Bryssel – Seriefigurernas stad

Tintin, märkliga dinosaurier och maktens högborg i hjärtat av Europa. Om seriefigurer – verkliga och påhittade i Bryssel. Stan är som en färgglad Bande Dessinée (seriealbum) målad i klara färger med kanter i tjocka svarta penseldrag. Medeltida och hypermodernt, stenhus och stål och glas, traditionell belgisk mat och fusion. Som ett album där varje ruta ser annorlunda ut mot den förra, där politiker lika väl kan vara karikatyrer som verkliga och pratbubblorna är fyllda med en myriad olika språk.

För turister och resenärer är Bryssel en våt dröm. Här finns butiker med underbara små praliner och skulpturer av belgisk choklad, kiosker som säljer pappersstrutar med rykande varma pommes frites, vackra byggnader, hästdroskor, ett fantastiskt slott och tio olika souvenirbutiker tillägnade Tintin. Hergé, eller Georges Remi som han egentligen hette, var ju trots allt Belgare. Prydliga och rena gator, enkelt att ta sig runt, vänliga och hjälpsamma belgare som pratar engelska, bra kommunikationer, god mat, billig taxi gör också sitt till.

Belgiska våfflor på Maison Dandoy är en höjdare!

Vid det vackra torget Grand Place

Utsökta chokladbutiker finns lite överallt

Bryssel är en internationell smältdegel. Och så framför allt detta med engelskan. I Paris riskerar den som vågar yttra en hälsningsfras på ett annat språk än franska en nonchalant axelryckning och ilsken blick som om det var en personlig förolämpning. Jag säger inte att det händer ofta, men det händer. En fransk bekant har med skräckblandad förtjusning berättat att det blivande Förenta staterna, USA, efter frihetskriget på 1700-talet erbjöd sig att införa franska som modersmål och nationalspråk. Som ett tack till Frankrike för hjälpen i striderna mot britterna.Varpå den franske överbefälhavaren sade nej, och hos min vän väcker detta fortfarande indignation.

I Bryssel är det precis tvärtom, Brysselborna verkar snarare ta minsta chans till att prata engelska; ”Can I help you Miss, here is the menu…” frågar den unge kyparen på kaféet Maison Dandoy som serverar belgiska våfflor. ”Oui monsieur, merci mais ca marche très bien avec la carte francais” svarar jag. Då ser han lite generad ut. Nu är ju landet tvåspråkigt och Bryssel ”hjärtat” av Europa, så kanske faller sig engelska språket mer naturligt.

I Belgien är serietecknandet är en högt aktad konstform. En sevärdhet är därför serietidningsmuseet på Rue des Sables 20. Det första besökaren ser som kliver in genom dörrarna är en kopia av den röd- och vitrutiga raketen från Månen tur och retur, bredvid står Luky Luke i full galopp och längre bort bakom ett hörn gömmer sig en gigantisk smurf.

Ingången till serietidningsmuseet

Man promenerar genom en värld som inte bara skildrar stora mästares verk; Uderzo & Goscinny (Asterix) Hergé (Tintin) Peyo (Smurfarna och Pellevin) utan också nya tecknare, får lära sig om serietecknandets ursprung och olika konstformer och stilar. Seriefigurer är ofta barnsliga individer med säregna och förstärkta karaktärsdrag, karikatyrer av den mänskliga naturen. Och många sådana figurer kan man hitta i verkliga livet i denna maktens huvudstad.

Efter en underbar men sen vinkväll på min värdinnas balkong, straffas jag dagen efter med en dunderförkylning. Men ett stopp måste jag hinna med; Dinosauriemuseet eller Natural Science museum som det egentligen heter. Halvfebrig och lätt yr går jag genom ett antal rum som är typiskt för liknande museer; vackra fastnålade insekter med glänsande metallfärgade vingar, plastkopior av kroppsdelar och inre organ, konstiga stenar, groteskt uppstoppade djur och så plötsligt…kommer jag in i en jättesal där enorma djur reser sig flera meter ovanför huvudet nästan upp till det höga taket.
Iguanodon.
Denna jätteödla blev bortåt nio meter lång och levde för 155-125 miljoner år sedan. I den dunkelt upplysta men gigantiska montern bildar de en flock, för evigt förstenade i flykt, med huvudena vända åt olika håll. Skuggorna är långa över golvet och deras gestalter avspeglas i glaset. Nu är bara benen kvar men det är ändå mäktigt och det är lätt att föreställa sig hur de såg ut för flera miljoner år sedan när de var varelser av kött och blod som rörde sig på stora grästäckta savanner.

Bakgrunden är lika fascinerande. I slutet av 1800-talet gjordes ett unikt fynd av över 30 välbevarade dinosaurieskelett djupt begravda i jorden. Det var gruvarbetare som 322 meter under marken i belgiska Bernissart påträffade något de först trodde var gammalt trä, men det visade sig vara dinosaurieben från arten Iguanodon. Och totalt hittade man alltså totalt tror hag det var 37 individer. Troligen har de fastnat i lera eller i ett jordskred på en plats som snabbt fylldes med vatten och sedan drunknat.

EU har sitt huvudkontor i Bryssel

Passande nog står dessa uråldriga tungviktare uppställda bara ett stenkast från byggnaden i glas och stål där Europaparlamentet har sitt säte. Där viktiga frågor driftas, politiska beslut fattas och överbetalda EU-kommissionärer, topppolitiker, nyhetshungriga journalister, fotografer, energiska lobbyister, assistenter häckar i en ständigt pågående cirkus. Omkring 25 procent av de drygt 950 000 invånarna i Bryssel arbetar inom EU-administrationen.

Kanske är det maktens korridorer som lockar?

Här finns lika många besynnerliga karaktärer som i den mest energiske serietecknares universum. Men i skuggan av de utdöda dinosaurierna i byggnaden bredvid, känns alltihop lite banalt. Som en särdeles fantasifullt färgsatt seriestripp.

