Vackra byggnader, slingrande gator och gränder där Mozart och Beethoven vandrade, intressanta museer, märkliga hus och en glittrande Donau i kvällsskymningen.
Wien är Stephansdom med sin gotiska katedral och utsirade torn, anrika restauranger med svartklädda kypare som serverar wienerschnitzel eller knödl, Gustav Klimts födelsestad och sjudande, livliga kaféer med ett utbud av bakverk och kakor som är en konditors dröm. Det är inte för inte som croissanten faktiskt stammar ifrån Österrike. Här finns sagoslottet Schönbrunn med sina makalösa rum – en gång hem för Habsburska ätten – och dess trädgård, där man under sommaren kan lyssna på konserter under en stjärnfylld natthimmel. På vintern fylls staden av sagolika julmarknader och punschstånd i varje gathörn. Wien är möten, människor och musik.

Jag står inne i en labyrint.
Omgiven av höga grönskande buskar på alla sidor befinner jag mig på en smal grusgång med ogenomträngliga murar av växtlighet på sidorna som effektivt uppslukar alla ljud. Trots att jag på ett ungefär vet hur en labyrint fungerar, tar det inte lång stund innan jag går vilse. Gångarna leder kors och tvärs, då och då tränger uppsluppna och ibland lätt nervösa skratt genom bladverket från andra som är lika vilsna som jag. En lätt dimma eller regndis svävar upp från markerna och gör det hela ännu mer svårt att urskilja som om jag kliver runt i ett drömliknande landskap. Labyrintens gåta gäckar alla som vågat kliva in mellan dess väggar.

Den ursprungliga labyrinten byggdes mellan 1698 och 1740 och bestod av fyra delar med en upphöjd paviljong där man kunde stå och blicka ut över konstruktionen. Den nuvarande är dock en rekonstruktion av den gamla, men på exakt samma plats strosade alltså en gång i tiden den kejserliga familjen. Vi är ute vid Schönbrunn och det är i slottets trädgård som labyrinten återfinns. Sol och skugga faller i ett besynnerligt växelspel över grusgångarna. Regnet skapar ett gyllene dis som sveper in världen i ett moln av silver. Jag bländas för en sekund och sätter handen framför ögonen. Plötsligt är det förbluffande lätt att tycka sig se en hastig skymt av en fåll av en barockklänning eller ett parasoll som försvinner in i skuggorna, ett avlägset skratt som härstammar från en annan tid. Ett annat århundrade.

Det är lite som med Paris – kärlek vid första ögonkastet. Wien är fjärde stoppet på en tågluff tvärs genom Europa. Vi har hunnit avverka bland annat Berlin, Krakow och Budapest när vi kommer till Österrikes huvudstad sent på kvällen. Med åren har jag lärt mig knepen att hitta billiga men bra hotell och har bokat i förväg även den här gången. Det visar sig att hotellet ligger mitt i Österrikes blygsamma motsvarighet till Red Light District med lättklädda damer. Det manliga resesällskapet är förtjust. Boendet visar sig vara utmärkt.

Första kvällen hittar vi också till restaurang Bieriger, Schwegerstraße 37. Vilket bekräftar ryktet om att portionerna i Wien kan överträffa både de man serveras i Tyskland och på amerikanska Diners i USA. Maten är mycket god, atmosfären gemytlig och bordsgrannarna, tvättäkta Wien-bor, pratar på och undrar vart vi ska vidare efter Wien (till Venedig). Resesällskapet (fransman) är den som är hungrig, i början såg han förfärad ut över maträtternas storlek men efter ett par kvällar i Berlin är han härdad. Jag säger till kyparen att jag vill ha något litet och tänker mig revbensspjäll, alltså några få stycken med en sås som man får i Sverige. När min mat kommer in gapskrattar resten av restaurangen som har hört ordväxlingen högt. Bilden nedan hämtad från restaurangens hemsida illustrerar tydligt varför. Det är inga små portioner som serveras.

