Det sitter en ung man på en parkbänk och spelar gitarr en julikväll i Villmanstrand. Vattnet speglar solen och molnen likt splittrade skärvor av mörkt genomskinligt glas. Restaurangbåtar med lyktor och kulörta lampor ligger på rad vid den knirrande träkajen som sträcker sig längs med sjön Saimaa.
Det här är Södra Karelen med djupa milsvida skogar, vattendrag och enstaka åkrar, tre mil från ryska gränsen.
Fiskmåsar skriker från en mörkgrå himmel och cirklar runt de gräsbevuxna vallarna vid den gamla fästningen, där minnen av krig, fortfarande tycks sväva likt svarta sotiga silhuetter genom skymningen. Det var länge sedan, men en sådan här kväll känns det förflutna kusligt nära.

Det finns ögonblick som är eviga. Som etsar sig fast på hornhinnan och som man kommer att minnas länge. Det här är ett sådant. En sommarkväll på bryggan mitt inne i Finland, ett stenkast från den mörka sjön, spelar den unge killen, som visar sig vara omkringresande musiker och kommer från Polen, gitarr, ackompanjerad av myggornas sång. Vattnet kluckar mot stranden och den ljusa sommarhimlen välver sig över våra huvuden. Musiken ljuder genom kvällen i osynliga moln av silver. Det är en sommarkväll så vacker som den bara kan vara i Norden, där nätterna fortfarande är korta men hösten ändå anas som en kall vindil.

Jag sitter nere vid Saimaa, Finlands största insjö. Eller Saimen på svenska. Den är Europas fjärde största och har en hisnande storlek på 400 kvadratkilometer, går 200 kilometer in i landet i en sönderskuren kedja av vattendrag. Men mer om den senare. Under dagen har jag besökt sandskulpturerna nere vid stranden och klättrat upp mot fästningen i högsommarvärme. Mycket är stängt eftersom det är sen söndagseftermiddag när jag kommer med tåget från Tampere/Tammerfors. Men det går ändå att strosa runt inne på området vid den gamla befästningen som markeras av gräsbevuxna vallar och bastioner. Två kanoner står kvar och pekar ut mot vattnet. De gamla byggnaderna, de flesta från den ryska perioden, inhyser numera tre museer, hantverksbodar och en restaurang. Här finns även en ortodox kyrka. Det är tyst och stilla, bara enstaka turister.

Lappeeranta eller Villmanstrand, som grundades officiellt 1649 av Per Brahe den yngre, ligger nära den ryska gränsen och Viborg. Staden benämndes redan på 1500-talet som en marknadsplats men det var under 1700-talet som den fick sin stora betydelse som befästningsstad under krigen mot Ryssland.

– Jag är glad att jag snart kommer att lämna Villmanstrand, säger en ung kille som sitter i kassan i mataffären och slår in mina köp. Hans mamma är svensk, pappan finländare, och planen är att studera i Lund till hösten. Han är trött på den ganska sömniga staden och hoppas på något bättre. Men, frågar jag, är folk oroliga för ryssarna så här nära gränsen? Spelar det in i beslutet? Njae han tänker inte så mycket på det, men visst finns det många som är oroliga och noga följer utvecklingen.

Efter Sovjetunionens fall blomstrade gränshandeln i Villmanstrand, då många ryssar reste hit för att shoppa och festa, men numera är gränsen av förklarliga skäl stängd. En kvinna jag möter på bussen en dag senare från Lappeeranta berättar att hon tog motorcykeln till gränsen förra året. Istället för bilköer som man kunde se före kriget i Ukraina var det alldeles tomt, välbevakat men öde.

Området har en brokig historia. Om vi tar några kliv bakåt i tiden – närmare bestämt cirka 300 år då hattarna satt vid makten i Sverige – utkämpades de svensk-ryska krigen här under 1700-talet. Vid det förödande slaget vid Villmanstrand den 22 augusti 1741, då Ryssland under ledning av en general Peter von Lacy anföll staden i en överraskningsattack, förlorade Sverige närmare 2 000 man. Ryssarna betydligt färre. Slaget var en katastrof och drygt ett år senare tvingades man kapitulera och Sverige förlorade stora delar av Karelen till Ryssland. Nuförtiden täcks delar av området vid befästningen som vittnar om de oroliga tiderna, av gräs och buskar. I solen nära resterna av muren sitter en familj och har picknick med utsikt över hamnen. Turister strosar in i de små hantverksbutikerna eller tar en titt på minnesmonument och byggnader. I fjärran syns det glittrande blå vattnet.
Idylliskt, fridfullt.

Det är först när skymningen faller då allt sveps in i ett svagt rökgrått ljus och horisonten mellan himmel och sjö suddas ut, som även gränsen mellan det förflutna och nutid blir transparent. Dåtiden kryper närmare i skuggorna. I Villmanstrand finns olika minnesmärken tillägnade de soldater som stupade i kriget 1741 men även de som dog i inbördeskriget 1918. Ukrainska flaggor syns numera lite överallt jämte de finländska. Men jag undrar om det är ett bedrägligt lugn som råder. Ryssland är fortfarande lika nära.  