Hergé kunde med andra ord inte gjort det bättre…

3.50 från Kolding till Flensburg

Publicerad av ninnabengtsson

Hon kliver av tåget på perrongen i Flensburg.
Gatlyktornas ljus blänker mot den regnvåta asfalten i mörkret. En lätt dimma vilar över stan, svagt upplyst av ljusen från hamnen och butikerna. Från några restauranger hörs sorl och skratt. En sen nattvandrare går längs med kajen och vattnet. Hennes fotsteg ekar ödsligt i trappan upp till lilla Gastehaus Lavendel som ligger gömt bakom de stora stenbyggnaderna vid Große Straße. En skugga drar förbi bakom ryggen men det är svårt att se i det skumma ljuset och när hon vänder sig om fanns ingen där.
Väl på rummet brygger hon te i köket, stänger in sig med låst dörr och försöker koncentrera sig på datorskärmen ackompanjerad av grannens högljudda snarkningar. De är tre som bor här i var sitt rum och delar badrum och kök men hon har ingen aning om vilka de andra är. Är det den magre lite skäggige värden som tog emot och lämnade nyckeln? Är det bara vi två tänker hon.
Plötsligt släcks alla ljus och det blir becksvart i rummet. När hon försöker tända strömbrytaren händer absolut ingenting. Hon testar samtliga i rummet och känner paniken komma krypande, tassar upp och gläntar på dörren, allt är lika mörkt överallt i korridoren, köket och badrummen.
Hon försöker ringa mobilnumret till hotellet men det är ingen som svarar. Så plötsligt när hon står där i mörkret ser hon den andra dörren öppnas och en gestalt i dörröppningen som höjer handen…

Följande episod skulle kunna vara inledningen på en deckare.
En av mina bästa vänner som bor i Paris tjatar på mig att jag borde skriva en sådan och när hon får veta att jag ska åka till Flensburg som ligger på gränsen mellan Tyskland och Danmark får jag ett mejl:

”Jag får kalla kårar när jag tänker på att du en oktoberkväll tar in på ett rum i Flensburg. Det låter som att alla tågen har gått alla klockor stannat. Varför reser du så äventyrligt – är du på jakt efter stoff för en tågdeckare? Stor genre en gång – tänk bara på Agatha Christie Fast alla tiders stora internationella bästsäljaren hette på franska heter La Madone des Sleepings och är en Mata Hari-liknande fantasi om en av dessa gåtfulla sofistikerade rika damer som reser ensamma och alltid frestar fala karlar från hotell till hotell och sovvagnskupeer däremellan. Din skildring behövs!!”
Det är med andra ord med livlig entusiasm jag anländer till Flensburg med tåget.

De senaste dagarna har jag hankat mig fram i Danmark och även om jag förstår danska hyfsat har flera människor här (ofta yngre) svårare att förstå mig. Det uppstår pinsamma situationer där jag pratar svenska och hen mittemot nickar förstående eftersom hen inte vill erkänna att hen inte förstått nåt, hen säger något tillbaka och även jag nickar på ett sätt som jag hoppas uttrycker välvilja och att jag håller med fast jag inte heller har förstått ett dugg. På tågstationen i Kolding tar damen som jobbar för järnvägen helt sonika kommandot och pratar engelska. Jag säger trevande att ”jag är ju egentligen svensk så…” hon fortsätter envist att prata engelska. Det är en lättnad.

Redan på tågstationen i Flensburg går jag glatt över till tyska. Där står en halvt tandlös uteliggare och äter korv, han visar mig varifrån bussarna går. Flensburg är som en liten dockstad med en pittoresk hamn, kullerstensbelagd gågata inramad av kaféer och butiker, ölhak (så klart) och gamla tyska stenhus. På kvällen kommer dimman krypande upp ur vattnet samtidigt som ett lätt duggregn sveper in staden i ett dis. Äter middag på en bullrig öllokal Hansens Brauerei med god tysk mat (jätteportioner) och hembryggd öl, på menyn kan man beställa 1 meter öl. Det gör norrmännen vid bordet intill.

Tankarna på en deckare maler i huvudet och när jag kommer tillbaka till mitt lilla B&B, har bryggt en kopp te i köket och satt mig framför datorn börjar jag skriva…

”Hon kliver av tåget på perrongen i Flensburg.
Gatlyktornas ljus blänkte mot den regnvåta asfalten i mörkret. En lätt dimma vilar över stan, svagt upplyst av ljusen från hamnen och butikerna. Från några restauranger hörs sorl och skratt. En sen nattvandrare går längs med kajen och vattnet.”

Plötsligt släcks ljuset. Hur mycket jag än trycker på olika knappar är allt becksvart. Jag känner ingen av de andra i huset men rusar ut i korridoren och försöker se något med ljuset från mobilen som enda lampa. Scener från diverse skräckfilmer snurrar i huvudet. Så plötsligt när jag står där i mörkret ser jag den andra dörren öppnas och en gestalt i dörröppningen som höjer handen…

…och det visar sig vara den brittiske (och snygge) unge grannen mitt emot i morgonrock och med ficklampa som letar efter huvudströmbrytaren.

Efter att vid med gemensamma krafter slutligen hittat proppskåpet och fått på strömmen och sagt godnatt till varandra känner jag mig aningen fånig. Ute piskar regnet gatorna. Skuggorna är långa. Jag drar för alla gardiner och kryper långt ner under täcket med kudde över huvudet.

Utifall att något mer händer…

Utsikt från fönstret mot gatlyktan som inte förmådde lysa upp ordentligt…

Lavendelrummet

Jakten på Egtvedflickan

Publicerad av ninnabengtsson

Hon dansar för evigt i min sinnesvärld, med sitt korta hår och sitt snörskört med små metallhylsor längst ner på kjolen som klingar varje gång hon rör sig. Kanske har hon dansat till gudarnas ära, kanske bara för glädjen i att dansa. Egtvedflickan som gravlades för cirka 3 400 år sedan bar på en värld av livserfarenheter, drömmar och minnen. Hennes namn är för länge sedan bortglömt. Men hon dansar evigt ung i en värld där alla klockor stannat.
Och det här är min berättelse om jakten på hennes grav.

Det är lite grann som i den där filmen, en gammal svart-vit, film noir där en främling kommer till en stad med tåget, han kliver av på perrongen och allt är besynnerligt och alla människor underliga. Tror Spencer Tracy spelade huvudrollen och misstänker att det är ”En man klev av tåget” jag tänker på.
Samma känsla får jag när jag för första gången sätter foten i Egtved, en sömnig liten by med ungefär 2200 invånare mitt ute i ingenstans i mitten av Jylland.

