Små lummiga krigskyrkogårdar, soldränkta monument som minner om de stupade, oändliga rader med vita kors vid Omaha beach och långa vidsträckta stränder där de allierade landsteg den 6 juni 1944. Överallt kransar med röda vallmoblommor av plast eller tyg. Det är 80 år sedan D-dagen i Normandie. I ett Europa präglat av främlingsfientlighet, antisemitism och högerpopulistiska partier, är det viktigare än någonsin att minnas vilka mörka krafter de som stupade stred emot.

Den vilar halvt dold av lummiga buskage nära landsvägen. Kyrkogården Cimetière Militaire Britannique i byn Hermanville-sur-Mer, belägen cirka 13 kilometer från Caen. Solen skymtar fram i glimtar denna varma julidag och de många vita gravstenarna – över 1000 stupade soldater är begravda här – kastar långa skuggor över gräsmattan. De döda som sover under marken är unga, de flesta mellan 20-25 år, några ännu yngre. En gravsten är prydd med en davidsstjärna. ”H Rosenberg served as 13106628 trooper R Russell”. Han stupade den 19 juli, 21 år gammal. På 20-årige D J Trumans grav står det ”It’s hard to know you have left us, but we shall always remember your smile”. Hjärtskärande. Flera rader av gravar saknar namn, det är okända som gravlagts, vid en sten sträcker en röd rosenbuske ymnigt ut sina grenar.
 Vinden sveper genom buskar och träd och får löven att susa. För ett ögonblick känns det som om någon står bakom ryggen och viskar något knappt urskiljbart. Viskar om att minnas. Minnas namnen på de som dog och vad de kämpade för.
Det förgångnas röst.

I skuggan av det franska nyvalet till parlamentet där högerpopulistiska Nationell samling knep majoriteten i första omgången, ger oss vi ut på en resa i andra världskrigets fotspår. Hela Normandie är fullt med minnesmärken från D-dagen den 6 juni 1944. I en av de största krigsoperationerna i modern europeisk historia landsteg 150 000 soldater från främst Storbritannien, USA och Kanada längs kusten i Normandie i det som kallas Operation Overlord. Det började redan vid midnatt då glidflygplan landade intill Caen-kanalen för att säkra flera broar, först ut var den så kallade Bénouville-bron, sedermera Pegasus-bron. En fullskalig attack skedde i gryningen vid framför allt fem stränder – Utah, Omaha, Gold, Juno och Sword. Siffrorna går isär över hur många som dog den där första dagen, men en siffra som dyker upp är 4 414 stupade allierade och mellan 4 000 och 9 000 tyskar. Totalt dog 73 000 allierade under slaget om Normandie och cirka 20 000 franska civila.

Den är skör med tunna ljusröda kronblad och växer i skira klungor i dikesrenarna vi kör förbi. Den röda vallmon blev redan efter första världskriget en symbol för hågkomst och för att hedra de som dött i kriget. I skyttegravskriget när granat- och artillerield trasat sönder jorden och förvandlat allt till öde lerfält, spirade vallmofrön när kriget äntligen var över. Dödens fält förvandlade till röda vallmofält. I Frankrike ligger det kransar och vallmoblommor vid alla minnesmärken. Så även vid British Normandy Memorial i byn Ver-sur-Mer.

Det är tyst och stillsamt när vi besöker platsen. Vi har kört förbi böljande gyllene sädesfält, ängar med betande kor och byn med sina små stenhus och ett nybyggt brasserie på vägen. Minnesmärket tronar högt uppe på en kulle och liknar ett grekiskt tempel. Men det invigdes för bara tre år sedan, 2021. Regnet hänger i luften och molnen ser hotfullt mörka ut över närbelägna Gold beach borta vid den ljusa horisonten som smälter ihop med havet. Vågorna där ute går höga och slår in mot sanddynerna. Platsen där soldaterna landsteg den där kaotiska morgonen för så länge sedan.
De höga vita pelarna i det gigantiska monumentet är fulla med namn – totalt 22 442 män och kvinnor, sjukvårdspersonal och soldater under brittiskt befäl som förlorade sina liv under slaget om Normandie 6 juni till 31 augusti. Lagom inför 80-årsminnet har en särskild installation ”Standing with giants” skapats, bestående av 1 475 mörka människolika silhuetter som placerats ut i omgivningarna och i det höga gräset i den sluttande terrängen. Figurerna symboliserar de soldater som stupade den 6 juni. Här finns även två sjuksköterskor, Mollie Evershed och Dorothy Field, som dog när de räddade 75 personer från ett sjunkande fartyg som transporterade sårade. Vid små plaketter vid varje silhuett kan man läsa namnet på de stupade. Ibland kan man se svartvita foton.
Regnet börjar falla och några besökare tar fram paraplyer. Vinden drar viskande genom gräset. De små konstgjorda vallmoblommorna lyser illande röda.

Det har gått 80 år sedan alla dessa unga män och kvinnor gav sina liv för att försvara frihet och demokratiska värderingar, men i en värld som fortfarande präglas av krig, konflikter och oroligheter känns alltihop obehagligt aktuell. Hur hade Europas framtid sett ut om D-dagen misslyckats? Om Hitler hade vunnit kriget? Vad hade hänt om ingen hade stått upp mot Nazityskland?
Vinden talar med det förgångnas röster, viskar till oss att minnas och aldrig glömma vad de som dog här stred för.