Tiden.
Det är något konstigt med tid.
Enligt Einstein finns inte det vi definierar som dåtid, nutid, framtid alls i verkligheten utan det är en konstruktion för att försöka förstå det vi inte förstår och många har lekt med tanken att all tid existerar samtidigt – det förflutna och framtiden sida vid sida med nuet. Vi kan bara inte se eller förnimma det.
Men om vi låtsas att vi kunde dra bort den silvergrå dimman likt ett tjockt ogenomträngligt draperi mot det förflutna för bara några korta sekunder. Likt en ridå av regn. Lika snabbt som någon vänder blad i en bok och börjar på ett nytt kapitel.

Vad skulle vi se?
Vilka människors fotspår skulle vi möta?
Vilka val skulle vi göra?

Jag är nere i Helsingborg eftersom min underbara fantastiska mamma i år skulle ha fyllt 80 år, för att sätta blommor på graven. Det är ett tungt besök i en sorg som är nattsvart och aldrig blir bättre. Men jag har även kommit i ett annat syfte nämligen att besöka platser på båda sidor om sundet. Jag minns nämligen att mamma en gång berättade om sin kompis när hon var barn, vars far hjälpte judiska flyktingar från Danmark till Sverige under andra världskriget över sundet. Han gick ut på nätterna i sin båt med släckta lyktor. Och han visste att det var farligt. Att stå emot en militär övermakt är alltid farligt.
Men för att citera Astrid Lindgren, ”det finns saker som man måste göra, för annars är man ingen människa, bara en liten lort”.

För att citera en annan:

”Trots att det har gått femtio år sedan 1943, så minns vi tydligt dessa dagar av terror och förföljelse. Vi minns de skrämda blickarna, de förstenade ansiktena, de oändliga tårarna, de svåra upplevelserna hos människorna som flydde undan förintelsen.  Vi minns nätter fyllda av hat och skräck. Vi minns en värld som var så tömd på mänsklighet och medlidande att våra tårar torkade ut. Mina föräldrar lärde mig att jag skulle bry mig om sina medmänniskor och min omgivning. De lärde mig lyssna till vad folk runt mig sa. Därför var vårt bidrag bara något som låg i vår natur – det var självklart och enkelt, och inte alls hjältemodigt. Vi gjorde bara vad vi tyckte var rätt att göra, och vi skulle göra det igen, i dag och i morgon, om det var nödvändigt.”

Orden tillhör Børge Rønne, medlem i ”Syklubben” som räddade hundratals danska judiska flyktingar undan tyskarna. (Ur boken ”Helsingørs syklubb – vi måste rädda så många vi kan” av Søren Gulmann och Karin a Søby Madsen)

Låt oss göra en tidsresa, nästan 80 år tillbaka i tiden till brinnande världskrig. När var jag nere i Skåne tidigare passade jag på att ta färjan över till Helsingör. Havet krusas av vågor och ser ut som silverpapper med sotiga fläckar. Vinden är kall och viner om öronen och får ögonen att tåras. På klippor en bit in i hamnen sitter skuggor av flera svarta skrakar stilla under en blek sol. Vagt anas skuggorna av Helsingör på andra sidan sundet när färjan klyver vågorna. Mars. Ljuset sticker i ögonen och man bländas av solkatterna och ser för en sekund en helt annan scen i skuggorna.
Ett mörkt hav.
Fiskebåtar med släckta lyktor.
Desperata människor ombord som flyr för sina liv över sundet.

Danmark är ockuperat.
Klockan 04.15 den 9 april 1940 går tyska trupper till anfall mot Danmark som inte har mycket att sätta emot och kapitulerar. Danmarks samlingsregering ställs under tysk administration men även om tyska patruller nu rör sig ute på gatorna blir mycket sig likt. Tyskarna hoppas på samarbete, men motståndet jäser hela tiden under ytan.
   När nazisterna vill diskutera lösningen på ”judeproblemet” får de envist till svar från regeringens håll att det inte behövs ”för Danmark har inget judeproblem”. Sommaren 1943 intensifieras motståndet, protesterna och sabotagen mot den tyska närvaron tilltar och den 29 augusti inför tyskarna undantagstillstånd och avväpnar den danska militären. Sedan kommer nästa steg, nu ska judefrågan i landet lösas en gång för alla och riksfullmäktig över Danmark Werner Best får grönt ljus från högsta ledningen i Berlin att dra igång aktionen.  Natten mellan den 1 och 2 oktober 1943 skulle de danska judarna gripas och deporteras.
Men den tyska marinattachén och diplomaten Georg Ferdinand Duckwitz läcker planen till flera ledande danska politiker och informationen sprids snabbt.
Judiska familjer börjar planera för att fly och det som står närmast till hands är att fly till är neutrala Sverige över havet. Flykten pågår intensivt under framför allt de första två veckorna och det är med hjälp av privatpersoner på både den svenska, men framför allt den danska sidan, som människor räddas undan nazisterna. Framför allt  går båtar ut från nordöstra sidan kring Helsingör där avståndet som minst bara är 3,5 kilometer mellan den svenska och danska sidan.

