”Natten gick hän, och det grydde till dag, och de seglade ständigt”… (Odysséen)

Det är en mörk och blåsig natt. Kanske är det på sommaren, mer troligt på vintern. Det är en plats långt ifrån stadens gatlyktor och elektriska ljus, på en slätt med kort nervissnat fjolårsgräs där frosten har kommit, skuggorna är långa och civilisationen känns avlägsen. Inte en människa finns i närheten, det är riktigt sent, långt efter midnatt.
Men den som vandrar om natten är inte ensam.
Lyfter man blicken uppåt så är det ett sällsamt skådespel som pågår. Himlen liknar mörk sammet och är full med miljoner miljarder gnistrande stjärnor. De avlägsna ljusen förtrollar och lockar. Vinden stillnar tillfälligt, dör ut. Den som betraktar stjärnorna betraktar också oändligheten. Ett uråldrigt okänt hav på vilket vi fortfarande färdas som primitiva resenärer.

Människor har genom alla tidsåldrar och kulturer blickat upp på och fascinerats av stjärnhimlen. De som kom före oss såg bilder, djur, mytologiska väsen, gudar i dessa konstellationer av ljuspunkter och försökte tyda vad de såg. Redan för flera tusen år sedan observerade man månens faser och planeternas rörelser. Men utforskandet av universum har gått framåt med stormsteg de senaste seklerna. Människan har åkt till och gått på månen. Nyligen landade rymdsonden Perseverance (Uthållighet) på planeten Mars, för att leta efter spår av eventuellt tidigare liv vid Jezerokratern.  Resan genom rymden tog sex månader och farkosten tillryggalade cirka 470 miljoner kilometer. Tanken svindlar.

Det är något märkligt med universum, för trots att man känner sig så otroligt liten och ensam när man tittar upp mot natthimlen, är just denna oändlighet trösterik. Den visar att vi är del av något större, något främmande, något uråldrigt som i mångt och mycket är obegripligt. Men det ställer också i stark kontrast till hur ynkliga många av våra små problem, bekymmer och oro egentligen är.

Jag minns att jag som tonåring kom över en bok om Albert Einsteins relativitetsteori, fascinerande, nästan omöjlig att förstå, men i den beskrivs experiment med atomur. Atomur som skickats upp med flygplan som far runt jorden jämförs med atomur som stått stilla på jorden och resultatet är skillnader i tid. De atomur som färdats med flygen har gått långsammare än de som varit kvar på jorden. Vilket visar att tiden inte är konstant.  Vilket visar hur lite vi fortfarande känner till om den värld och det universum vi lever i.

Astronomen och författaren Peter Nilson som dog alldeles för ung skrev ett antal helt fantastiska böcker; Stjärnvägar, Rymdljus och Solvindar där han i korta essäer utforskar just universum och rymden men även skriver om människans historia och jordens utveckling.

”Människans tid, några tusen år som vi kallar historia, skall en gång dra förbi som en ljusglimt i ett väldigt mörker. Bara där, under några fattiga år i tiden, ligger alla dessa årmiljarder utbredda inför ögon som kan överblicka dem, hos varelser som kan fatta eller åtminstone ana vad som hände. Vad väntar sedan? Kan ljusglimten vara början på något helt annat, ett äventyr som en gång förvandlar universum?”

Jag sitter som klistrad framför tv:n vid landningen av rymdsonden. Ser de första bilderna från Mars som skickas tillbaka till jorden. Kanske kan Perseverance bidra en smula till ökad kunskap, kanske kan den till och med hitta bevis på att det en gång fanns liv på den numera döda planeten. Sedan går jag ut i natten och går längs öde gator i staden och det är stjärnklart och vindstilla och pandemistängt och jag tittar uppåt mot himlen där månen syns och stjärnorna lyser.
Avlägsna världar bortom Vintergatan i ett oändligt evigt hav. Och det grydde till dag men vi seglar ständigt…