Vinden viskar i ekens krona och blåser genom gräset vid de övergivna klosterruinerna i Eldena utanför Greifswald. Några ekollon faller till marken och studsar till innan de blir liggande. Det är en mulen dag med regn som hänger i luften. Mot en blank, genomskinlig himmel avtecknar sig delar av klosterväggarnas kantiga profiler. De som bland annat återfinns på tyske konstnären Caspar David Friedrichs målningar. Gräs täcker delar av det forna stengolvet. Inne i det som en gång var klosterkyrkan sitter två tonåringar och dricker öl och spelar tysk hip-hop. Det förflutna och nutida sida vid sida.

Hur lång tid tar det för ett ekollon att växa upp till ett träd? Enligt wikipedia, cirka 30 år för en ek att bli 10 meter hög. Men ekar kan bli betydligt äldre, minst tusen år gamla. Så det är inte omöjligt att eken jag tillfälligt satt mig under började växa när klostret byggdes för 800 år sedan och att trädet fortfarande var ungt när det stängdes vid reformationen 1535.
Nu är munkarna för länge sedan borta, byggnaden i ruiner och världen en annan. Men kanske kan träd bära på minnen som sitter kvar i deras rotsystem, bark, grenar och löv likt årsringar?

Scenen ändras. Träden som växer på området där det nazistiska koncentrationslägret Ravensbrück en gång låg utanför Fürstenberg, är betydligt yngre. De står i klungor av tall och gran i små skogspartier på båda sidor om kullerstensvägen som leder in på området från det pyttelilla samhället med samma namn. Lövträd växer vid den vackra sjön som öppnar upp mot himlen till höger och där man kan se tornspiran till kyrkan i Fürstenberg tvärs över vattnet, de står vid de hus där de nazistiska fångvaktarna och SS personal bodde och som man ser till vänster och de kastar sina skuggor inne på själva lägerområdet. Vid industrilokalerna där hundratals kvinnor tvingades till slavarbete. Nära bunkern där fångar fängslades i små fängelseceller, torterades och förhördes av SS. Lindarna planterades när lägret byggdes 1938. Barackerna finns inte längre, allt som återstår är rektangulära nedsänkningar i gruset och jorden. Under kalla kriget demolerades de av ryssarna som använde platsen för militären.
Men träden står kvar.

Länge talade man inte om Ravensbrück, många överlevare ville inte prata om sina upplevelser och lägret hamnade bakom järnridån. Historikerna fokuserade på andra koncentrations- och förintelseläger än det ökända kvinnolägret och det är först på senare tid och efter murens fall som fler har börjat forska om det och skriva om vad som utspelade sig här.

Inne på det lilla museet kan man ta del av vittnesmål från denna mörkrets tid, se vardagsföremål som bevarats, teckningar, kläder och väggar med foton på fångar – en del mördades, andra överlevde. Här finns små dockor, halsband, personliga ägodelar som kvinnorna tillverkade i hemlighet medan de satt fängslade. Dikter de skrev. Totalt uppskattas det att cirka 130 000 kvinnliga fångar passerade portarna till Ravensbrück under åren det var i bruk, tusentals av dem avrättades och gasades ihjäl, framför allt mot slutet av kriget. Siffror pratar om allt ifrån 30 000 till 90 000 personer, men sanningen kan ligga någonstans emellan. Judar, romer, kommunister, politiska motståndare, prostituerade och andra ”arbetsoföra” element eller bråkiga ungdomar, Jehovas vittnen var några av de som drabbades av nazisternas vansinne. Det fanns även ett litet läger för män och en del just för unga. Verkligheten i Ravensbrück var brutal och stundtals blir det för mycket att ta in när man läser om medicinska experiment, svält och umbäranden och individuella öden.

Ute på den öppna platsen där barackerna stod steker solen från en molnfri himmel. Det är ödsligt och tomt, näst intill kusligt tyst. Även här susar vinden och får löven i trädkronorna att prassla. Att viska. En bit bort finns ett område där krematoriet ligger. Här har besökare lagt ned blommor. Nära intill finns en mörk passage med stenmurar som kallades för ”shooting wall” där fångar avrättades. Idag finns en minnessten på platsen.

Så många människor dog här för 80 år sedan. Så mycket lidande. Så många livsöden. Sådant mod.

Men de tysta vittnena, träden, står fortfarande kvar med sina rötter djupt nere i marken och minnena sitter etsade för evigt i deras rotsystem och långa skuggor.

