Nyligen åkte SD:s partiledare Jimmie Åkesson ner till Turkiet för att dela ut flygblad om att Sverige är fullt och att det är ingen idé för flyende, rädda, förtvivlade människor som tagit sig från helvetet på jorden att försöka komma till Sverige. För vi vill inte ha dem här.
Han sattes raskt på ett plan tillbaka till Sverige av turkisk polis.
Men med tanke på rapporteringen i svenska medier så kan han kosta på sig att flina hela vägen hem, för som någon förståsigpåare i tv uttryckte det så blev det ett massmedialt jippo och PR för hela slanten för partiet. Medmänsklighet och empati med andra människor är uppenbarligen något som har försvunnit i debatten.

Men låt oss göra en tidsresa, närmare bestämt 77 år tillbaka i tiden…

Havet krusas av vågor och ser ut som silverpapper med sotiga fläckar. Vinden är kall och viner om öronen och får ögonen att tåras. På klippor en bit in i hamnen sitter flera svarta skrakar blickstilla under en blek sol som svarta skuggor. Vagt anas konturerna av Helsingör på andra sidan sundet när båtens för klyver vågorna. Det är början av mars. Ljuset sticker i ögonen och man bländas av solkatterna och när man blundar ser man för en sekund en helt annan scen i skuggorna.
Ett mörkt hav. Svart vatten. Fiskebåtar med släckta lyktor. Tyska patrullbåtar.
Desperata människor ombord som flyr för sina liv över sundet.

”Trots att det har gått femtio år sedan 1943, så minns vi tydligt dessa dagar av terror och förföljelse. Vi minns de skrämda blickarna, de förstenade ansiktena, de oändliga tårarna, de svåra upplevelserna hos människorna som flydde undan förintelsen.
Vi minns nätter fyllda av hat och skräck. Vi minns en värld som var så tömd på mänsklighet och medlidande att våra tårar torkade ut. Mina föräldrar lärde mig att jag skulle bry mig om sina medmänniskor och min omgivning. De lärde mig lyssna till vad folk runt mig sa. Därför var vårt bidrag bara något som låg i vår natur – det var självklart och enkelt, och inte alls hjältemodigt. Vi gjorde bara vad vi tyckte var rätt att göra, och vi skulle göra det igen, i dag och i morgon, om det var nödvändigt.”

Børge Rønne, medlem i ”Syklubben” som räddade hundratals danska judiska flyktingar undan tyskarna i sitt tal vid invigningen av Holocaust Memorial Museum i Washington 1993. Ur boken ”Helsingørs syklubb – vi måste rädda så många vi kan” av Søren Gulmann och Karina Søby Madsen

Då; Danmark är ockuperat. Klockan 04.15 den 9 april 1940 går tyska trupper till anfall mot landet som inte har mycket att sätta emot och kapitulerar. Danmarks samlingsregering ställs under tysk administration men även om tyska patruller nu rör sig ute på gatorna blir mycket sig likt. Tyskarna hoppas kunna visa upp för världen hur ett ”mönsterprotektorat” inom det nazistiska världsherraväldet kan fungera genom en fredlig ockupation. Men motståndet jäser hela tiden under ytan. När nazisterna vill diskutera lösningen på ”judeproblemet” får de envist till svar att det inte behövs ”för Danmark har inget judeproblem”.
Sommaren 1943 intensifieras motståndet, sabotagen och protesterna mot den tyska närvaron och den 29 augusti inför tyskarna undantagstillstånd. Militären avväpnas, tyskarna försöker få full kontroll över flottan där det delvis slutar med att man sänker flera av sina skepp istället för att de ska hamna i nazisternas händer.

Sedan kommer nästa steg, nu ska judefrågan i landet lösas en gång för alla och riksfullmäktig över Danmark, Werner Best, får grönt ljus från högsta ort i Berlin att dra igång aktionen. Natten mellan den 1 och 2 oktober 1943 ska de danska judarna gripas och deporteras för att landet ska bli ”judefritt”. Men den tyska marinattachén och diplomaten Georg Ferdinand Duckwitz läcker planen till flera ledande danska politiker och informationen sprids som en löpeld. Judiska familjer börjar brådstörtat planera för att fly, en del grips av panik och andra blir så förtvivlade att det inte vet vad de ska ta sig till. Självmordsstatistiken stiger drastiskt.
Det som står närmast till hands är att fly till grannlandet, det neutrala Sverige över havet.

