Paris i regn, sjudande städer, hiking på vulkanen Etna i snöstorm, en rökig Fado-bar i Lissabon, björnmöte, en natt under stjärnorna på Bali och vilda delfiner utanför Skottland. Människor och möten. Nya intryck, exotiska platser, spännande mat. Jag älskar att resa men i dessa tider med en pågående pandemi har allt blivit annorlunda. Inspirerad av väninnan Nicole som gör en återblick på länder hon har besökt under december kommer jag att se tillbaka på resmål och platser som etsat sig fast i minnet. Som lyser som stjärnor i höstmörkret.

Först ut är en av de mest magiska platserna på jorden, det som har kallats den allra sista vildmarken, Alaska…

Oändliga skogar, vidsträckt frusen tundramark, pipelines som likt silverglänsande ormar skär genom landskapet från norr till söder, mäktiga glaciärer, Denali nationalpark med snöskimrande Mount McKinley. Björnskog. Urskog. Alaska är en magisk plats där redan luften som slår emot en när man kliver av flyget känns annorlunda. Det finns en doft av det vilda, det otämjda och ursprungliga bortom civilisationens gränser i vinden.

Resan vi gör tar 22 timmar med mellanlandning i Chicago och Seattle innan vi slutligen hamnar i Fairbanks. Från Fairbanks blir det under de veckor vi är här utflykter till Barrow, Denali nationalpark, Anchorage, Homer och slutligen kryssning längs med Alaskas västkust till Yakutat, Juneau och Ketchikan.

Av alla platserna är Barrow den mest förtrollande. Öde slätter, frusna marker och tundra där tjälen aldrig går ur, baracker och plåtskjul möter oss i den här lilla staden. Inga bilvägar går till Barrow. Transporter till och från staden görs vanligen via flygplan. Detta är så långt norrut du kan komma på den nordamerikanska kontinenten, på andra sidan finns Nordpolen och mitt emellan sträcker sig det oändliga Ishavet.

Här jagar innuitstammen Inupiaq fortfarande val som de gjort i tusentals år, allt på valen tas till vara och köttet delas upp jämlikt mellan de olika familjer som deltagit i valjakten.  I staden råder arktiskt klimat, mycket låg nederbörd, och extrem molnighet. Temperaturen klättrar sällan över 10 grader Celsius ens mitt i sommaren och det inträffar ofta att snö ligger kvar året om.

Vi tar en biltur från Barrow ut till yttersta spetsen, Point Barrow, och möts av är ett öde ”månlandskap” av svart sand och jord. Här och var några rostiga gamla bilar. Inga träd, inga buskar, ingen växtlighet utan bara denna oändligt platta horisont och svarta sand. Längs vägen ligger övergivna och förfallna hus, bråte och möbler och tomma gungor vajar i vinden. Alla dessa mänskliga spår på de oändliga vidderna utgör en mycket märklig tavla. Som om människorna som bott där bara plötsligt försvunnit därifrån. Den före detta byn används enbart som campingplats för jaktlag. Några barn leker på en förfallen lekplats mitt bland all bråte. De tittar upp för en sekund när vi åker förbi och återgår sedan till att leka.
Till slut blickar vi ut över ett ändlöst hav som sträcker sig ut mot horisonten och in i oändligheten. På avstånd syns en familj innuiter på väg ut i fiskebåten.

Kylan och vinden biter i kinderna, sanden klibbar fast i skorna och sedan skingras plötsligt molnen och solen bryter fram några dyrbara sekunder och skiner ner på fiskebåt och hav. Och den mest ödsliga platsen på jorden förvandlas i några sekunder till en magisk plats målad i silver och ljus. Den allra sista vildmarken.