Den öppnar upp sig plötsligt när man svänger runt kröken på stigen. Njakajaure (Vuolip Njáhkájávri). En vidunderligt vacker sjö, som ett glimmande öga som speglar himlen bland dvärgbjörkar, snår och myrmarker.  Molnen skockar sig i hopar, trögflytande och mörka. Regnet hänger i luften. Till och med myggen är dämpade. Ensamheten är total, turisterna har för tillfälligt försvunnit. Det är vidunderligt vackert. Rogivande. Stilla.

En upplevelse så nära du kan komma det gudomliga och magiska, det som vi inte kan se med blotta ögat utan bara anar. Det är lätt att förstå varför många samhällen, så även det samiska, ansåg att vissa platser som till exempel sjöar och forsar var heliga platser.

Det är lite förvånande, vandringen som börjar tvärs över järnvägsspåren från Abisko turisthotell, är en av de enklaste. Därför uppenbarligen populär bland barnfamiljerna. Det är en sträcka på cirka 5-6 kilometer tur och retur och jag har dagen innan sett det mäktiga Kårsafallen och för trött att ta mig till Trollsjön som var planen, så tänker att jag går leden mest för att ha något att göra. Men det blir en av de finaste upplevelserna på hela resan.

Man följer orange markeringar en bit in på Kungsleden innan man kommer fram till ”Marmorbrottet”, där det faktiskt bröts marmor på 1800-talet. Förbi och längs med den virvlande älven på vägen upp har man en makalös utsikt över klippor och vattenfall.

Sedan dyker sjön upp som genom ett trollslag.

På vägen tillbaka balanserar man på smala stundtals vattendränkta träspångar över sankmarker och myrar, där hjortronen lyser röda. En del av marken utgörs av öppna fjällhedar där tjälen aldrig går ur marken. En del hjortron har redan börjat bli mogna medan andra har någon vecka kvar. Svamp finns det gott om, både Karl Johan, diverse soppar och blodriska. Vad jag kan läsa mig till är det för övrigt tillåtet att plocka bär och svamp i Abisko nationalpark.

Men jag hinner stanna länge vid sjön. Slår mig ner på en sten och blickar ut över vattnet. I fjärran syns de avlägsna fjällen med sina snötyngda toppar och blå silhuetter. Bakom mig surrar mygg och knott i snåren. Några små vita blommor på rangliga stänglar höjer sina huvuden ovan ljungen. Tittar man ner i vattnet i sjön  syns stenarna som slipats släta av vågorna i årtusenden i olika färger. Det är ett evigt växelspel mellan ljus och mörker. Mellan regnets skugga och solen som bryter fram bakom molnen. I sjön häckar storlommen och man ska tydligen kunna se silvertärnor, men det verkar inte som om några fåglar är ute eller så ser jag dem inte.

Sjöar har i många samhällen ansetts heliga. Under stenålder och framför allt bronsålder, för flera tusen år sedan, offrade man i sjöar och vattendrag. Inom den samiska folktron och mytologin ansågs som sagt vissa platser i landskapet som forsar, sjöar och andra vattendrag heliga. Enligt traditionen rådde Tjasolmai eller Tjáhtjeålmåj (vattenmannen) över sjöar och vatten och gav fiskelycka. Det var guden som förde fisken till kroken. Kanske finns han någonstans där ute i djupet i sjön. Det är lätt att förstå hur berättelserna kom till och det är lätt att gripas av mystiken när man sitter vid Njáhkájávris strand.

För en kort sekund drar molnen isär och solen gjuter silver på vågorna. Världen förvandlas till ett silverdis. Och näst intill osynliga ringar sprids på vattnet som om de rördes av vinden eller en osynlig hand.