Resan hit har föregåtts av diverse små irriterande olägenheter. En styck för tung väska att släpa med sig. Bisarra busstidtabeller och inställda tåg. Börjar med att tåget från Århus till Vejle där jag ska byta till buss, men eftersom jag släpar omkring på en enorm resväska ger jag mig ut på jakt efter ett skåp att ställa in väskan på stationen. Den enda lediga boxen är sönder och jag får veta att det finns en man som fixar sådant men han går runt ”någonstans här inne” i byggnaden och ”håll utkik efter en man i blåställ”. Med knappa fem minuter till att bussen ska gå inser jag att det är dömt att misslyckas.
Reser därför vidare med väska och hoppas på det bästa. Kliver av i Egtved med en gps på mobilen som visar 28 minuter för att gå till Egtvedpigens grav. Minst.
Gatan är folktom och kantad med små radhus i tegel med trädgårdar med nedfallna löv och här och var en blomsterrabatt. Jag kliver in i vad jag tror är en butik vid busshållsplatsen för att möjligtvis höra om jag kan lämna min väska där men inser snabbt att det är någon sorts självbetjäningsbutik. Ett solarium.
Med ett halvt öga på Gps:en och en tacksam bön att jag hade vett att ta med en bärbar laddare, tar jag en annan väg. Trottoarerna ligger öde och lite halvspruckna i solljuset. Löv blåser runt i gyllene sjok vid vägkanten. Hittar till Egtved forsamlingshus, en grå stenbyggnad uppförd 1884 och här står det visserligen bilar utanför men inte ett livstecken. Här och var längs gatorna ligger märkliga butiker och verkstäder som alla verkar igenbommade och tysta. Känns lite som en spökstad. Inte en människa i sikte.

Till slut rundar jag ett hörn och befinner mig plötsligt vid en gigantisk matbutik. Och här är det faktiskt folk.
Hos den mycket vänliga damen i bageriet kan jag lämna väskan, hon ger mig en huvudskakning när jag säger att jag är på jakt efter Egtvedpigens grav och visar gestikulerande som en upprörd fransyska ATT DET ÄR VÄLDIGT LÅNGT. Speciellt om man går till fots.
Men nu känns det omöjligt att ge upp.

För att förklara vad det är jag på jakt efter måste vi hoppa långt tillbaka i tiden, närmare bestämt till den 24 februari 1921 då bonden Peter Platz skulle röja undan de sista resterna av en hög på sina marker.

När han stod ute på den halvt frusna jorden och satte ner spaden i marken upptäckte han en nästan två meter lång ekkista gjord av ett urholkat träd. När kistan öppnades inne på Nationalmuseet i Köpenhamn fann man ett ett stycke vävt ulltyg som täckte kroppen av en ung kvinna 16-18 år gammal. Hon hade på sig en omsorgsfullt tvinnad kjol av snören – ett snörskört – och en stor bältesplatta av brons i midjan med spiralformat mönster. En kam av horn satt fast i hennes bälte. En liten ring i örat och bronsringar längs båda armarna. De brända benen av ett 5-6-årigt barn låg insvept i ett tygstycke vid hennes fötter där det även stod ett kärl av björknäver som varit fylld med någon sorts mjöd eller öl. Flera ben från samma barn låg också i en ask vid hennes huvud. Dateringar och rester av en röllika inne i kistan visar att hon begravdes någon gång på sommaren 1370 f Kr. Det unika med Egtvedpigen och många andra fynd från gravhögar i Danmark är bevaringsförhållandena. Särskilda kemiska reaktioner i marken har gjort att organiskt material som kläder, hår, naglar och skinn bevarats trots att gravarna är över 3 000 år gamla.

Men vem var hon och vilket sorts samhälle kom hon ifrån? Forskare har genom tester av hår och naglar kunnat påvisa att hon troligen växte upp i sydtyskland och färdades i omgångar mellan platserna. Kanske hade hon med sig en släkting en liten bror eller syster som dog på färden och därför brändes på vägen. För mer om de nya rönen läs här!

På hällristningar har man sett bilder av människor som dansar, det finns figuriner av brons med markerade snörskört som gör baklängesvolter. Vad var hennes plats i den världen?
Historien fascinerade mig från allra första början och när jag för ett halvt liv sedan valde att plugga arkeologi handlade delar av min uppsats just om Egtvedkvinnan. Hon ligger nu utställd på Nationalmuseum i en glasmonter men jag har aldrig riktigt kunna släppa tanken på ett besök vid platsen.

Långa dammiga landsvägar med vidsträckta nyplöjda åkrar och grästäckta ängar flyter förbi. En och annan traktor, en bärgningsbil, några bondgårdar, nybyggda villor och ett par med en hund som är ute på promenad. Solen har klättrat högre på himlen och jagat morgondimmorna på flykten. Vägarna blir smalare och smalare ju fler kilometer jag tillryggalägger, buskarna tätare och snart täcks markerna av gula blommor. När skylten visar Peter Platz vej börjar jag närma mig. Han fick också ett minnesmärke, mannen som hittade Egtvedkvinnan, en väg uppkallad efter sig.
Vägen gör några skarpa krökar och lite längre fram öppnar sig en glänta. Jag är framme.
Kanske skulle några tycka att det här är ett antiklimax. Inget av fynden förvaras här och Egtvedflickan är långt hemifrån
Men målet är inte det viktigaste, utan vägen.
Att insupa landskapet, kullarna, himlen, växtligheten marken. Att höra hennes röst. Att se med hennes ögon.

Bakom det lilla huset som inhyser en utställning ligger den rekonstruerade gravhögen.

En stig leder in till ett litet hus med en miniutställning, flera skyltar och en rekonstruerad gravhög. Lummiga lövträd och snåriga växter bildar en urtida lövskog kanske lik den som en gång i tiden täckte stora delar av Skandinavien under bronsåldern.

Det är inte bara en tom plats.

Det är en plats fyld av sol, susande löv, uråldriga träd, naturens sång och det avlägsna minnet av människorna som en gång levde här.
En plats fylld av frid. Sällan har jag känt mig så nära flickan som fascinerat mig så länge som idag.

Rekonstruktion av flickans kläder. Från Nationalmuseet i Köpenhamn

Drömmar om Skagen

Publicerad av ninnabengtsson

Om Skagen Maraton, berömda konstnärer vars verk jag inte såg skymten av, vita sandstränder och ett hotell som fastnat i tiden.

