Det är heltimme och turisterna håller förväntansfullt andan framför det stora uret. En procession av snidade apostlar i trä tågar ut i procession framför Kristus innan de försvinner in igen i klockan och Judas stängs ute. Det är svalt inne i valvet och den näst intill magiska klockan vars urtavla visar zodiaken, månens faser och månaderna ser ut att vara hämtad ur en Harry Potter-bok. I Mariakyrkan (Marienkirchen) i stans centrum kan man alltså se ett av de äldsta astronomiska uren i världen som fortfarande fungerar, med ett urverk i ursprungligt skick, som markerar timmen sedan medeltiden. Det tillverkades 1472 av Hans Düringer och sedan dess har det oavbrutet räknat ner tiden i snart 600 år. I en stad som ofta är tidlös.

Rostock är vackra byggnader, slingriga små kullerstensgator, ett rådhus vars rosa fasad glimmar i solnedgången och en porlande fontän. Men den är även pompösa tegelbyggnader, en livlig och smått kaotisk hamn, stål och graffitti, små restauranger i dunkla källarlokaler med handskrivna menyer och en arkitektur som minner om det forna DDR.
En förtryckarregim som inte är längre borta än ett stenkast i tiden.

En stad består nämligen inte enbart av den moderna stadskärnan och förorterna, affärerna, restaurangerna, barerna, pulsen eller nöjeslivet, människor och tillfälliga besökare, utan också av glimtar av det förflutna. Små historiska ögonblick frusna i tiden, som man hittar lite överallt under en promenad genom gator och gränder. I den gamla Hansastaden i nordöstra Tyskland – 800 år gammal är stan – märks denna närhet till gångna sekler tydligt. Här löper gator som fått namn efter personer i historiekrönikor och berättelser, politiker och furstar som är borta sedan länge. Här finns medeltida stadsportar som byggdes när handelsförbundet Hansan dominerade staden. Här ligger också husen där människor bodde som mördades under Kristallnatten eller deporterades under naziregimen (nazisterna fick stort stöd i Rostock i valet 1932) men det finns också minnen i stål och järn i hamnen som berättar om storslagna planer under en sovjetisk förtryckarregim som skulle bygga ett klasslöst idealsamhälle när Rostock var DDR:s viktigaste hamnstad.

Efter en lång och inte särskilt intressant båtresa fylld med semestrande barnfamiljer och trötta lastbilschaffisar med Stena Line från Trelleborg (resan tar cirka 6 timmar och det finns två bolag som trafikerar sträckan) kommer jag fram till Rostock. Väl framme upptäcker jag att hamnen ligger en bra bit ifrån själva centrum, men av en slump träffar jag på en trevlig svensk tjej som bor i München och ska vidare med tåget och vi delar taxi in till stan. Mitt hotell vid järnvägsstationen ligger en bit från Neuer Markt och Gamla stan men spårvagnarna går ofta.

Rostock är en småputtrig, mysig stad med många vackra äldre byggnader och kyrkor i en salig blandning med mer moderna (och i mitt tycke) ganska fula tegelstensbyggnader. Under Sovjetunionens diktatur efter andra världskriget byggdes Rostock upp igen. Staden har även fått en rejäl ansiktslyftning sedan DDR-tiden, men fortfarande märks spåren av det förflutna tydligt. Det är lätt att ta sig ut till Warnemünde, en bit utanför stadskärnan där långa vita sandstränder och verkstadsindustrier dominerar. Platsen var en gång i tiden en liten fattig fiskeby, innan den blev populär kurort på 1800-talet och så småningom DDR:s viktigaste hamn.

Första kvällen strosar jag runt i de östra delarna av staden och hamnar på en liten omodern restaurang i en källare. Kala väggar, mörka trämöbler, små tända ljus på borden, här finns inga turister överhuvudtaget och menyerna är helt på tyska. Enligt vad jag har läst är de experter på schnitzlar och det märks tydligt på utbudet. Schnitzel med stekt potatis, schnitzel med svampsås, bakad schnitzel med ost. Och det är rejäla portioner.

Efter en gedigen måltid håller solen på att gå ner när jag går mot hotellet, men de sista solstrålarna målar torget och rådhuset i ett skimrande ljus innan skymningen sänker sig denna sena kväll i juli. Folklivet är sjudande, människor sitter ute på kaféer och restauranger, äter glass eller tar ett glas öl.

I närheten räknar Mariakyrkans astronomiska ur in ytterligare en timme.