En av de mest kända organisationerna som organiserade de illegala transporterna och försökte hjälpa så många människor som möjligt kom att kallas ”Syklubben” och bestod av Børge Rønne, redaktör, Erling Kjær som drev ett bokbinderi, polisen Thormod Larsen och polisassistent Ove Bruhn. Totalt uppskattas Syklubben ha räddat cirka 1400 människor och det var Erling Kjær som gick ut på havet och körde mellan Helsingborg och Helsingör där tyska patrullbåtar gick. Jörgen Gersfelt var läkare i Snekkersten, utanför Helsingör, och han gav husrum till judiska flyktingar, anordnade transporter och hjälpte även till att söva barn som skulle skeppas över, det var nämligen viktigt att de inte avslöjade transporterna genom att gråta högt eller skrika.
  Det finns flera vittnesskildringar från båtturerna, som ofta gjordes på nätterna och med släckta lyktor. Överfarten kunde ta flera timmar i de små fiskebåtarna ibland under stormar och oväder och vittnen berättar om gastkramande upplevelser när de tvingades hålla sig gömda under däck och skräcken för att upptäckas av tyskarna.

Kis Marcus, som var 34 år gammal och mamma till två små barn, har flitigt skrivit ned sina upplevelser och hon skildrar ankomsten till Sverige efter de långa timmarna ute på havet:
”När vi kom fram blev vi mottagna av svenska matroser som önskade oss välkomna till Sverige. Det var en härlig känsla att bli mottagen på det viset och veta att vi var i ett fritt land. De allra flesta hade tårar i ögonen” (Ur: Bo Lidegaard ”Landsmän”)

På den svenska sidan i Helsingborg fanns nämligen de så kallade ”Tre musketörerna”, fast de egentligen var fyra; nämligen polisöverkonstapel Carl Palm, poliserna Gösta Fäldt och Olle Olsson och deras chef Göte Friberg. De hjälpte till i räddningsarbetet och liksom svenska tullbåtar och marinen bistod de vid transporterna på alla sätt de kunde.

”Den 30 september på morgonen kom de första judiska flyktingarna i fiskebåtar till Helsingborg. De var 60 till antalet. Den 1 oktober kom ett 70-tal, den 2 oktober, som var lördag, över 100, söndagen den 3 oktober hade vi tappat kontrollen över inflödet och den 4 oktober på morgonen var Stallgatan och planen utanför rådhusets östra sida full av flyktingar” skriver Göte Friberg i ”Stormcentrum Öresund”.

Antalet flyktingar till Helsingör växte lavinartat, ett dygn senare kom cirka 900 människor, berättar Friberg i boken. Men man löste situationen. Många inkvarterades på Ramlösa brunnshotell, på Grand Hotell, pansarregementet i Berga öppnade sina portar medan Röda korset, Lottakåren och frivilliga hjälpte och organiserade härbärge, mottagande och utspisning.

Många av de som hjälpte människor att fly mördades under kriget. En av dem var den berömde ägaren till Snekkersten kro där Syklubbens medlemmar ofta möttes, som organiserade transporter och även gömde flyktingar. H C Thomsen arresterades och dog i Neuengamme i december 1944, enligt officiella källor av ”lunginflammation”. Efter kriget har flera fångar vittnat om att han piskades ihjäl. De fyra ”urmedlemmarna” av Syklubben överlevde dock alla men många av dem fick ärr för livet. Erling Kjær greps den 12 maj 1944, torterades och fördes sedan till koncentrationsläger där han blev kvar till befrielsen. Thormod Larsen blev beskjuten av tyskar under en aktion, skadades svårt och led av skadorna resten av livet.

Vad dessa människor visade är empati och medmänsklighet. Av de judar som bodde i Danmark lyckades över 7 000 människor sätta sig i säkerhet i Sverige och undkomma döden. Nu är det en helt annan spelplan men lidandet, flykten, modet att göra något och medmänsklighet är exakt detsamma som för många år sedan.

Bo Lidegaard avslutar sin bok ”Landsmän” med följande ord :
”Det förflutnas erfarenheter ger inget svar på nutidens utmaningar. Men de påminner oss om vårt ansvar och om hur fel det kan gå ifall vi tillåter våra samhällen att avvika från de humanistiska värden de är byggda på.”

Tiden är relativ och en gåta. Men frågorna är fortfarande; Hur ser medmänsklighet och civilkurage ut för dig? Vad är din ståndpunkt när det kommer flyktingar som flyr för sina liv? Vilka val gör vi?
”Det finns saker som man måste göra, annars är man ingen människa utan bara en liten lort”

(För mer om Syklubben och motståndet läs gärna Conny Palmkvists bok ”Sundets röda nejlikor”.)