När jag vaknade ur oroliga drömmar fann jag mig förvandlad. Till en storögd turist i oändligt vackra Prag. En stad fylld av andra turister, historiska byggnader, gotiska skuggor och nattliga promenader i tomma gränder medan det astronomiska uret i rådhuset räknar ned timmarna.

Det är en mycket sen kväll i Prag. Jag vandrar ensam i hjärtat av gamla stan på regnvåta gator som blänker i skenet från ljusen, medan de vackra byggnaderna kastar sina långa skuggor över trottoaren. Floden Moldau är ett svart band längre bort i fjärran som anas svagt genom gatlyktornas sken. Jag passerar rådhuset med det berömda uret. Hör skratt och sorl från öppna barer där folk rör sig fram och tillbaka och stämningen är hög. De dricker grön Absint i små shotglas, röker cigarrer och cigaretter under den kolsvarta himlen och ljudet av hög musik når ända ut på gatan. Rökmolnen svävar i luften. Jag lämnar skratten och musiken bakom mig och strosar vidare genom märkligt ödsliga gränder tills jag når gatan Vězeňská. Det är midnatt. Byggnaderna som kantar området sover med slutna ögon. En kylig vind skär genom märg och ben, det är fortfarande bara april.
Plötsligt anas en skugga som rör sig framför mig med stora steg.
Den ser märkligt välbekant ut.

Prag är en turistmagnet, känt för sina konstmuseer och marionetteatrar, Karlsbron som löper över Moldau, magnifika Pragborgen som en gång i tiden var hemvist för kungarna av Böhmen och de gamla judiska kvarteren Josefov. Prag är god öl, vacker arkitektur, gotisk mystik, mysiga kaféer, gatumusikanter och den ökända konstnärsdrycken Absint (originalet innehöll bland annat malört). Men det finns också en annan sida, mer osynlig och dold under ytan. En värld där det absurda och surrealistiska har huvudrollerna. Där märkliga historier och sägner är något som finns i överflöd. Det är inte för inte som Prag är staden där författaren Franz Kafka föddes och levde. Och det är i hans anda som samma dag börjar…

12 timmar tidigare:
Jag står framför en upplyst monter inne i slottet i Prag eller Prazsky hrad. Guld och ädelstenar glittrar i ljuset. De böhmiska riksregalierna fångar ögat; kronan, riksäpplet och spiran.
Det är bara det att de är kopior. De riktiga regalierna förvaras i Sankt Vitus-katedralen, känd för sin gotiska arkitektur, i ett kassaskåp till vilket det finns sju nycklar. Bland de som har nycklar återfinns bland andra Tjeckiens president, landets premiärminister och Prags borgmästare respektive ärkebiskop. Samtliga sju nyckelbärare måste vara närvarande för att regalierna ska kunna flyttas vilket har skett exakt nio gånger under 1900-talet.
En historia som är så absurd så man undrar om den är sann.

Efter besöket på slottet strosar jag runt på måfå. Vädret är lite kyligt men luften klar, nakna grenar vajar på träden och solen tittar tillfälligt fram. Passerar Wenceslas torg där försäkringsbolaget som Kafka jobbade på hade sitt kontor, förbi platsen där han föddes Náměstí Franze Kafky 3, huset förstördes i en brand men originalbyggnadens ingång finns kvar. Fortsätter på vindlande gator tills jag kommer till Pinkas synagoga, en del av Judiska museet med minnesmärke över de cirka 80 000 tjeckiska judar som föll offer för nazismens vansinne, inklusive en hjärtskärande utställning med barnteckningar från Terezín (Theresienstadt). Nära museet hittar jag till den gamla judiska begravningsplatsen, Starý Židovský Hřbitov, som är en av de äldsta i Europa och vandrar runt bland tusentals judiska gravar. Det är ett virrvarr av gravstenar, enligt judisk sed fick inte gravar flyttas, vilket resulterade i att kropparna begravdes ovanpå varandra. En av de mest kända personerna som vilar här är rabbi Judah Loew ben Bezalel som dog 1609. Han ska, enligt legenden, ha skapat en golem av lera för att skydda judarna i staden från förföljelser.

Efter lunch fortsätter promenaden med ett besök på Franz Kafka-museet vid Malá Strana. Här kan besökaren se böcker, dagböcker och brev som Kafka skrev under sin livstid (1883–1924) och höra mer om hans bakgrund och liv. Men här finns också rum som inspirerats av hans böcker – det absurda och nattsvarta, de märkliga existentialistiska teman som genomsyrar hans verk. Ett av de mest minnesvärda är ett rum med enbart svarta arkivlådor längs med alla väggarna i långa rader, det handlar förstås om hans verk ”Processen”.

När museerna stänger börjar nattlivet komma igång och det finns många restauranger och kaféer att välja mellan medan vårhimlen mörknar. Jag slår mig ned på Grand Café och betraktar flödet av turister och flanörer, grupper av studenter och ett och annat förälskade par.
Och så småningom efter ett antal timmar och några glas tjeckiskt öl, är jag på väg tillbaka till hotellet. När jag passerar torget slår Pražský orloj, det märkliga astronomiska uret från 1400-talet timmen och visar midnatt. Figurerna – bland annat de tolv apostlarna och Döden – kommer ut ur klockan och visar sig en efter en till häpna utrop från enstaka förbipasserande turister som vinglar hem mot sina hotell. Jag fortsätter på ödsliga gator och hamnar som sagt så småningom på gatan Vězeňská. Tomma fönster i byggnaderna. Regndroppar hänger som dimma framför gatlyktorna. Skuggorna är långa. Där ser jag skuggan lösgöra sig från de andra, den som känns som en gammal bekant. När vi närmar oss varandra i den svaga gatlyktans ljus visar det sig vara en tom kostym med en man ridande på axlarna på den tomma kostymen. Vi stannar båda till, nickar helt kort åt varandra och fortsätter var och en åt var sitt håll. När jag vänder mig om har mörkret uppslukat honom som om det bara var en dröm.