Höstregn, nedfallna löv, dimma, ensamhet. Det är höst i Mumindalen och Muminhuset står tomt och ödsligt, omgivet av regn och en vildvuxen, döende trädgård.
November. Bäcken flyter stilla och mörk.
Flera små underliga djur – Filifjonkan, Hemulen, homsan Toft – går för att hälsa på muminfamiljen, men de är försvunna. Snusmumriken har gett sig av på vandring men kommer även han tillbaka i jakten på en sång. Vid en brygga guppar en övergiven båt.

Det är något alldeles magiskt med ”Sent i november” av Tove Jansson, speciellt med Mark Levengood som uppläsare. Det är en värld jag gärna skulle vilja kliva in i.

Ända sedan mamma dog, alldeles för tidigt, i sviterna av en urusel svensk sjukvård och fruktansvärt inkompetenta läkare så har världen varit grå. Men ibland finns det ljusglimtar i allt det mörka och Tove Janssons underbara böcker är några av dem.

Så när allting är tungt, mörkt och ensamt. När relationer går i stöpet, problem hopar sig som svarta ovädersmoln, vänner försvinner in i det tysta och bortåt, ord förblir osagda som borde ha sagts, saker sägs som absolut inte borde ha yttrats och hjärtan går sönder, när november är grå och regnet faller, då packar jag en väska, tar fram det röda paraplyet och beger mig också mot Mumindalen. Som alla de andra.

I denna sena novembereftermiddag sitter Onkelskruttet på bron och fiskar i bäcken, han mumlar ett lågmält hej när jag går förbi och säger att det nappar dåligt. Filifjonkan slamrar i köket med grytor och pannor och ropar att maten snart är klar, homsan Toft ligger på vinden och läser böcker medan regnet smattrar på taket och Hemulen går runt och funderar på att bygga ett trädhus åt Muminpappan. Mymlan kammar sitt långa hår och drömmer om sommar. Snusmumriken har satt upp sitt tält och ligger där inne i sin sovsäck och lyssnar till höstens alla ljud. En blå glaskula i trädgården speglar de sovande träden. Och Muminfamiljen är ute på havet men på väg tillbaka, det är något alla väntar på.

I denna dimmiga värld fäller jag ihop paraplyet, tar av mig gummistövlarna och ställer dem i farstun, hänger upp den våta kappan på en krok och hittar en vrå i Muminhuset nära en flammande brasa, där det går att vara ensam i väntan på vintern. Kanske till och med gå i ide till april.

Det är en rofylld, vilsam ensamhet och när man somnar är det i drömmar om vinter, fallande snö, återseende av vänner och kära som försvunnit och kanske – vårljus och hopp.