”Neapel är inte Italien!”
Italienaren jag träffar på flygplatsen viftar upprört med händerna:
”Rom ja, Florens ja, men Neapel, det är något helt annat.”
Det är inte första gången jag hör följande åsikt. Och det stämmer. Neapel är något helt annat. Det är hetta, färger, liv och död i vulkanens skugga, gula citroner, turkosblått hav, Pulcinellafigurer och gycklare. Litet grann som pizzan, Margherita som föddes här. En blandning av kulturer, spanskt, franskt och grekiskt inflytande. Trafikkaos, sopberg och maffian Camorran. Ytterligheternas stad.
Det märks redan när jag tar en taxi från centralstationen till det lilla familjeägda B&B mitt inne i röran som utgör Centro Storico, Gamla stan och där jag ska bo. Taxichauffören sjunger napolitanska sånger kör som om det gällde livet i de små kullerstensgränderna och stannar till för att fråga om vägen innan gränden blir så smal att bilen fastnar. Hela gatan engagerar sig, en chic italienska i klänning på vespa, en gammal dam som kommer ut ur köket ur sin basso efter att ha lagat mat. Diskussioner utbryter.
”Vico dei Maiorani? Den ligger där nere, det är bara att fortsätta i tio meter till, Bella”, envisas den gamla damen och pekar.
Sagt och gjort, jag tar min väska nerför gatan, hittar snart en obskyr port som är låst. Inte mycket för världen. När ägaren slutligen kommer, tjugo minuter försenad, kliver jag in i ett utsmyckat palats från renässansen. Det är sinnebilden för Neapel. Bakom de slitna fasaderna och sopbergen göms glittrande juveler. En grekisk amfiteater och hus där berömdheter som Goethe, H C Andersen och Oscar Wilde bott. Palats, hantverkare och lokala små restauranger där all mat smakar som om de kommer direkt från en trestjärnig Michelinrestaurang. Smutsiga gator leder fram till palmkantade boulevarder. Helgonbilder smyckade med blommor och ljus jämsides vinbarer. Staden byter ansikte för varje kvarter, ena stunden är du i Paris i nästa Marrakesh.
Det är inte för inte som pizzan föddes här.
Enligt sägnen så skapades pizza Marinara redan på 1700-talet men innehöll ingen fisk utan tomat, vitlök, olivolja och oregano. Namnet fick den på grund av att den var en favorit hos hungriga fiskare. Margherita, den mest kända av alla pizzasorter, skapades 1889 av bagaren Raffaele Esposito inför det stundande kungaparets besök. Raffaele ville fjäska in sig och komponerade därför en pizza med tomatsås, mozzarella och basilika, rött, vitt och grönt, den italienska flaggan. Som kronan på verket döpte han den till Margherita, efter drottningen.
”Att hålla diet i den här stan är omöjligt. Restaurangerna är billiga och du kan kliva in på vilken trattoria som helst och äta en god middag. En riktig pizzabagare förbereder pizzadegen minst 24 timmar innan så att den ska jäsa ordentligt”, säger Fabrizio D’Aniello som driver ett hotell och är född och uppväxt i Neapel.
Han visar oss runt via dei Tribunali med alla träsnidare, hantverksbutiker och affärer som säljer allt från billiga turistprylar till Pulcinelladockor. Pulcinella är en skojare, en gycklare i svart mask och vita kläder som är speciell för Neapel. Alla stannar till och hälsar trots trafiken.
Neapel är staden som alltid kämpat mot övermakten, spanska vicekungar, italienska furstar, franska kungar. Ett av senare tiders gissel är maffianätverket Camorran som journalisten Roberto Saviano skildrar i sin bok Gomorra. Men människorna har alltid hållit ut. Och stan var länge ett vallfärdsmål för europeiska upplysningsmän och författare. Under andra världskriget belägrades Neapel av nazisterna men napolitanarna gjorde motstånd, tog till vapen och kastade ut dem, långt innan de allierade hunnit fram.
”Neapel är speciellt, det är människorna som gör stan så speciell. Man känner sig levande här. Vi har en speciell inställning till livet och döden. Döden ses som något naturligt, ingenting som man är rädd för”, säger D’Aniello.