Sedan sker något som i efterhand delvis har kallats ett mirakel för bara en bråkdel av de danska judarna hamnar i nazisternas klor, majoriteten kommer undan.Flykten pågår intensivt under framför allt de första två veckorna och det är med hjälp av privatpersoner på både den svenska, men framför allt den danska sidan som människor räddas undan nazisterna. Båtar går bland annat ut från den nordöstra kustremsan kring Helsingör där avståndet mellan den svenska och danska sidan som närmast bara är 3,5 kilometer. En grupp som hjälper till att organisera transporter för att rädda människor kallas för ”Syklubben” och består av Børge Rønne, journalist och redaktör, Erling Kiær som driver ett bokbinderi, polisen Thormod Larsen och polisassistent Ove Bruhn. Totalt uppskattas Syklubben ha räddat cirka 1 400 människor.  Erling Kiær är den som  under nätterna kör mellan Helsingborg och Helsingör och ständigt gäckar de tyska patrullbåtarna. Jörgen Gersfelt är en annan av de inblandade och läkare i Snekkersten, utanför Helsingör. Han ger husrum till judiska flyktingar, anordnar transporter och hjälper även till att söva barn som ska skeppas över, eftersom det är viktigt att de inte avslöjar transporterna genom att gråta högt eller skrika. Förutom Syklubben finns det många andra som är involverade i räddningen av de danska judarna både på svensk och dansk sida.

På Stengade 68 i Helsingör låg Erling Kiaers bokbinderi, bara drygt 50 meter från Rönnes kontor och Sct. Anna Gade.

Båtturerna görs på nätterna, i kolmörker med släckta lyktor. Överfarten kan ta upp emot tolv timmar i de små fiskebåtarna, ibland under extremt dåliga väderförhållandes som stormar och hällregn. Vittnesskildringar berättar om gastkramande upplevelser där de sitter gömda under däck och hela tiden upplever skräcken för att upptäckas av tyskarna samtidigt som de brottas med sjösjuka och förtvivlan. Det finns tillfällen när båtar kantrar och människor drunknar men de är få.

Kis Marcus, som är 34 år gammal och mamma till två små barn, är en av de som flitigt skriver ned sina upplevelser och skildrar ankomsten till Sverige efter de långa timmarna ute på havet:

”När vi kom fram blev vi mottagna av svenska matroser som önskade oss välkomna till Sverige. Det var en härlig känsla att bli mottagen på det viset och veta att vi var i ett fritt land. De allra flesta hade tårar i ögonen”
(Ur: Bo Lidegaard ”Landsmän”)

Från bryggorna i Skotterup och Snekkersten, som räknas till Helsingör, utgick många av transporterna över sundet. Ursprungligen var det ett fiskeläge. 

På den svenska sidan i Helsingborg finns de så kallade ”Tre musketörerna”, fast de egentligen är fyra; nämligen polisöverkonstapel Carl Palm, poliserna Gösta Fäldt och Olle Olsson och deras chef Göte Friberg. De hjälper till i räddningsarbetet och liksom svenska tullbåtar och marina bistår de på alla sätt de kan.

”Den 30 september på morgonen kom de första judiska flyktingarna i fiskebåtar till Helsingborg. De var 60 till antalet. Den 1 okober kom ett 70-tal, den 2 oktober, som var lördag, över 100, söndagen den 3 oktober hade vi tappat kontrollen över inflödet och den 4 oktober på morgonen var Stallgatan och planen utanför rådhusets östra sida full av flyktingar, som sökte polisen och hjälp” skriver Göte Friberg i ”Stormcentrum Öresund”.

Antalet flyktingar till Helsingör växer lavinartat, ett dygn senare kommer cirka 900 människor, berättar Friberg i boken. Men man löser situationen. Många inkvarteras  i sovsalar, på hotell som Ramlösa brunnshotell, Grand Hotell, pansarregementet i Berga öppnar sina portar medan Röda korset, Lottakåren och frivilliga hjälper till med mycket av det praktiska som att ordna sovplatser åt flyktingarna och se till att de får mat och andra förnödenheter.

