Det är som öppningsscenen ur Sound of Music.
Höga snötäckta berg, glasklara bergssjöar, blommande ängar, glaciärer och en oändlig himmel som välver sig över huvudet. Ljudet av kornas råmanden och koskällor. Synen av murmeldjur som plötsligt sticker upp huvudet ur marken. Det är sagolikt vackert i bernesiska alperna där du bland annat kan ta linbana/tåg upp till en av Europas högsta toppar Jungfrau.
Det simmar ett antal koikarpar, skimrande i orange och guld, i det grumliga vattnet i dammen.
Små vattenfall, släta grå stenar, lummiga buskar och smala broar gör den japanska trädgården som kallas ”Garden of friendship” och är belägen nära en liten katolsk kyrka vid Hotel Interlaken, till en tillfällig oas. Jag pustar ut i skuggan och svalkan av miniatyrvattenfallet efter att ha varit uppe i ottan och tagit tåget från Montreux. Ute på gatorna har temperaturen klättrat till 26–27 grader och mer.
Byn Interlaken är belägen på ett näs mellan de turkosblå sjöarna Thun och Brienz i Berner Obenland. Området domineras av bergen Eiger, Mönch och Jungfrau och lockar årligen tiotusentals turister och extremsportare. Här finns oändliga möjligheter att prova på allt ifrån kayaking och forsränning till paragliding och fallskärmshopp.
Det är en charmig stad med typiska schweiziska stenhus med överfulla blomlådor och målade fönsterluckor. Överallt på gator och i gränder, mellan hus och uteserveringar, trängs givetvis turister. I en stor park nere på gräsmattan sitter folk och picknickar, leker med sina hundar och barn och kopplar av med en bok. Samtidigt som det landar några paragliders i bakgrunden.
Med sina blommande planteringar och berg i bakgrunden ser hela byn ut som ett vykort.
Jag hinner med en av de sista turerna med linbanan uppför byns eget berg Harder Kulm, cirka 1322 meter, där utsikten över området är storslagen i kvällssolen.
Övernattar på ett litet och charmigt, men extremt lyhört B&B Alphorn i Interlaken West. Här serverar ägarinnan en överdådig frukost komplett med ett kokt ägg som ser ut som schweiziska flaggan (Schweiz nationaldag den 1 augusti är bara två dagar bort) och bjuder på macaroner när man checkar ut.
Stan är ju egentligen bara ett tillfälligt stopp, det är Grindelwald, en cirka 40 minuters tågresa bort, som är målet…
Det är nu Sound of music kommer in.
Jag har klivit av vid stationen och promenerar snabbt genom staden. Så småningom sitter jag i linbanevagnen och vyn genom dess rutor på väg upp till stationen First på 2 163 meters höjd, på berget Schwarzhorn, är enastående. Resan tar 25 minuter och då och då stannar liften till av oklar anledning och blir stående. Berg och smaragdgröna ängar anas utanför fönstren. Små hus klamrar sig fast längs med sluttningarna.
Väl uppe finns det en rad olika vandrings- och hikingleder att välja mellan, en av de mest slående – och mindre ansträngande – går till vackra Bachalpsee. En nybyggd turistattraktion – First Cliff Walk är inte för personer med anlag för höjdskräck. Den ligger precis vid restaurangen och består av en lång hängbro av metall som löper runt klippan med stupet rakt under. Hisnande eller avskräckande beror på hur man ser på saken. Tjuten från en del turister talar sitt tydliga språk.
Grindelwald med omgivningar är en fascinerande plats. Från bygatan ser du tydligt flera av bergen; Wetterhorn (3708 m), Mettenberg (3104 m) och den norra sidan av Eiger (3974 m). Turismen i byn har funnits länge, redan på 1700-talet kom besökare hit för att njuta av bergsluften och de vackra vyerna och visades runt av lokala bergsguider i området.
Vi gör ett hopp framåt i tiden till 1894. Då samlades järnvägsingenjörer och politiker på ett hotell i byn och vid mötet framfördes tanken att bygga en järnväg hela vägen upp till berget Jungfrau, 4 150 meter högt. (Man hade redan anlagt Wengenjärnvägen till Kleine Scheidegg-stationen på 2000 meters höjd.) En del skrattade ut ingenjören som kommit med idén och menade att det var omöjligt. Men han var envis.
Och 16 år senare var rälsen lagd och järnvägen klar.
Tåget finns kvar men i fjol invigdes nya linbanan Eiger Express som tar dig hela vägen upp till Eigerglaciären. Det hölls en folkomröstning innan den nya liften byggdes vilket inte är ovanligt i Schweiz och en majoritet av invånarna stödde konstruktionen av den nya banan. Nu gör man reklam för att det tar 15 minuter upp till ”The top of Europe”.
Söta hus i Grindelwald 
Europas vackraste minigolfbana? 
Men Jungfrau och Eigerglaciären får tyvärr vänta till en annan gång. Jag är kvar vid First och strosar runt i landskapet. Njuter av de sagolika blommande alpängarna med sin myriad av växter och djur, imponerande vattenfall, ett antal murmeldjur som sticker upp sina huvuden ur marken och de höga bergen runt omkring.
Solen är varm och en stilla bris fläktar när jag kommer högre upp. Vattenfallet på ena sidan kastar sig nerför bergssluttningarna och har grävt en djup fåra i bergssidan. Vattendroppar stiger som imma genom luften. Jag tar en paus i värmen. Svänger runt en krök och så ligger den glasklara sjön plötsligt där och speglar molnen, bergen och himlen.
Man får bita sig i tungan för att inte börja sjunga ”The hills are alive” och dansa ut på ängen…
Ut i vida världen 