Orden myntades av en herre som hette Tomáš Masaryk, filosof och politiker, som blev Tjeckoslovakiens förste president 1920. Masaryk var filosofiprofessor vid Praguniversitetet och hade kämpat för Tjeckoslovakiens självständighet från Österrike-Ungern under hela sitt liv. Det gav insikt. Han visste att diktatorer är verbalt begåvade och karismatiska människor som har förmåga att förleda och förföra med ord. Som kan bli livsfarliga genom sin retorik.
Men som alltid förlorar i slutändan.

Det är en otroligt varm eftermiddag i augusti och svetten rinner längs med ryggraden. Vi har varit på resande fot i ett par dagar, lyckats få visum i Riga för i Sverige har inte Belarus/Vitryssland någon ambassad, och det märks tydligt att det är en diktatur vi ska till. I den märkliga staden Minsk väntar soldränkta gator. Tomma nästan öde kvarter i staden som sover under slutna men alltid vaksamma ögonlock. Storslagna byggnader som är vackra i all sin bisarrhet och som för tankarna till hur det troligen såg ut i Tyskland under tredje riket och Hitler. Det som byggs är pampigt, i postsovjetisk anda och den lilla människan, individen, försvinner och går vilse någonstans bland dessa jättelika avenyer och gator likt en flyende skugga som uppslukas av mörkret. Som det tenderar att vara i totalitära regimer. Det finns inte en papperslapp eller tiggare så långt ögat når. Det vi ser är kulisser. Men de vi möter är fantastiska människor i diktaturens skugga.

Ett exempel; den gamla mannen som sopar gatan nedanför den röda kyrkan St Simeon & St Elenas kyrka. Ansiktet är fårat och händerna arbetsmärkta och rynkiga, det är 26 grader varmt men han fortsätter enträget sitt arbete i hettan. Dammet yr i luften. Kyrkan är en av sevärdheterna på Nezalezhnasti eller Indepedence square. En svart staty av Lenin, som en gång i tiden var den högsta statyn av honom i hela Sovjetunionen bevakar regeringsbyggnaden. 
Vi vandrar vidare och så plötsligt hamnar vi där, vid KGB:s högkvarter vid Independence Avenue, i hörnet från Komsomolskaya Street. En byggnad som sover med släckta mörka fönster och som jag trodde skulle utstråla något oerhört ondskefullt med tanke på vad som försiggått/försiggår bakom väggarna. Men som i realiteten bara är en byggnad. En torr, grå, byggnad.

I slutet av maj greps regimkritiske journalisten Roman Protasevitj och hans flickvän juridikstudenten Sofia Sapega sedan flygplanet de färdades på, ett Ryanair-plan, tvingats ner på order av president Lukasjenko, i en uppmärksammad flygkapning i Minsk. Protesterna i Belarus har ökat sedan 2020 i takt med att president Aleksandr Lukasjenko slår ned allt hårdare mot sin befolkning. Demonstranter misshandlas av säkerhetsstyrkor, människor grips och sätts i fängelse. Protesterna började i samband med valet i augusti i fjol och har fortsatt att eskalera. Uppgifter om tortyr, misshandel, våldtäkter och godtyckliga fängslanden är något som det internationella samfundet blundar för.

När vi var i Belarus mötte vi fantastiska människor. Människor som oss med barn, föräldrar, syskon, älskade, familjer, vänner, som vill leva, älska, dö, ha det bästa för sina barn, skratta och gråta men göra det som fria medborgare.

Det är en skam för hela världen att de inte kan göra det.

Den där varma augustidagen stod vi utanför KGB:s högkvarter och tittade upp mot den fruktade säkerhetspolisens kontor. Såg en kvarleva som borde ha försvunnit för länge sedan och som varje dag den existerar är ett nederlag för EU, FN och världen.

Det är viktigt att genomskåda en diktators knep.
Att inse att diktatorer störtas, att vissa inte har och aldrig kommer att få någon makt igen. Det finns en ände på våld, tortyr och folkmord. Om världssamfundet reagerar i tid och för en gångs skull gör någonting som verkligen sätter press på en förtryckarregim finns det chans för friheten och rättvisan att segra.
Det finns våld. Det finns mörker.
Men sanningen segrar – till sist. Tyranner förlorar sin makt. Det visste redan Masaryk.