Wien är konstnären Gustav Klimts födelsestad, hans vackra tavlor finns att beskåda bland annat på museet Belvedere, varav den mest berömda är ”Kyssen” som modedesignern och troligen också hans älskarinna Emilie Flöge lär ha stått modell för. För den som vill se äldre föremål finns Venus från Willendorf – en gåtfull kvinnostatyett som är över 20 000 år gammal – på Naturhistoriska museet (Naturhistorisches Museum). En plats som i sina stora samlingar även inhyser ett dinosaurieskelett, Stellers sjöko, en stor samling meteoriter och där man kan strosa runt i timmar en regnig eftermiddag.

Missa inte heller museet tillägnat den österrikiska kejsarinnan Elisabeth ”Sisi” ursprungligen av Bayern som var gift med Frans Josef I av Österrike, museet är inhyst i de gamla kejserliga lägenheterna, men det mest intressanta är hennes fascinerande historia och liv. Det går att se var Mozart bodde och besöka Beethovens museum, vandra runt på samma gator som Haydn och Chopin. En bit Sachertårta på anrika kafé Sacher med aprikosmarmelad och den bittra, mörka chokladglasyren som smälter i munnen är värd både priset och turistträngseln. Och för den ikoniska wienerschnitzeln som i sin tur troligen kom till Österrike på 1800-talet från Italien och deras version cotoletta alla Milanese – om detta tvista de lärde – rekommenderas restaurang Figlmüller på Bäckerstraße. En förtjusning jag faller för är alla små smörgåsar/sandwichar österrikarna är så förtjusta i och som man kan köpa till lunch. Man köper lite olika varianter och sköljer ner det med ett glas öl eller vin. Här rekommenderas till exempel Trzesniewski på Dorotheergasse 1. Lyxvarianter finns även på en annan anrik restaurang Zum Schwarzen Kameel, där ett tips är att skippa restaurangen och hänga i baren.

• 

• 

• 

• 

Österrike är en formidabel smältdegel av kulturer och utländska influenser och har en minst sagt brokig historia. De äldsta spåren går tillbaka till stenålder, 20 000–30 000 f Kr. Från 1276 styrdes landet av den mäktiga ätten Habsburg och har historiskt sett haft tajta band med Ungern, som även tillhört nationen Österrike-Ungern (den österikisk-ungerska dubbelmonarkin bildades 1867) fram till första världskrigets slut då länderna splittrades. Idag bor det cirka 8,7 miljoner människor i Österrike varav cirka 1,7 miljoner i huvudstaden. 

Överallt är musiken ett återkommande tema när du är i Wien. Konsten, dansen, museerna, människorna, musiken, skönheten. Och konserter kan du gå på lite överallt, vilket vi också gör. Kommer man hit på vintern byter Wien kostym och klär sig i vinterskrud. Rykande het punsch serveras i gathörnen, glittrande glaskulor, skira änglar, trähantverk och äpplen doppade i vit och mörk choklad syns på julmarknaderna. Wien i december är som en snökula, som att kliva in i Tjajkovskijs Nötknäpparsaga. Då glittrar ljusen från hundratals juldekorationer i luften längs shoppinggatan Kärnter strasse. Det doftar av pepparkakor, varm punsch och smält ost, raclette. Medan dragna hästvagnar kör förbi med turister som fotograferar allt de ser ringer kyrkklockorna genom snödiset.
För mer om julmarknaderna: https://www.svd.se/staden-som-tar-julstamning-pa-allvar

Men tillbaka till Wien i augusti när vi är där.
Tonerna av Johann Strauss strävar upp genom den blå skymningen under sommarkvällens himmel. Jag har hittat ut ur labyrinten och sitter på en liten bar vid Habsburgerstrasse med en öl. Svagt hörs tonerna av Strauss, Mozart, Haydn, Beethoven ur mörkret och högtalarna. Det är som om de hade förvandlats till eldflugor där ute som tränger igenom sorl, prat och skratt.

Wien är skönhet, kärlek, sorg, poesi, skratt, gråt.

Om Paris är en oförglömlig sång av Edith Piaf är Wien som de första mjukt svävande, förväntansfulla stroferna i Strauss ”An der schönen blauen Donau” en varm julikväll.

Oförglömlig och evig under stjärnorna.