Överallt finns minnen från det förflutna. Under den nya stans gator och gränder vilar resterna av den antika, delar av en amfiteater som länge tjänade som garage, romerska akvedukter, en bomb från andra världskriget. Napolitanarna hämtade sitt vatten från vattencisterner djupt under jorden under århundraden men efter en koleraepidemi byggdes ett nytt vattensystem. Fortfarande finns cisternerna kvar. Vi går under markytan genom fuktiga grottor medan guiden Andrea visar oss runt i Napoli Sotterranea. Tränger igenom tunnlar som är 50 centimeter smala och flera hundra meter långa i becksvart mörker med bara stearinljus i händerna. Strosar under romerska akvedukter och tittar upp i gamla brunnschakt där solljuset faller ner. Några amerikanska turister fnissar nervöst. Det här är absolut ingenting för klaustrofobiker. Andrea pekar på en sönderrostad hjälm och en gammal leksaksbil från 1940-talet som ligger mitt i en hög nerrasade stenar.
”I tunnlarna sökte motståndsmän och hela familjer skydd under andra världskriget för att komma undan bombningarna. Neapel var en av de mest utsatta städerna och många bodde här nere i veckor”, berättar han.
Efter 90 minuter känns det som en lättnad att komma ut i solen. Men döden är ständigt närvarande i skuggan av Vesuvius. Det antika Pompeji, stan som täcktes av aska under vulkanens utbrott 79 f Kr är ett av världens mest besökta turistmål. Här ligger gatorna öde i ljuset och hettan. Det är som att kliva in i en tidsmaskin och hamna i en förstenad stad. Hus och villor är övergivna, tittar man in genom öppningarna ser man en bagares ugnar, vällustiga bilder målade på väggarna i en bordell, en rik köpmans innergård, en amfiteater, gladiatorskolan. Det enda som saknas är invånarna. Det finns några få kvar, de ser vi i speciella glasmontrar. Avgjutningar av de människor och djur som hittades i hus och på gator och som överraskades och aldrig hann undan vulkanutbrottet. En människa vi ser täcker ansiktet med händerna för att skydda sig mot pimpstenen som regnade ner. En katastrof frusen i tiden.
Den slumrande vulkanen, vackra Neapelbukten, Capri och Amalfikusten ser man bäst uppifrån stadsdelen Vomero som är Neapels högsta punkt. Medelhavet glittrar i solen och värmen är tryckande. Ett stenkast från Castel d’Elmo har Enzo De Paola sin lilla ateljé fylld med vackra smycken. Han är tredje generationen kamétillverkare och bjuder in mig på ett glas citronsaft och vill visa sina kaméer med motiv hämtade från grekisk mytologi, romerska fresker förutom de traditionella kvinnohuvudena.
”Jag lärde mig yrket av min morfar, men jag gick i skola också för att bemästra tekniken. Min far arbetade här före mig. Snäckorna beställer vi från särskilda delar av världen. Sedan får vi fram de olika färgerna genom att rista fram det vita snäckskalet. En kamé kan ta flera dagar att slutföra”, säger De Paola.
Jag frågar om han har några barn och han berättar stolt att han har en son. Men när jag frågar om sonen ska följa i samma fotspår skrattar han bara och skakar på huvudet.
”Det är inte samma sak nuförtiden han har andra intressen och han är fortfarande väldigt ung. Men visst vore det roligt om han fortsatte traditionen.”
På kvällen sitter vi på en liten uteservering nära havet. Ett sammetslent mörker har fallit och månen lyser över Neapel. På gatorna susar vesporna förbi i skytteltrafik. En italienska tar in tvätten hon hängt på tork. Från gatan hörs fiolmusik. Den svaga doften av mogna citroner når oss med vinden. Restaurangen är fullsatt och volymen hög. Vi får våra enorma pizzor och en hel flaska vin för under hundralappen. Smält mozzarella, söta körsbärstomater och färsk basilika. Himmelskt. Amalfikusten ligger bara ett stenkast bort. Se Neapel och sedan dö är ett gammalt uttryck.
Anna Rossi som är student i stan skrattar.
”Det är för att efter Neapel fanns inget vackrare att se”, säger hon.
Trots trafiken och bergen av sopor anar jag havet långt borta. Och är beredd att hålla med.
Ut i vida världen 