Det är mitt under filmen i den mörka biosalongen som jag känner det.
Kärleken. Värmen. Leendet.
Filmens bilder och scener flimrar förbi i ett kalejdoskop av ljus och skugga på näthinnan. Salongen är rätt tom så här en onsdag, det är jag och väninnan med varsin skål popcorn och glas vin. En skugga lösgör sig från dörren och rör sig ute i gången, jag rycker till men det är bara en av besökarna som återvänder till sin plats.

Ändå är närvaron där, och den är stark, närvaron av någon älskad i sätet till vänster om mitt. Någon oändligt saknad. En varm hand på min arm. Ett snabbt spjuverliknande leende, det smittande skrattet som sköljer över alla som hör det. Doften av hennes parfym.

Jag och väninnan är på ”EPIC”, Baz Luhrmanns briljanta dokumentärfilm om Elvis Presley. Bilder från Elvis konserter blandas med bilder från privatlivet men framför allt med scener bakom kulisserna och från den berömda Las Vegas-showen. Och filmen visar material som aldrig visats förr och en fantastisk artist och sångare som gav allt och långsamt bröts ner av berömmelse och kraven på att uppträda.

Om vi hoppar bakåt i tiden, närmare bestämt cirka 40 år, så kan vi stanna till vid en av kvällarna när mamma spelar Elvis på stereon.
På den tiden gällde vinyl eller möjligtvis kassettband.
Brorsan och jag tittar på, mamma är duktig på att dansa och försöker få pappa att följa med. Och de dansar rock’n’roll och skrattar, i alla fall mamma (det går så där i ärlighetens namn för pappa). Mamma var duktig på att dansa. Det var också den tid när hon spelade in Elvis konserter på VHS-band, en av hennes favoriter var konserten från 1968. När man ser Elvis i skinnkläder i en session tillsammans med sitt band.

Finns de vi förlorat nära oss? Skiljs vi åt genom osynliga barriärer, tunna dimridåer av regn och tid, så vi inte kan se eller höra någon, trots att vi sitter alldeles bredvid varandra? Om jag sträcker ut mina fingrar i biomörkret, nuddar min hand vid din för ett kort ögonblick? Kommer du märka att jag är där.

Idag skulle mamma ha fyllt 84 år.
Undermålig sjukhusvård och cancerbehandling plus totalt inkompetenta läkare satte punkt för mammas liv, och ingen stod till svars. Men denna text ska inte handla om nedmonteringen av sjukhusvården i Sverige som ligger på sämsta plats i hela Europa, eller dessa mörkermän.
Den ska handla om musik, Elvis och kärlek.

Mamma var ett stort Elvis-fan och nu, många många år senare, kan jag bättre förstå.
Han hade en fantastisk röst, han var en intressant och komplex person, men också generös och rolig.

Men egentligen handlar denna text inte heller om Elvis.
Den handlar om en flicka, numera kvinna, som minns sin mamma.
Som, när hon kommer ut från biografen och sagt hej då till väninnan och långsamt tar sig hemåt på ganska öde gator i den blågrå marskvällen inte känner sig fullt så ensam, eftersom hon är upprymd av det där enda ögonblicket i biomörkret när hon kände en närvaro som inte går att förklara.

En full, lysande måne svävar över gatorna.
Och den där dimridån och barriären är så tunn ikväll att om jag sträcker ut min hand så kan jag kanske, kanske fatta tag i mammas. Och jag önskar henne grattis på födelsedagen och säger att jag älskar och saknar henne.