Det finns en särskild magi i den svenska skogen. En magi som håller på att dö ut.
De två senaste åren har jag sett över hälften av alla svamp- och blåbärsställen, skogar och utmarker jag vandrat i sedan jag var liten, försvinna. Utplånas. Men även de små skogsdungarna i kvarteret liknar ökenmarker där allting förstörts. Kalhyggena breder ut sig och skogsskövlingen når nya nivåer i det tysta. Sverige är ett av de sämsta länderna i Europa när det gäller att skydda sina skogar, framför allt från denna destruktiva form av skogsbruk. Dessutom är andelen nybildade skyddsområden rekordlåg. I många fall är det redan för sent.

Vita björkdungar och en backe täckt av blå- och vitsippor skimrar i solen. Alldeles intill ängarna och hagarna vaktar den täta urskogen med sina majestätiska tallar och granar, myrstackar som myllrar av liv, buskar, blåbärsris och hemliga stigar i den mjuka mossan. Dungar med skimrande liljekonvaljer, spröda skogsstjärnor och spretiga ormbunkar breder ut sig. Mörka vattengölar blickar som ögon mot himlen. Här har skogsinvånare av alla de slag sitt hem – myror, spindlar, flugor, ekorrar, fåglar, rådjur, harar, rävar, älgar. Här ligger grå stenblock utspridda likt väktare från det förgångna och sover de tidlösas sömn. På våren är det en plats där ljuset svävar över markerna i moln av silver och allting är nytt, på hösten kryper dimmorna fram när naturen sakta går till ro och allting är förgängelse.
   Här lever det gåtfulla. Det hemliga. Det som är bortom människornas kontroll. Det vilda.
   Platsen ligger några mil utanför Västerås och man kommer dit på slingriga landsortsvägar förbi bondgårdar och fält, åkrar och nybyggda villor. En plats där vi hade picknick som barn i backarna och gick på stigar i de trolska, mörka skogarna och letade svamp och blåbär i augusti och september.
   Nu är skogen borta och kvar finns bara kalhyggen som enorma öppna sår i markerna. Träden har huggits ner och skövlats, markerna rivits sönder och ligger där med spår efter skogsmaskinerna likt öppna sår.
 Det är långt ifrån den enda platsen.

Bara de två senaste åren har jag sett ett oräkneligt antal liknande ställen, som funnits i minst 40–50 år, försvinna. Det handlar framför allt om skogarna i Västmanland men även norrut upp mot Salbohed och Dalarna. Det är ingenting vi kan få tillbaka. De är borta för alltid. Och den största boven stavas Sveaskog.

Sverige är ett av de värsta länderna i Europa när det gäller kalhyggen (föryngringsyta är ibland ett förskönande ord) och skogsvård. Skogsvårdslagen ställer få krav på skogsägare, det är frihet under ansvar som gäller, något som uppenbart slagit enormt fel. Skogsstyrelsen stoppar huvudet i sanden, kanske påverkad av skogsindustrins enorma lobbyresurser. Tanken är inte orimlig.
   För tre år sedan kritiserade EU Sverige för det svenska skogsbrukets kalhyggen, som anses skada klimatarbetet och den biologiska mångfalden. ”Kalhyggen ska praktiseras med stor försiktighet och bara i specifika situationer”, enligt EU:s miljökommissionär. I forskningsstudien var Sverige det land som stod för den största delen av europeisk skogsavverkning – 27 procent. Inte mycket verkar ha hänt sedan dess – tvärtom.

Enligt Skogsstyrelsen anmäldes 261 953 hektar skog för avverkning 2023, vilket är en ökning med 9 procent jämfört med 2022. För fjällnära skog ökade anmälningarna med 117 procent, till 12 393 hektar. 
Så här skriver myndigheten själv på sin hemsida redan två år tillbaka:

”Avverkningsnivåerna under 2021 och 2022 har varit de största hittills om vi bortser från 2005 och 2007 då avverkningarna var mycket höga på grund av stormarna Gudrun och Per.”

Den skyddade skogen och antalet nybildade skyddsområden är alltså generellt på en mycket låg nivå. Höga virkes- och fastighetspriser liksom mindre pengar från staten uppges vara några orsaker. Men det handlar också om att de pengar som finns går till intrångsersättning till markägare som får nej till att avverka i den fjällnära skogen med ”mycket höga naturvärden”. Dessa ansökningar har ökat kraftigt de senaste tre åren, enligt statistik från myndigheten.

”År 2023 bildade Skogsstyrelsen 129 nya biotopskyddsområden och 28 nya naturvårdsavtal. Sammantaget motsvarade detta 995 hektar produktiv skogsmark och en ersättning med 160 miljoner kronor. Det är en fortsättning av de senaste årens rekordlåga nybildning av områdesskydd.
Orsaken till de låga nivåerna är att Skogsstyrelsen behövt reservera medlen till intrångsersättning för nekade tillstånd att avverka fjällnära skog. Dessa ersättningar har ökat kraftigt sedan starten 2020, under 2023 betalades 309 miljoner kronor ut.”

Den svenska skogen är unik och enormt viktig för den biologiska mångfalden. För oss själva. Det finns goda exempel på hyggesfritt skogsbruk som är betydligt mer skonsamt, men det måste också uppenbarligen till ett större skydd för allt virkesuttag. Just nu skövlas den svenska skogen och det pågår i det tysta.

Kanske har många sett nyinspelningen av ”Ronja Rövardotter” på Netflix? Författaren Astrid Lindgren lär ha skrivit den vid ett tillfälle när hon kände en längtan efter det vilda och ursprungliga, efter den orörda skogen och naturen. I hennes bok spelar skogen en enormt viktig roll som en plats för rumpnissar, grådvärgar och vildvittror, men också för Ronja själv. Den svenska skogen hon längtar till är på väg att försvinna.
En annan författare som tidigt vände sig mot skövlingen av skogen var J RR Tolkien. I hans ”Sagan om ringen” mobiliserar enterna, trädens väktare, sig till en sista strid för att besegra Saruman som hugger ner och förstör Fangornskogen. Han verkar ostoppbar men enten Lavskägge lyckas övertala de andra enterna att agera för att stoppa honom och skövlingen som pågår. I Tolkiens bok beskriver Lavskägge sorgen efter vänner, träd, som nu är borta.

Är det här enternas sista strid?