Det här är ett inlägg som jag hade tänkt skulle handla om Skagen.
Om vidsträckta stränder med kritvit sand och ett alldeles speciellt ljus som svävar över markerna, som silar genom vassruggarna och lägger sig över allt likt sandkorn eller skuggorna och ljuset som blir i en gammal svart-vit film. Det skulle handla om badorter och konstnärskulturer. Om berömda målare som P.S Kröyer och hans fru Marie Kröyer och triangeldramat med den svenska tonsättaren Hugo Alvén och de odödliga målningarna som skildrar norra Jylland i slutet av 1800-talet. Om Marie som på sin tid ansågs vara ”den vackraste kvinnan i Danmark” men som övergav sitt eget målande, var tillsammans med en man som var manodepressiv och sedan förfördes av en notorisk kvinnotjusare som hon gifte sig med och sedan skilde sig ifrån. Och som slutade sina dagar i tragedi.

Men istället börjar jag med det lilla hotellet Park i Fredrikshamn.

Där är det nämligen fortfarande 1800-tal, som om tiden stannat. Små trånga korridorer och trappor med mörka ekpaneler och lampor med glasskärmar i Jugend-stil. Väggarna täcks av kopior av Gaugin-målningar och självklart, Skagenmålarna men även svartvita foton. Lyktor svajar ovanför de murgrönstäckta ytterväggarna utomhus. Fåtöljerna är hemtrevligt nedsuttna i salongerna.
Rummen är bekväma och moderna, tyvärr finns det inte hiss så har man en tung resväska så är det ett dagsverke men det uppvägs å andra sidan av så mycket annat, inte minst av stämningen som tycks sitta i väggarna likt cigarrök.

Lagom till frukosten sveps gästerna in i denna doft av en svunnen era med en liten vacker buffé med allehanda korvar, ostar och marmelader på fina fat. Små varma frukostbullar och perfekt kokta ägg som ligger i ett litet fågelbo av halm. Färdigbryggt te i kannor, nybryggt kaffe för den som vill ha och ur radion strömmar 20-talsjazz. Ett misch-masch av tidsepoker likt något ur en Woody Allen-film. På kvällen serveras vin och små ostbrickor i den andra salongen. Till klassisk musik.

Så det är med motvillighet jag checkar ut.

Jag tar tåget upp till blåsiga Skagen längst ut på norra Jylland, denna molniga oktoberdag då regnet hänger i luften och man då och då fastnar i en störstskur. Danskarna kallar Jyllands nordspets för ”Lysets land”, Ljusets rike. Detta för att Skagen har flest soltimmar i hela landet.
Icke idag.

Den lilla byn Skagen är charmig med sina små butiker, restauranger och kaféer.

Turistsäsongen är över men det är ändå fullt med folk eftersom jag lyckats pricka in den enda dagen på året då det är Skagen-maraton. Med andra ord fylls gatorna med flåsande människor iklädda träningskläder och gympaskor. En kvinna som joggar förbi mig med barnvagn berättar att det finns tre olika etapper; själv har hon valt att springa fem kilometer men det finns också 1/1-marathon, 1/2-marathon, 11 kilometer.
För de tappra.

Byn Skagen är charmig även i strilande oktoberregn, men utan bil och med ett tajt tidsschema är det omöjligt att hinna med ”Grenen” där vågorna från Skagerack och Kattegatt möts och som var så inspirerande för Skagen-målarna. Däremot hittar jag bort till en liten del av dessa milsvida långa sandstränder, passerar den ”hvide fyr” som byggdes 1747 och rekonstruktionen av en ”Vippfyr”. Ljuset är så enormt att det nästan gör ont i ögonen trots att himlen är mulen.
Sitter och picknickar ett tag vid vattenbrynet med bara måsarna som sällskap. Vandrar runt och letar efter bärnsten, oklart om jag hittar några men får en hop stenar med mig hem till den redan ansträngda resväskan. Tar lite foton och ser den grå fyren avteckna sig i fjärran, men ända dit oorkar jag inte gå.
Det är vackert och ödsligt och vilt så här på höstkanten med vågorna som slår mot strandkanten, högar med uppsköljda snäckskal och stenar och då och då en hundägare eller vilsekommen maratonlöpare, men…kanske hade jag lite för höga förväntningar.

Jaha, var det här allt liksom.

På kvällen tar jag tåget till Århus som är nästa stopp på resan. Byte i Ålborg, en stad som jag mest förknippar med snaps (Ålborgs akvavit?) men som enligt wikipedia har en domkyrka med 48 klockor som spelar varje heltimme samt ett stenhus från 1600-talet med en figur som räcker ut tungan. Hinner inte se något.

Inser jag att jag inte hann med varken P S Kröyers hus eller Skagenmuseet när jag sitter på tåget.. Och ändå känns det inte som om jag missat så mycket.
Jag har redan besökt 1800-talet och sekelskiftet i levande form.
Och det stavas Park hotell i Fredrikshamn.

Konsten att…

Publicerad av ninnabengtsson

Det finns en konst lika komplicerad som hjärnkirurgi, förvirrande som tyska verbböjningar och utmattande som möbelinstruktionsbroschyrer från Ikea.
En del vänner gör upp egna regler och skriver långa listor. Andra färgkoordinerar. Andra har inga som helst problem och förstår inte alls när jag påtalar denna märkvärdighet. Men för mig förblir denna konst fullständigt obegriplig. Jag talar om konsten att packa.

Jag har en blå Samsonite-väska som har varit med lite överallt. På flyget, bussen och färjan. I vildmarken i Alaska, Minsk i Vitryssland och strandpromenaden i Cannes. Den här blå väskan har stått pall för det mesta och vi har tillryggalagt många många mil ihop. Tanken var att jag skulle packa light men nu står den i ett hörn och ser nästan anklagande på mig. För packningen är allt annat än lätt.

Vissa klarar konsten att packa galant.

Min svägerska till exempel skriver listor. Mamma skriver listor. Bästa väninnan lyckas alltid stoppa ner precis det hon behöver och åker oftast med endast handbagage. Själv misslyckas jag varje gång. När jag inte slänger ner saker huller om buller för att jag är ute i sista minuten, packar jag i timtal och packar om dagen efter.
Behövs det där extra paret skor? Jag vet inte. Kanske. Så de åker ner.
Är det verkligen NÖDVÄNDIGT med tre kollegieblock? Jo men tänk om jag… Så de åker ner.
Tror på fullt allvar att om någon skulle skriva en handbok eller manual i konsten att packa skulle hen bli miljonär på kuppen.

