Pandemi, terrordåd, jordbävning, ensamhet.
Det har varit ett märkligt år. Ett på många sätt omvälvande och mörkt år. Så hur fortsätter man att stiga upp varje dag och orka leva vidare? Det är en fråga som är svår att svara på.

Normalt skulle jag vara nere i Helsingborg nu. Det har jag varit de senaste två allhelgonahelgerna för att tända ljus på mormors och numera mammas grav. Det är svårt när någon man älskar rycks bort i förtid och ännu värre när de gör det pga en undermålig sjukvård och inkompetenta läkare, i det här fallet vid Västerås sjukhus. Då gnager det inombords likt ett sår som aldrig vill läka och allting gör bara ont, ont, ont hela tiden. Man blöder varje dag men det är ett osynligt sår som ingen annan ser.
Men det här inlägget ska inte handla om hur den svenska sjukvården ibland tar liv istället för att rädda dem.

Det ska handla om allhelgonahelgen och minnen.

Normalt skulle jag alltså ha tagit tåget ner till Helsingborg, checkat in som jag brukade på ett av hotellen, köpt ljus och blommor och sedan åkt till Pålsjö kyrkogård när mörkret fallit. I år går det inte eftersom det är Coronapandemi och osäkert läge i hela landet.
Det är märkligt, men det vilar en sådan speciell frid och ro över kyrkogården just under allhelgonahelgen. Det lilla kapellet på kyrkogården brukar vara öppet så man kan gå in, tända ett ljus och sätta sig en stund i bänken och tänka på de som inte finns ibland oss i den synliga världen och som gått vidare före oss. När jag sedan, som förra året, vandrade omkring på kyrkogården i kylan och blåsten, förbi träd med nakna grenar som tappat många av sina löv och dystra buxbomshäckar, skimrade det av ljus i mörkret. Vi som möttes på de små grusgångarna med papperskassar i händerna bärandes på blommor och ljus nickade vänligt åt varandra i ett ordlöst samförstånd trots att vi var främlingar. Det finns en särskild gemenskap i sorgen, som om vi alla bär ett märke i pannan som ristats in för att visa att vi mist någon vi älskat.

Det har varit ett märkligt år i år. Ett år då social gemenskap, middagar med vänner eller något så enkelt som att ge en äldre anhörig en kram eller hålla någons hand som blivit sjuk, inskränkts. Vi har tvingats in i våra egna små ensamma bubblor av omsorg om äldre anhöriga, folk i riskgruppen, eller rädsla och försiktighet över att själv drabbas och sprida det vidare.

Det har varit ett mörkt år. Med konkurser och nedstängningar, humanitära katastrofer och ett stigande antal smittade i världen, och nu de senaste terrordåden i Frankrike. Jag tänker mig att det här året är ungefär som att vandra omkring på kyrkogården under allhelgona. Det är mörkt och sorgen vilar som en stor tung fågel på axlarna som trycker ner en mot jorden. Men ur det djupa mörkret lyser ljusen och får tyngden att för ett ögonblick kännas mindre svår. Vinden får ljuslågorna att fladdra till som om de älskade och saknade för en stund går bredvid oss. Och minnena av de som inte längre finns ibland oss lyser ännu klarare men djupt inom oss likt stjärnor.
Det är deras kärlek som ger oss styrka att orka fortsätta.

I Lasse Bergs fina bok ”Och ändå inte försvunnen…”som han skrev när han förlorade sin dotter i en tragisk olycka, citerar han ett gammalt talesätt från Dia!kwain, medlem av Sanfolket i sydvästra Afrika och Kalahariöknen. Och just så tror jag att det är.

”När vi dör sopar vinden undan våra fotspår.
Det är vindens mening. Sedan är vi borta.
Ty vi är vinden.”