Små lummiga krigskyrkogårdar, soldränkta monument som minner om de stupade, oändliga rader med vita kors vid Omaha beach och långa vidsträckta stränder där de allierade landsteg den 6 juni 1944. Överallt kransar med röda vallmoblommor av plast eller tyg. Det är 80 år sedan D-dagen i Normandie. I ett Europa präglat av främlingsfientlighet, antisemitism och högerpopulistiska partier, är det viktigare än någonsin att minnas vilka mörka krafter de som stupade stred emot.

Den vilar halvt dold av lummiga buskage nära landsvägen. Kyrkogården Cimetière Militaire Britannique i byn Hermanville-sur-Mer, belägen cirka 13 kilometer från Caen. Solen skymtar fram i glimtar denna varma julidag och de många vita gravstenarna – över 1000 stupade soldater är begravda här – kastar långa skuggor över gräsmattan. De döda som sover under marken är unga, de flesta mellan 20-25 år, några ännu yngre. En gravsten är prydd med en davidsstjärna. ”H Rosenberg served as 13106628 trooper R Russell”. Han stupade den 19 juli, 21 år gammal. På 20-årige D J Trumans grav står det ”It’s hard to know you have left us, but we shall always remember your smile”. Hjärtskärande. Flera rader av gravar saknar namn, det är okända som gravlagts, vid en sten sträcker en röd rosenbuske ymnigt ut sina grenar.
 Vinden sveper genom buskar och träd och får löven att susa. För ett ögonblick känns det som om någon står bakom ryggen och viskar något knappt urskiljbart. Viskar om att minnas. Minnas namnen på de som dog och vad de kämpade för.
Det förgångnas röst.

I skuggan av det franska nyvalet till parlamentet där högerpopulistiska Nationell samling knep majoriteten i första omgången, ger oss vi ut på en resa i andra världskrigets fotspår. Hela Normandie är fullt med minnesmärken från D-dagen den 6 juni 1944. I en av de största krigsoperationerna i modern europeisk historia landsteg 150 000 soldater från främst Storbritannien, USA och Kanada längs kusten i Normandie i det som kallas Operation Overlord. Det började redan vid midnatt då glidflygplan landade intill Caen-kanalen för att säkra flera broar, först ut var den så kallade Bénouville-bron, sedermera Pegasus-bron. En fullskalig attack skedde i gryningen vid framför allt fem stränder – Utah, Omaha, Gold, Juno och Sword. Siffrorna går isär över hur många som dog den där första dagen, men en siffra som dyker upp är 4 414 stupade allierade och mellan 4 000 och 9 000 tyskar. Totalt dog 73 000 allierade under slaget om Normandie och cirka 20 000 franska civila.

Den är skör med tunna ljusröda kronblad och växer i skira klungor i dikesrenarna vi kör förbi. Den röda vallmon blev redan efter första världskriget en symbol för hågkomst och för att hedra de som dött i kriget. I skyttegravskriget när granat- och artillerield trasat sönder jorden och förvandlat allt till öde lerfält, spirade vallmofrön när kriget äntligen var över. Dödens fält förvandlade till röda vallmofält. I Frankrike ligger det kransar och vallmoblommor vid alla minnesmärken. Så även vid British Normandy Memorial i byn Ver-sur-Mer.

Det är tyst och stillsamt när vi besöker platsen. Vi har kört förbi böljande gyllene sädesfält, ängar med betande kor och byn med sina små stenhus och ett nybyggt brasserie på vägen. Minnesmärket tronar högt uppe på en kulle och liknar ett grekiskt tempel. Men det invigdes för bara tre år sedan, 2021. Regnet hänger i luften och molnen ser hotfullt mörka ut över närbelägna Gold beach borta vid den ljusa horisonten som smälter ihop med havet. Vågorna där ute går höga och slår in mot sanddynerna. Platsen där soldaterna landsteg den där kaotiska morgonen för så länge sedan.
De höga vita pelarna i det gigantiska monumentet är fulla med namn – totalt 22 442 män och kvinnor, sjukvårdspersonal och soldater under brittiskt befäl som förlorade sina liv under slaget om Normandie 6 juni till 31 augusti. Lagom inför 80-årsminnet har en särskild installation ”Standing with giants” skapats, bestående av 1 475 mörka människolika silhuetter som placerats ut i omgivningarna och i det höga gräset i den sluttande terrängen. Figurerna symboliserar de soldater som stupade den 6 juni. Här finns även två sjuksköterskor, Mollie Evershed och Dorothy Field, som dog när de räddade 75 personer från ett sjunkande fartyg som transporterade sårade. Vid små plaketter vid varje silhuett kan man läsa namnet på de stupade. Ibland kan man se svartvita foton.
Regnet börjar falla och några besökare tar fram paraplyer. Vinden drar viskande genom gräset. De små konstgjorda vallmoblommorna lyser illande röda.

Det har gått 80 år sedan alla dessa unga män och kvinnor gav sina liv för att försvara frihet och demokratiska värderingar, men i en värld som fortfarande präglas av krig, konflikter och oroligheter känns alltihop obehagligt aktuell. Hur hade Europas framtid sett ut om D-dagen misslyckats? Om Hitler hade vunnit kriget? Vad hade hänt om ingen hade stått upp mot Nazityskland?
Vinden talar med det förgångnas röster, viskar till oss att minnas och aldrig glömma vad de som dog här stred för.