I maj grips Erling Kiær och rutten omorganiseras och drivs vidare under namnet ”Øresundstjenesten”, men mot krigets slut handlar det främst om vapentransporter och att skicka viktiga rapporter om avlyssnade telefonlinjer i Danmark från Sverige till motståndsrörelsen.
Flera av Syklubbens medlemmar mördas under kriget.
En av dem är den berömde ägaren till Snekkersten kro, där Syklubbens medlemmar ofta möts, som organiserar transporter och gömmer flyktingar. H C Thomsen arresteras och dör i Neuengamme i december 1944, enligt officiella källor av ”lunginflammation”. Efter kriget har flera fångar vittnat om att han piskades ihjäl. De fyra ”urmedlemmarna” av Syklubben överlever dock alla men många av dem med ärr för livet. Erling Kiær grips den 12 maj 1944, förhörs och torteras i Gestapos högkvarter Villa Wisborg och förs sedan till koncentrationsläger där han blir kvar till befrielsen. Thormod Larsen skadas svårt när han blir beskjuten av tyskar under en aktion och kommer att lida av sina skador resten av livet.

Minnesstenen över H C Thomsen, ägaren till Snekkersten kro som dog i Neuengamme.

Snekkersten kro brann ner efter kriget, numera ligger Hotell Kystens Perle här men bara några meter bort på parkeringsplatsen hittas ett spår från svunna tider. 

Vad dessa människor visade är en empati och medmänsklighet som delvis saknas idag. Sverige har fått mycket kritik för eftergifter mot Nazityskland under andra världskriget, ofta berättigad sådan, men det fanns också tillfällen där man vågade stå upp för värden som demokrati och mänskliga rättigheter, där man vågade öppna sina gränser för behövande. Många svenska fiskare gick ut med sina båtar och hjälpte till under den där kaotiska hösten 1943.

Av de judar som bodde i Danmark lyckades nästan samtliga, över 7 000 däribland icke-judiska makar, sätta sig i säkerhet i Sverige och undkomma döden i koncentrationslägren.

Havet vilar lugnt och stilla. På resan tillbaka över sundet följer fiskmåsarna färjan med högljudda skrin. I djupet under oss finns fortfarande minnen från det förgångna begravda, båtar som förlist, föremål som sänktes medvetet för att de inte skulle falla i tyskarnas händer, brittiska och tyska minor, människor som drunknade, vrakdelar. Minnen från en tid som ännu inte är så avlägsen.
Bo Lidegaard avslutar sin bok ”Landsmän” med följande tänkvärda ord.

”Det förflutnas erfarenheter ger inget svar på nutidens utmaningar. Men de påminner oss om vårt ansvar och om hur fel det kan gå ifall vi tillåter våra samhällen att avvika från de humanistiska värden de är byggda på.”

För mer se den utmärkta filmen ”Flykten över sundet”: https://www.flyktenoversundet.se/

Ibland hittar man böcker som är som ljusglimtar av färg i mörkret. Jag har precis läst klart en underbar bok som handlar om dörrar. Inte vanliga dörrar utan Dörrar med stort D. I ”The ten thousand doors of January” av Alix E. Harow upptäcker en ung flicka att det finns tusentals dörrar till andra världar och fantastiska platser där vidunderliga saker kan hända, dolda runt om i vår värld, och att hon själv har förmågan att skapa och öppna nya dörrar. Eftersom ord är magiska.

Det är allhelgonahelgen. En tid för eftertanke, för att tända ljus på kyrkogårdar och för att minnas. Min mamma dog i fjol och sedan dess har min värld varit grå. Totalt i avsaknad av färger. Mamma var nämligen allt som var roligt och lättsamt och ljust i mitt liv, tillika min bästa vän, och nu finns ingenting kvar. Tomheten är total och saknaden vidrig. Det är ungefär som att hamna i en mardröm, en sådan där dröm där allt är förvrängt och verkligheten absurd och skuggorna sliter i dig och du hittar inte ut och du springer runt och letar allt mer desperat efter den du tappat bort i en värld som är främmande men ändå skrämmande välbekant. En mardröm utan slut. Och man ska skratta och låtsas vara entusiastisk och sköta sitt jobb och komma över sorgen ”ja men nu har det ju gått ett år” och sköta vardagen fast man nätt och jämnt håller sig flytande och tröttheten är enorm. Som en mekanisk docka med ett inre schema i huvudet som ser likadant ut varje dag; släpa sig upp ur sängen, duscha, äta frukost, gå till jobbet, låtsas vara entusiastisk/glad/intresserad/bry mig, gå hem, äta, stupa i säng. Och ständigt denna gråhet som sipprar in i porer och i mun och ögon och öron så det är svårt att andas och lägger sig över allt som en smutsig grå hinna. Bara ibland vid enstaka tillfällen lyfter det gråa för några sekunder; i somras i Skottland med den karga naturen och regnet piskande i ansiktet, under strövtåg en sommarmorgon i skogen med en hundvän eller en kväll tillsammans med goda vänner man inte träffat på länge.

