Ljus och skugga.

Ett gammalt hus med knirrande trappor, stengolv och vitkalkade väggar någonstans i östra Tyskland. Springande fotsteg, fladdrande gardiner och vardagens tunga slit. Ett hem som ser generationer av liv, kärlek, sexuellt utnyttjande, skam, rädsla, död och hopp. Tyska ”In der Sonne schauen” eller ”The sound of falling” är en annorlunda film som handlar om fyra kvinnor som spenderar sina somrar på en gård, de kommer alla från olika tidsperioder och filmen utspelar sig från 1910-talet till nutid. Det är en tung, mörk, stundtals brutal och suggestiv vacker film, där vi hoppar mellan tidsepoker och följer deras öden. Kameran panorerar likt ett spöke i rummen och hoppen i tiden. Regissören Mascha Schilinskis film väckte stor uppmärksamhet under filmfestivalen i Cannes och det är lätt att förstå varför.

Det är mörker, men med strimmor av ljus.

Jag och mitt sällskap har varit och sett den på Bio Fågel Blå på Skeppargatan 60 där biografen legat sedan den öppnade 1926, nyrenoverad 2022–2023. Senare slår tanken mig eftersom jag inte kan få filmen ur huvudet, hur mycket skulle inte husen runt omkring oss kunna berätta? De stora bostadskomplexen, villorna, 1800-talsbyggnaderna, gatorna och gränderna. Skogen, sjön, trädgårdarna. Om de kunde tala, hur skulle historien te sig genom deras ögon.

Finns det en tunn slöja som skiljer oss från alla de generationer som gått före och från de som kommer efter? Och om tiden inte existerar egentligen, skulle vi kunna se tillbaka genom tidsåldrarna och möta blicken från någon som bodde inom samma väggar i ett hus, men för 90 år sedan? Se någon som vandrade fram på en skogsstig för tvåtusen år sedan. Det är svindlande och overkligt, lite science fiction, men fantasin är samtidigt märkligt tröstande.

Jag går ut i trädgården där jag är uppväxt och ser på de kala buskarna, nedvissnade rabatterna, sovande träden. Går jag egentligen sida vid sida med alla dem jag förlorat genom åren – utan att veta om det? Kanske tassar våra hundar strax bakom mig i mina fotspår när jag öppnar dörren för att hämta posten, de stannar till och nosar efter något i vinden. Kanske går mamma bredvid mig och har lagt armen om mig, fast jag kan inte känna värmen, eller orden som hon uttalar.
 
En vindpust rör om i de spirande björkarnas grenar och nuddar vid min kind likt en smekning. Fåglarna sjunger ur buskarna som de gjort i hundratals år och i deras sång kan jag ana viskande röster. Trädgården doftar av regn, jord och våt hund. Kanske är de alla så nära att jag egentligen kan sträcka ut handen och röra vid dem, fast de inte syns. Som om jag kikade genom ett ymnigt snöfall en vinterdag eller en dimridå av regn.

Snart är februari över och vintern ett minne blott. Och ibland under ljusa vårkvällar när himlen är vid och klar, snödroppar och krokus stuckit upp sina huvuden ur det bruna fjolårsgräset, träden knoppas och en sällsam längtan anas i luften, känns tanken inte främmande.  Vårnatten bär på dofter från fjärran, dofter som andas pånyttfödelse, liv, solljus – och hopp.