Kanske är det lättare för folk som vet att de åker till ett varmt land och ska tillbringa en vecka på stranden (något jag personligen skulle sky som pesten eftersom jag blir uttråkad på en dag) eller en vecka i Alperna på skidsemester, svala respektive varma kläder, men hur gör man när man passerar flera olika länder och klimatzoner?

Var är boken ”How to pack your luggage for dummies” när man så väl behöver den?

Min blå väska står där i ett hörn och det känns som om den blänger. Tung är den i alla fall. Och gnisslar liksom anklagande. Dessutom ramlade handtaget av när jag kom fram. I ren protest misstänker jag.
Trots att jag önskar mig en handbok för packning kan jag meddela att den aldrig skulle rymmas i min proppfulla väska.

En tillfällig lösning

Från Göteborg till Fredrikshavn

Publicerad av ninnabengtsson

Oändligt kvicksilverfärgat hav och här och var små ödsliga gråskimrande kobbar och skär täckta av lavar och vindpinat gräs. Oktobersolen som går ner i havet och färgar horisonten gyllene och isande klar likt glas. En vind som för med sig doften av salt. En fiskmås ödsliga skrik. Och svaga röster från länge sedan som viskar i vinden.

Det har gått lång tid sedan jag skrev på bloggen senast och det var länge sedan jag var ute och reste enkom för nöjet att få resa och upptäcka nya platser.
Men nu påbörjas en resa från Göteborg till Fredrikshavn i Danmark, som ska gå via Aarhus (europeisk kulturhuvudstad) och Egtved ner mot Tyskland och Flensburg, sedan Bryssel och söderut. Första etappen på resan blir att ta färjan, Stena Line, mot norra Jylland. Detta med kryssningar har aldrig riktigt varit min melodi men efter att de senaste två åren besökt en väninna i omgångar på Åland har jag ändå börjat gilla de små båtarna på 2-3 timmar som går mellan Kapellskär och Mariehamn.

Utsikt från färjan i Göteborgs hamninlopp.

Mellan Göteborg och Fredrikshavn tar det tre och en halv timme. När vi lägger ut står ett tappert gäng (mest turister och barnfamiljer) uppe på däck för att se hur ett soldisigt Göteborg försvinner i fjärran.
Det är oktober och egentligen kallt men just denna dag känns det som brittsommar.
Det dova ljudet av motorerna hörs knappt men känslan av att båten är i rörelse fortplantas snabbt upp genom färjan likt ett vibrerande monotont surrande bakgrundsljud. Några sitter och halvblundar i solen. Vågorna slår mot fören.

Medan det ofta är en brokig skara som åker färjan till Åland verkar passagerarna på Stena Lines färja består av två distinkta sorter; lastbilschaffisar på väg till och från Danmark/Europa som sitter och halvsover i fåtöljer och barnfamiljer.
De förra är tysta och ganska försynta, de senare outhärdliga.
Det mesta är lite slitet, sjavigt, från de röda snurrfåtöljerna och den turkosblå (?) heltäckningsmattan i ”baren” till de något trötta salladerna, bullarna och korvarna som man kan köpa för hutlösa priser i restaurangen. Jag tar en liten påse chips (19 spänn) och chipsen smakar gamla och lite ”sega”. Korven vågar jag mig inte på.

Mestadels barnfamiljer…

Resan över känns oändlig. Och jag undrar hur det var för de som lämnade Sverige med kurs mot Amerika för 150 år sedan. Som tog färjan från Göteborg till England för att sedan fortsätta mot det förlovade landet. Båten såg annorlunda ut, kläder, tro, vardag och levnadsvillkor var långt ifrån våra tankegångar. De flydde fattigdom, svält och misär, ibland religiöst förtryck i hopp om ett nytt liv. Inte så annorlunda mot de som idag flyr över Medelhavet och som vi föraktar så och stänger gränserna för.

Utvandrarna. Det känns som om man nästan kan se dem i det dimmiga diset som stiger upp i kölvattnet av färjan. Skepnader från det förgångna som färdas över samma vatten som vi gör idag. De mörka kläderna, rutiga sjaletterna, de snoriga näsorna, leende ansiktena, oroliga ögonen, skrikande småbarnen. Som om deras röster blivit kvar, svävande över vattnet i många årtionden som ett evigt eko över havet, som var detsamma även för så länge sedan och som kommer att finnas kvar långt efter att vi är borta och våra drömmar bara minnen i vinden.

I den glödande solnedgångens dans över vågorna kan jag känna deras hopp, drömmar, förväntan över en bättre framtid men också rädsla och oro för det nya och hur de skulle bli emottagna. Deras resa var så lång och så osäker. Hur mycket längtade de tillbaka? Hur bra blev deras liv?

Fredrikshavn/Fredrikshamn i oktober. Ganska ödsligt.

Jag anländer till ett Fredrikshavn insvept i dimma och folktomma mörka gator med svaga gatlyktor och upplysta skyltfönster som de enda ljuskällorna. Fredagskväll i oktober andas lugn och tysta sovande hus. Fullmånen lyser som en lampa på himlen. Ett fåtal ställen är öpnna – ett ställe som serverar smörrebröd och en irländsk pub. Jag väljer den irländska puben och får fantastisk mat. Prat och skratt i baren från alla som är ute. Det är trots fredagskväll och snart Halloween.

Men själv hör jag rösterna från havet ännu eka i öronen.

Att tänka på det otänkbara

Publicerad av ninnabengtsson

Det är de rastlösa händerna som jag minns mest.

När han skulle berätta var rösten lugn men fingrarna rörde sig hela tiden nervöst i knät.

Eller den skräckslagna tjejen som lyfte upp sin treårige son i armarna och sprang fortare än hon någonsin gjort.

Eller den desperata mamman som letade efter sin försvunna dotter i värmen och kaoset.

Det är vår ute. Dagarna blir allt ljusare och det vilar en skirhet och ett blågrått skimmer över vissnat fjolårsgräs och spirande växter. Livet börjar om på nytt.

