Paris är en kvinna med tusen ansikten. Ung, gammal, mystisk, vacker, nattsvart, skrämmande, sårbar, lidande, skimrande, tidlös. Hon rör sig lätt och ledigt som en danserska genom tidsåldrar och decennier. Paris kallas även för ljusets stad eller La Ville-Lumière, en plats där allt är möjligt.

För mig var det kärlek vid första ögonkastet.

Det är som en målning av van Gogh eller Monet.
Utanför fönstren vilar ett sammetssvart sensommarmörker. Vi har kommit med flyget från Sverige, checkat in på hotellet i 9:e arrondissementet och krupit till kojs. Det är midnatt. Paris har dragit sig tillbaka i sömnigt tillstånd eftersom det är augusti och många parisare har åkt på semester söderut. En hund skäller och doften av nybakat bröd anas från en butik någonstans längre ner på gatan. Några turister släntrar förbi.
Ljudet av skratt och ett musettdragspel stör plötsligt den relativa tystnaden i kvarteret. Någon börjar spela franska chansoner på gatan och andra sjunger med. Brel, Piaf, Brassens. Sedan hörs klingandet av glas mot glas. Vid ett bord ute på trottoaren sitter ett mindre sällskap. De skålar under stjärnorna.

Att beskriva Paris, min favoritstad i världen, i ett enda blogginlägg är omöjligt. Att berätta om allt det som gör just Paris till En fest för livet – för att citera Hemmingway – skulle kräva ett helt bibliotek. Paris är kvällspromenader i snöstorm på Sacre Coeur, vindrickande på studentbarerna runt Sorbonne, varma croissanter som smular på Café de Flore, fantastiska middagar och samtal mörka augustinätter på Montmartre, picknick nedanför Eiffeltornet, demonstrationer, strejker, ilska, små butiker fyllda med märkliga saker från gångna sekler, konstgallerier, rökiga jazzbarer i Montparnasse, regnfyllda dagar under grå himlar, botaniserande bland böcker hos les bouquinistes, flörtande fransmän (finns överallt) och ljusblå aprilkvällar nere vid Seine. Det är chocolaterier och ostbutiker, crepèrier, varm falafel i bröd med tillbehör i Marais, nordafrikansk couscous, japanskt på den japanska gatan nära Quartier Latin, Croque Madame (Croque Monsieur med ägg på) där osten väller ut ur brödet när man sätter kniven i det, anka, fondue, ostron, enorma sallader, baguetter, vin och champagne för att inte tala om alla dessa matmarknader där det står bönder och säljer sina pinfärska varor under helgerna.  Det är museer, teatrar, kabaréer och biografer som visar gamla svartvita filmer veckorna igenom, L’Opéra Garnier och stationsuret i den omgjorda järnvägsstationen som numera inhyser konstmuseet Musée d’Orsay. Det är parkerna och trafiken och broarna och båtarna på Seine.

Paris har många många ansikten och det finns ingen livstid som är tillräckligt lång för att lära känna dem alla.

Första gången jag satte min fot på fransk mark var under mitt första riktiga journalistjobb på Aftonbladet. Det tajta gäng som utgjorde redaktionen på bilagan jag jobbade på fick som bonus att åka på en studieresa under en helg till valfri europeisk stad (det var på den tiden medierna fortfarande hade pengar, före tidningsdöden). Jag minns att det var omröstning – jag röstade på Rom och London – men det var Paris som vann.
Något jag tackat min lyckliga stjärna för sedan dess.
Vi var ett brokigt gäng bestående av äldre kollegor som jobbat på Bladet i 40 år, några yngre medarbetare och så ett gäng vikarier. Flyget gick från Skavsta till Beauvais och sedan hoppade man på bussen in till Paris (cirka en och en halv timmes resa). Stämningen var hög och jag minns fortfarande den första anblicken av förorterna och kvarteren som dök upp i kvällsljuset på väg in till Paris. Det blev en fantastiskt rolig helg där en av kollegorna (som varit i Paris redan på 1960-talet) glatt deklarerade att ”Nu går vi ut och gör natten i Paris”. Och det gjorde vi också. En av kvällarna hamnade vi på en karaokebar, den andra kvällen på anrika La Coupole. Dagarna fylldes – åtminstone för min del – av besök på Opera Garnier, loppisen  Marché aux Puces i Clignancourt  och katakomberna, ett nätverk av underjordiska tunnlar och rum under Paris, som sträcker sig över 30 mil.

Det var första besöket i Paris men det kom att bli många, många fler med både vänner och familj. Under 2007 flyttade jag dit och bodde där i ett år i en minimal studio ett stenkast från konstnärerna på Place du Tertre, sexklubbarna vid Pigalle och de små undanskymda gränderna, trädgårdarna och kaféerna i hjärtat av Montmartre.

Paris har många tusen ansikten. Några bra, andra mindre bra. Men fortfarande överraskar staden och kärleken till La Ville Lumière är lika stark som den där natten när ljudet av musettedragspel svävade under stjärnorna utanför hotellfönstret.