast och mest utsatta i samhället är de hemlösa, som kanske inte har samma möjlighet att tvätta händerna hela tiden, använda handsprit, bunkra toalettpapper och hålla sig långt borta från alla andra. Vad ska de göra? Vilka bryr sig om att deras situation förbättras så att de kan möta hotet från Coronaviruset? Inte är det politikerna. Hur ser vi till att gamla och svaga inte drabbas? Det är upp till oss.

Nyligen var jag nere vid mammas och mormors gemensamma grav i Helsingborg, tände ljus och planterade vårblommor på graven. Små spröda penséer som liknar violer, en vacker lila krokus med stora kronblad, två ljusgula vivor, små påskliljor med vippande klockor och en anemon blå som havet. Det blev ett litet hav av blommor vid graven till den människa jag älskat mest av alla och som nu längre inte finns här så jag kan se henne. Jag tror hon hade tyckt om blommorna.

Det märkliga var att när jag stod där i solen och det hängde som ett litet dis av regndroppar i luften och jag slöt ögonen och grät, så var det som om jag nästan kunde känna henne stå alldeles bredvid mig och röra vid min kind som för att säga ”jag är här”, ”ni kommer aldrig vara ensamma för jag vakar över er”.

Jag vet att om det var något hon hade velat säga var det att det enda som betyder något är att ta hand om de man älskar den tid man har på jorden. Att visa respekt och medmänsklighet mot andra. Ingenting annat är lika viktigt.

När jag öppnade ögonen och tittade upp sjöng en fågel ur en buske som om hjärtat ville brista, och solen kom fram för en sekund bakom molnen och ljuset föll likt änglavingar ner på marken.