Ljuset svävar över markerna i silvermoln. Det finns en stillhet och ett lugn där kvällen vilar.

En plats där det går att tänka på det otänkbara.

Om lite drygt tre månader är det ett år sedan jag kastade mig ner på ett plan till Nice, södra Frankrike efter ett av de blodigaste terrordåden i Europa för att jobba på plats som nyhetsreporter. Jag kom ner till en stad i chock, i sorg. Kroppar som fortfarande låg kvar på Promenade des Anglais insvepta i vita lakan. Stora trafikstockningar och kaos när så många som möjligt försökte lämna staden och åka upp mot bergen. K-pistbeväpnade kravallpoliser som patrullerade varje gathörn. Rädsla. Förvirring. Ilska. Sorg.

Och hela tiden frågan Varför. Varför barnen.

86 människor mejades ner av en lastbil när de var ute för att fira Frankrikes nationaldag den 14 juli. Flera av dem var barn.

Några möten minns jag särskilt. De två unga tjejerna som tagit sig till barnsjukhuset och som fortfarande var i chock. De hade lyckats kasta sig undan i sista sekund.

killen som jobbade på ett stort hotell och som hjälpte människor att söka skydd inne på hotellet. Dit bar de också döda men eftersom det inte fanns något utrymme lades den tioårige pojken i rummet där bagaget förvarades.

Kvinnan som bodde i samma byggnad som gärningsmannens exfru och som var nere med sina tre barn för att titta på fyrverkerierna. Hennes barn gick inte längre ut utan satt bara hemma och grät. ”De tror att de ska bli överkörda”, berättade hon förtvivlat.

En ung kvinna lyfte upp sin treårige son i famnen och sprang i motsatt riktning så fort hon orkade. När jag träffade henne ett halvår senare led hon av trauma och klarade fortfarande inte att gå över trafikerade gator.

En tysk mamma inne i mataffären vars 20-åriga dotter saknades hade sprungit runt till bårhusen och försökte få klarhet i vad som hade hänt. Förtvivlad vände hon sig till mig, grät och sade på stapplande engelska; ”Ingen vet något, vad ska jag göra, kan ingen hjälpa mig”.

Listan på uppmärksammade terrordåd kan göras lång.

Paris, Bryssel, Berlin, London, Nice.

Igår dog fyra människor och 15 skadades när en lastbil körde in på Drottninggatan i Stockholm. Jag är inte förvånad. Lessen. Upprörd.. Arg. Men inte förvånad.

Det är svårt om inte nästintill omöjligt att föregripa och förhindra attacker som begås av ensamvargar. Och det är mycket mycket svårt att avradikalisera individer som fastnat i religiös våldsbejakande extremism.

Det finns ett möte jag minns allra mest från Nice.

Jag intervjuade den unge svenske killen två dagar efter dådet på ett luftkonditionerat kontor där han jobbade. Rösten var lugn när han redogjorde sakligt och detaljrikt för vad han upplevt. Han hade varit ute på Promenade des Anglais tillsammans med några kompisar för en kul kväll. De hade ätit middag, druckit vin och sedan begett sig ner till promenaden för att se på fyrverkerierna. Han gick längs med havet när han bestämde sig för att korsa gatan och gå över till andra sidan trottoaren, något som förmodligen räddade hans liv. Först hörde han vad han trodde var fyrverkerier, sedan skott. Sedan såg han panikslagna människor komma rusande mot honom som skrek ”Spring”. Han hann kasta sig in i en butik när lastbilen körde förbi och mejade ner de som stod i vägen. Efteråt sprang han ut, för att hjälpa till; ”Men det fanns ingenting jag kunde göra, jag sprang från en person till en annan, det låg döende människor överallt men jag såg att de var bortom all räddning”.

Jag förvånades över hans lugn. Jag imponerades av hans vilja att hjälpa.

Sen såg jag hur händerna darrade oc.h de hela tiden rördes rastlöst i knät. Den bilden sitter inetsad på näthinnan

Den unge killen var bara ett exempel på människor som försökte hjälpa andra under terrordådet den 14 juli. Attacken i Stockholm liksom den i Nice visar något annat och viktigt.

Att empati och medmänsklighet är större än hat.

Att solidaritet är starkare än viljan att skada.

Att terror och våld i längden är maktlösa mot människors vilja och förmåga att hjälpa andra.

Dagarna blir ljusare och våren går som en viskning genom träden, genom gräset, de knoppande bladen, solljuset och vinden.

Det är en viskning om hopp.

Nice – en vecka efteråt

Publicerad av ninnabengtsson

Jag går en sväng med soporna när jag kommer hem från jobbet vid halv elva en varm och strålande vacker sensommarkväll i juli. Inte för att jag nödvändigtvis är tvungen utan för att jag med påsen i ena handen och mobilen i den andra letar efter Pokémons.

Det finns inte särskilt många på Stora Essingen.

Men det är en förbluffande avkopplande sysselsättning med en hypnotisk dragningskraft. Att kunna försvinna in i en annan verklighet som existerar parallellt med vår egen. En verklighet där två världar blandas samman och flyter in i varandra som vattenfärger och de enda monster som finns är söta och du fångar dem lätt med bollar.

Det var egentligen tänkt att detta inlägg skulle handla om Nice och hur det var att komma ner dit mitt i kaoset förra helgen.

Om sorgen och chocken, om de sörjande som letade efter sina anhöriga, om de skadade och traumatiserade barnen, om alla beväpnade polisstyrkor, om de unga reservisterna som patrullerade på Nice flygplats dagarna efter dådet med skarpladdade vapen, nervösa ögon och k-pistar i krampaktiga grepp, om tårarna och förtvivlan, hettan, trafikkaoset, blomsterhavet som bara växte, människor med darrande händer som skakade när de berättade vad de varit med om, den avspärrade strandpromenaden med kropparna som fortfarande inte hunnit hämtas till bårhuset, ljudet av vågor från havet likt ett ständigt bakgrundsljud.

