En magisk nyårsafton?

En gång i tiden, som barn, var nyårsafton magisk. 
Det var en dag som gick i festens tecken. En dag då själva tiden betedde sig konstigt, då det gamla året upphörde vid tolvslaget och försvann och ett nytt tar sin början. Ring ut det gamla, ring in det nya.

Vi klädde alltid upp oss och åt gott (i början delvis julbord) men så småningom saker som små minipizzor, krustader fyllda med svampstuvning, ostar, delikatesser, exotisk frukt och föräldrarna drack champagne och vi barn drack cider, men när jag blev lite äldre fick man prova lite, lite i glaset och jag tyckte det var förfärligt och smakade tvål. Det var alltid Louis Roederer Carte blanche som införskaffades enligt tradition. Pappa sköt upp raketer i trädgården vid tolvslaget, inga dyra vräkiga saker, men några stycken som sattes i flaskor som noggrant ställdes ner i snön och tändes på. Ja för i min barndom var det nästan alltid snö och minusgrader, trädgården var ett vitt landskap och skogen som låg alldeles runt knuten hade klätt sig i vinterskrud. Mamma och jag kom ut för att titta men annars stod vi inne i värmen med SVT:s direktsändning från Skansen och nyårsklockorna på i bakgrunden. Man åt ett äpple, enligt familjetraditionen, för att hålla sig frisk resten av året. Hela himlen brukade fyllas av blixtrande fyrverkerier som dansande stjärnor. Skogen vilade mörk och dolsk i bakgrunden och jag brukade föreställa mig det gamla året som en gammal man som tyst smög iväg och gjorde plats för det nya. Jag hade livlig fantasi.

Som lite äldre var nyårsafton en dag för fest med kompisar, jag minns särskilt ett tillfälle i gymnasiet då vi samlades hemma hos en väninna, gjorde egen pizza, pratade om killar drack alldeles för mycket vin och hade skitkul. På det följde år som student i Uppsala och en rad nyårsaftnar som av någon anledning förblivit lätt suddiga och inte lämnat något bestående avtryck. Långsamt började jag känna att nyårsafton inte var så magisk som jag alltid tyckt, utan lätt överreklamerad, då folk drack för mycket och snarare blev en källa till ångest; ”Vad ska du göra på nyår?” ”Jag har inte blivit inbjuden till någon fest” ”Finns det någon fest vi kan våldgästa” ”Man kan ju INTE sitta själv på NYÅR”. Så är det många, många som känner varje år.
Jag blev antinyår. Jobbade som vikarie inom mediebranschen och hade inget emot att tillbringa nyårsafton på TT:s nattredaktion, flera gånger tillsammans med min parhäst Lasse, han bevakade utrikesnyheter och jag inrikes. En nyår jobbade jag till kvart i tolv på en redaktion, skålade i sherry och gick hem genom snömodden i Gamla Stan till sängen. Det var på något sätt befriande. De senaste åren har en av mina närmaste väninnor haft fest och hon anordnar riktigt roliga fester där stämningen är på topp, men jag har aldrig riktigt återfått känslan jag hade som barn.

I år ser nyårsafton annorlunda ut.
Det tror jag det kommer göra för många.

Det har varit ett mörkt år och jag är inte ledsen över att se det försvinna iväg. Men det finns också små ljusglimtar i mörkret som det gäller att inte förlora ur sikte och det har funnits bra stunder även 2020. I år kommer nyårsafton troligen spenderas själv hemma vilket är helt ok. Det viktigaste överhuvudtaget är det som min mamma alltid sade; att vi lever och har hälsan, allt annat är oväsentligt. Så även om jag inte spenderar nyår med familj, nära och kära och vänner, så innebär det inte att de inte finns i mina tankar. Eller att de människor som inte längre finns ibland oss, varav en bidrog just till att min nyårsafton var magisk som barn, inte finns där och vandrar bredvid oss fanns vi inte kan se dem längre.
Tiden är besynnerlig just på nyårsafton. Det förflutna och framtiden flyter in i varandra vid tolvslaget. Och magin finns där fortfarande.