Den lilla mässingsklockan på glassförsäljarens vagn pinglar när han cyklar förbi. Ljudet blandar sig med fiskmåsarnas skrik, glammet från skrattande barn som bygger sandslott eller plaskar i vattnet och brus från vågorna och vinden. Pampiga sekelskifteshus som liknar gräddtårtor ligger på rad vid strandpromenaden. Kilometerlånga stränder med pudervit sand sträcker lojt ut sig innan de övergår i tät bokskog där husen tar slut. Rader på rader av färgglada strandkorgstolar i rött, blått, grönt står prydligt uppradade vid vattnet. Dofter av nygräddade våfflor och brända mandlar blandar sig med currywursten.
Den gamla badorten Ostseebad Binz på Rügen är som hämtad ur en annons för badhotell från 1800-talet. Det vilar liksom ett skimmer av bleka pastellfärger från gångna sekler över orten.

Jag är där en lördag sent i juli med fint väder, så mycket folk kommer och går längs promenaden. Barnfamiljer, par, unga och många äldre. De marängliknande villorna (numera inhyser de hotell, turistlägenheter och restauranger) tävlar i att överglänsa varandra i trästuckatur, snickarglädje och krusiduller.
Nedanför en bar på en bänk sitter en man i 80-årsåldern, röker pipa och läser faktiskt en papperstidning. Det är Der Spiegel och han är djupt försjunken i dagens rubriker. Några meter längre bort växer kön till en av strandbarerna som säljer populära fischbrötchen eller sillmackor.
Solen är varm men blåsten får vita gäss att skumma på vågorna. Samtliga nedgångar till stranden är noggrant numrerade, det gäller nämligen att veta vilket sorts bad man ska till för det finns flera att välja på; ”textilbad (vanligt bad), bad med hund eller nakenbad.
Att gå fel kan föranleda pinsamma situationer.

Rügen som är Tysklands största ö och belägen utanför nordtyska östersjökusten, har tidvis varit svenskt. Ön tillföll Sverige efter Westfaliska freden 1648 (efter trettioåriga kriget) och var svenskt fram till 1815. Hit tar man sig lätt från Ystad till Sassnitz och det går snabbfärjor. Det finns många vackra och intressanta platser på ön väl värda ett besök som till exempel nationalparken Jasmund nära Sassnitz med sina vita kritklippor, pirhuset i Sellin, lilla fiskebyn Vitt eller Prora, orten där Hitler en gång i tiden började bygga flervåningshus som sträckte sig i fyra och en halv kilometer och skulle bli de ”ariska arbetarnas” egen semesteranläggning. Arbetet avstannade när kriget bröt ut men byggnationen återupptogs av DDR och det blev då anläggningar för mililtären. Numera håller de på att omvandlas till semesterbostäder.
Det bästa är förstås om man har bil och lätt kan ta sig runt, men regionaltågen går relativt ofta och till stora delar av ön. Binz är en av de mest populära orterna, speciellt för de som gillar bad och sol. Här finns mängder med hotell att bo på men priserna är saftiga inte minst under högsäsongen.

Från början var Binz en liten oansenlig fiskeby men prins Wilhelm Malte Putbus – som så småningom blev svensk generalguvernör över svenska Pommern – anses ha introducerat badkulturen. Han köpte raskt upp hela byn och förvandlade den till ett besöksmål för aristokratin som ville njuta av frisk luft och badliv.
Numera är det inte adel man möter i Binz, däremot en övervägande majoritet tyska turister. Semesterfirare och barnfamiljer som solar, badar, äter på restaurangerna, strosar längs strandpromenaden, tar en öl eller ett glas vin och botaniserar i de små hippa butikerna. Den som vill kan promenera ut på piren en sväng där det råder huggsexa om tappad mat bland fiskmåsarna.

Nere vid vattnet har folk slagit upp tält eller gjort små egna avspärrningar bakom skynken, alternativt parkerat sig i en strandkorb. Den första ”strandkorben” lär ha uppfunnits i Rostock 1882 åt en dam med reumatism som ville njuta av strand och bad men slippa blåst och dåligt väder. Numera verkar det vara mer standard än undantag. Folk sitter inne i sina små strandkorgar och mumsar på currywurst eller sillmackor, glass och tar en öl och skålar.

När man är mätt på sol och det pastellfärgade ljuset och krusidulliska är det bara att långsamt strosa tillbaka mot järnvägsstationen. Några hästdragna vagnar som det fanns på Wilhelm Malte Putbus tid som fraktade besökare mellan strandhotellen och stationen finns inte längre. Men man kan nästan föreställa sig dem stå där och vänta i skymningsljuset.