Mötena dröjer sig kvar – den gravida kvinnan som räddades genom att hennes man knuffade undan henne innan han själv mejades ner. Killen som jobbade på ett hotell och var tvungen att lägga kroppen av den döde 11-årige pojken i rummet där bagaget förvarades för att inte orsaka panik bland övriga 200 människor som flydde in i lobbyn och tillbringade timmar sovandes i korridorerna där av rädsla. Familjen där alla omkom utom en som blev ensam kvar. Den unga tjejen som satt och skakade i hela kroppen när hon berättade hur hon sprang ur bilen och sökte skydd i ett hus och såg döende och skadade människor ligga överallt. Kvinnan som bodde granne med gärningsmannens exfru och barn och som klarade sig men som berättade för mig att hennes barn bara grät hela dagarna och vägrade att gå ut eftersom de var livrädda för att bli överkörda. Traumatiserade även om skadorna i det här fallet var osynliga.

Och så – den tyska kvinnan i matbutiken…

Så här skrev jag om mötet då:

En välklädd tysk kvinna i 40-årsåldern inne i mataffären håller på och letar förvirrat efter betalkortet i handväskan, hennes engelska är knagglig, franskan obefintlig. Till slut hittar hon kontanter som hon lägger fram med darrande händer och jag börjar plötsligt lyssna till vad hon försöker förmedla på engelska till den franska kassörskan.

”Jag är här och letar efter min dotter som de säger är rapporterad saknad, hemma i Tyskland har de börjat sörja henne redan men jag vill ha bevis att hon är död. Jag har fortfarande inte hittat henne på något sjukhus. Jag har gått runt och letat och hon finns ingenstans. Kan ingen hjälpa mig?”

Försöker på halvdan tyska fråga om hon varit hos polisen och hon säger att det har hon men att de ingenting vet.
Vi skiljs åt utanför matbutiken.
Hon ska fortsätta leta.

Hela vägen tillbaka till hotellet bränner tanken i mig…borde jag ha försökt hjälpa henne, följt med henne? Jag talar trots allt franska. Värmen obeskrivlig här nere idag, sorgen ännu värre. Och värst är ovissheten.

Igår sköts tio personer ihjäl i tyska München, många av dem barn och unga. Det är svårt att ta in när minnesbilderna från södra Frankrike fortfarande bränner bakom ögonlocken.

Det här inlägget skulle handla om Nice.

Men det är svårt att prata om och beskriva det oförståeliga och obegripliga. Som Nice och München och Paris och Bryssel och Orlando och Utöya och alla andra platser som de senaste åren etsat sig in i minnet.

Istället laddar jag ner hypade Pokémon Go för att fördriva tankarna. Jag kan förstå tjusningen och fascinationen med att försvinna in i en tecknad värld som är så nära, bara en hårsmån ifrån vår egen. En värld som är så mycket roligare och ljusare där jag letar efter Mankey, Weedle, Bulbasaur och springer runt på vägarna och skjuter Pokémon-bollar.

Och när julinatten sänker sig så inser jag att det faktiskt har hunnit gå två hela timmar när jag nästan inte tänkte alls på hur det gick för den tyska kvinnan och alla barnen.

Semester, semester, semester…

Publicerad av ninnabengtsson

”Natten gick hän, och det grydde till dag, och de seglade ständigt” (Homeros Odysséen). Om semestrandets vedermödor, att bli akterseglad i stan och konsten att ha vind i seglen och resa genom okända länder utan att göra många knop.

Två väninnor åker till Malta, en annan har bokat en resa till Vietnam i augusti, en tredje befinner sig för närvarande i Florida och lägger upp bilder på sandstränder, drinkar och solnedgångar på Instagram och en fjärde vän bilar runt i Europa och hade senast jag kollat checkat in i ”Dårarnas paradis” i orten Älgarås på väg genom ett sommarfagert Sverige. För den som är kvar i stan och jobbar hela sommaren återstår bara att drömma sig bort och resa via böckernas oändliga värld eller upptäcka smultronställen runt husknuten.

Båda framstår som tråkiga alternativ men kan bjuda på förbluffande överraskningar.

Sommartecken nummer två (tidigare har jag skrivit om grillandet) är lika irriterande som getinginvasioner, taiga-fästingslarm och gräsklippning en fredagskväll.
Jag pratar om semester.
Kul för den som är ledig, bittert för den som inte är det. Finns det något folktommare än att strosa genom Stockholm en julikväll. Visst, turisterna står som spön i backen, men många krogar och restauranger bommar igen och få invånare blir kvar i stan. Stockholmare, har jag upptäckt, fasar lika mycket för att tvingas bli kvar bland semestrande tyskar, danskar, britter, fransmän och gudsigförbjude göteborgare, skåningar och lantisar som andra gillar att gå till tandläkaren. Massflykt till lantstället är svaret för de som inte bokat någon utlandsresa eller tur till Visby och Båstad.

Ska jag vara helt ärlig, är det lite märkligt denna folkvandring och massflykt som sker under sommarmånaderna?
Alla byter platser med varandra som Hela-havet-stormar. Vi åker till Frankrike, Italien, Spanien, kontinenten. De reser till Sverige, Norge, Finland. Tyskarna vill ha röda stugor, stora skogar och älgar. Fransmännen drömmer måhända om skärgård, god mat, vackra vyer, blondiner. Vi vill se Berlin och Paris och München och champagnedistrikten och Bretagne och Rivieran och Medelhavet och solen. Allt för att komma ifrån den svenska sommaren som är lika oberäknelig som en brexit-omröstning och där den vanligaste väderleken benämns ”växlande molnighet”.

Men ändå – är inte Sverige som finast just på sommaren? En överjordiskt vacker försommarkväll i juni när syrénerna blommar. En varm julidag ute på klipporna med havet som granne och ängarna fulla med blommor. En augustikväll när djupröda kräftor och immiga snapsglas dukas fram i goda vänners lag under en blek augustimåne.
Och är det inte snarare när det stora vemodet rullar in, dvs övriga sju-åtta månader på året, som den där utlandsresan till solen verkligen lockar och borde bokas?
Det är bara en personlig reflektion.

Att semestra hemma i stan behöver inte vara trist.

Det finns ett oändligt antal böcker med ett oändligt antal världar att upptäcka och ströva igenom. Att kunna resa i rum – och tid – genom det skrivna ordet är en fantastisk gåva. Promenera genom 1800-talets England, ströva i 1950-talets Uganda, resa genom magiska världar befolkade av alver, trollkarlar, orcher, tillbringa en eftermiddag i London, San Francisco, Berlin, Sydney, romarriket, det antika Egypten, se världen genom andras ögon.
Möjligheterna är stora för det finns inga gränser för vad du kan göra och fantasin har inga murar.

En julikväll vandrar jag runt på Stora Essingen – mina nya hoods.
Kvällen är överjordiskt skön, himlen bedövande ljus och det lätt fuktiga gräset vajar långsamt i en försiktig bris. Värmen dröjer sig kvar i luften och ljuset vilar som skimrade moln i buskar och träd. Rosor och schersminer lyser i planteringarna invid husknuten och i villaträdgårdarna. Fåglarna sjunger trots att det är sent. Vattnet vilar spegelblankt nere vid bryggan och myggen surrar i skuggorna. Doften av blommor och jord och hav svävar med kvällsvinden och när jag slår mig ner i en av trädgårdsstolarna bakom huset känner jag det mjuka gräset under mina bara fötter.
Jag häller upp ett glas vin och känner hur natten sakta kommer smygande bakom ryggen i skymningens spår.

Sommaren är en resa i sig där målet inte är det viktiga men resan allt, för att citera en nyligen bortgången vissångare och poet.
Och medan tankarna vandrar i kvällen kan jag konstatera att det inte är så tokigt trots allt att vara strandsatt i stan. För det finns magi även i det vardagliga och ett lugn i ensamheten när kvarteren töms på folk.

Jag misstänker att fler bilder kommer att dyka upp på Facebook och Instagram och WhatsApp från vännerna som är på semester de kommande veckorna. Men det gör mig faktiskt inget alls och även om jag älskar att resa finns det en tillfredsställelse även i de små, knappt märkbara utflykterna som görs i drömmar, böcker och alldeles runt hörnet en varm sommarnatt.

Kort sagt, jag tar tillfälligt semester från semestern med följande visdomsord från en amerikansk journalist vid namn Emma Bornbeck:

”En ledighet är som kärleken – man ser fram emot den med nöje, upplever den med obehag och kommer ihåg den med nostalgi”.

Magisk midsommar på Åland

Publicerad av ninnabengtsson

För några år sedan bärgades 168 flaskor champagne daterade 1830 från ett vrak på havsbottnen utanför Åland.
De flesta buteljerna var av märket Veuve Clicquot.
Skeppets destination förblir ett mysterium och vem som skulle njuta av den ädla drycken likaså men flaskorna förvaras numera på ”en hemlig plats” i den åländska skärgården.

Åland är lite som champagne – magisk, sprudlande, glädjefylld.

Ön är liten och har knappt 29 000 invånare och Mariehamn som man till fots traskar igenom på en kvart, känns som en idyllisk småstad från svunna tider. Inga stora köpkedjor och få snabbmatsställen men desto fler småbutiker och söta kaféer som serverar den typiska åländska pannkakan med sylt och vispgrädde.

Men här finns också vidsträckta kala klippor, urskogar, långa sandstränder, grottor som vetter ut mot havet och bergsknallar som badar i kvällssolen. Det är något särskilt med den här ön som är svårt att sätta fingret på, men förra veckan var jag tillbaka för tredje gången på lika många år för att fira midsommar tillsammans med goda vänner. Vi hann med både picknick på sandstranden i solnedgången, omgiven av påfåglar (en särskild liten park, Lilla Holmen med kaniner och många olika fåglar som går lösa men som stängs in på kvällen) och jag tog även en tur till Degersand, en plats som enligt engelska guideböcker benämns som Europas ”finaste men även hemligaste” sandstrand.

Väninnan valde istället att låna en cykel från hotellet för att ta sig till platsen med det mycket säregna och lätt fnitterframkallande namnet ”Lemland”.

Ska man ta sig runt på ön så märks Ålands säregenhet tydligt. Bussförbindelserna lämnar mycket i övrigt att önska och har man inte bil kommer man inte långt. Jag hittade en buss som gick halvvägs dit jag var på väg och tänkte glatt att jag skulle gå resterande bit – en nätt promenad på nästan en mil i sommarhettan. Men icke. Busschauffören såg djupt grubblande ut när jag sade vart jag skulle och ordnade raskt skjuts med en gubbe i keps som var på väg åt samma håll. Inklämd i en ganska skraltig pick-up utan säten i baksätet, lätt trasiga rutor och med två åländska män i framsätet skulle man kunna känna sig lätt nervös. Men icke. De pratade glatt på om vädret, frugan (den enes), huset (som den yngre höll på att bygga) kajaken och midsommar.

Undanskymda men vackra stranden vid Degersand

Och så vädret igen. Snällt fick jag skjuts hela vägen dit jag skulle.

Och röda klippor

Tillbaka händer samma sak där jag traskar fram på den ringlande landsvägen som är omgiven av försommarfagra blommande ängar, lummiga buskar och här och var små hus inklämda i grönskan. En snäll dam (som det visar sig senare hyr ut stugor i området) i en nästan lika skraltig pickup stannar till och säger att jag ”OMÖJLIGT FÅR” fortsätta och gå den långa vägen. Så jag hoppar in och får lift tillbaka till busshållsplatsen.

Åland måste vara paradiset på jorden för varje liftare.

Gulliga Mia har hus på ön och midsommarafton tillbringades i hennes trädgård efter en tur ner till midsommarstången och det allmänna firandet. Åländska midsommarstänger liknar inte svenska överhuvudtaget men glädjen, sångerna och danserna är sig rätt lika.

Efter att ha dukat upp ett gigantiskt midsommarbord med rökt ålandslax, sill, kokt nypotatis, gräslök, gräddfil, såser, grillat, salt kött, åländskt knäckebröd, åländsk ost, sallad och diverse nubbar satte vi oss ute i trädgården.

Solen tittade fram frampå kvällskanten och världen var så där obeskrivligt vacker som bara en svensk (eller åländsk) sommarkväll kan vara i juni. Några surrande mygg runt bordet. Vita hundkäx som brer ut sig som skummande vita flor i skymningen. Doften av rosor, syrénbuskar, kaprifol och gräs. Ljuset som svävar i silvrade moln längs markerna, det blir ju aldrig riktigt mörkt dessa nätter. De immiga snapsglasen.

Någon champagne blev det inte till midsommar. Men nästa gång jag är tillbaka på Åland ska jag ge mig ut på skattjakt och leta efter de där gömda flaskorna från 1830 som förvaras någonstans i skärgården. Jag lovar att berätta hur det går!