Det finns en enda sak som gör det hela uthärdligt. Det skrivna ordet. Språket. Texten. Böckerna. Att få skriva.
Det har alltid varit min räddning så långt tillbaka som jag kan minnas och det är för tillfället det som gör att jag överlever. Jag jobbade länge som journalist och var en jävla bra journalist men jag tröttnade på det osäkra i att ständigt hoppa från vikariat till vikariat och bli utlasad efter 11 månader och ha de sämsta arbetstiderna som ingen annan ville ha. Svenska medier utnyttjar nämligen hänsynslöst vikarier, på ett sätt som inget företag någonsin skulle kunna göra och ändå var tiden på tidningarna bland det roligaste jag varit med om.

Skriva har jag alltid gjort, långt innan jag blev journalist. Och det var mamma som lärde mig läsa och gav mig orden. Mamma läste högt för mig om kvällarna när jag var liten, allt ifrån Astrid Lindgren (förstås) till Enid Blyton, John Bauer, Edith Nesbitt,  hela J RR Tolkiens Sagan om Ringen. Och jag minns fortfarande hur jag drog hem kassar med böcker från biblioteket och det var som julafton varje kväll.

Mamma gav mig ordet, liksom sin gamla skrivmaskin av märket Singer på vilken jag knapprade iväg historier. Hon visade hur jag skulle öppna min allra första dörr. Genom texten, genom böcker, genom att skriva, genom ordens magi kan jag numera öppna oändligt många dörrar till oändligt många världar, långt fler än tiotusen. De dörrarna är magiska och målade i regnbågens alla färger för här finns ingen gråhet. Och inför orden står till och med döden maktlös.

Jag gillar whisky, de allra flesta sorter, men det finns en som smakar ungefär som att slicka på ett förkolnat vedträ, Talisker. Av misstag råkade jag köpa den en gång när den var på extrapris och jag var på en färja till Helsingfors. Därför är det lite komiskt att det är just ett besök på Talisker whiskydestilleri, som plötsligt står på agendan.

Egentligen är det Isle of Skye jag vill se. Ett måste om man är uppe i Högländerna. Isle of Skye är Skottlands största och nordligaste ö i Inre Hebriderna. Jag gillar inte organiserade bussturer normalt men det kan vara svårt att ta sig runt på egen hand om man inte har bil. Eller bil OCH chaufför eftersom jag inte har körkort. Alternativet blir alltså en guidad busstur, den här gången i en liten minibuss ut till Isle of Skye och där står förutom fairy pools, Old man Storr, Portree (största staden med en pittoresk liten hamn) och långhåriga kor, även ett besök på Talisker whiskydestilleri på schemat. Det är jag och nio amerikaner; mor och dotter från Rhodes Island, familjen från Washington DC, två tjejer i 50-årsåldern varav den ena är van att resa och ständigt fotograferar allt som rör sig, och den andra inte är van att resa och vägrar, efter att ha kört en hel dag från Edinburgh till Inverness, att någonsin köra i Skottland igen. Vilket jag förstår när jag ser bilisternas hastighet på smala slingriga enfiliga vägar i dåligt väder, Dessutom kör de på fel sida.

Högländerna är full av historier vilka guiden Andrew underhåller oss med under färden genom ett vidunderligt hisnande vackert landskap med ljungklädda sluttningar, avlägsna berg insvepta i dimma och vattenfall. Och älvornas viskande röster utifrån hedmarkerna.

Där är ravinen där skottar, med understöd av spanska trupper, mötte engelska rödrockar under fjärde jakobitupproret och där man fortfarande hittar muskötkulor i marken. Där är The five sisters, bergskedjan som markerar ingången till Skye. Där är platsen där en lastbilsförare råkade köra av vägen en mörk natt och var nära att hamna i Loch Ness men mirakulöst klarade sig genom att bilen fastnade i trädkronorna och sedan lyckades ta sig till närmaste pub och beställa en whisky. Eller för den delen arvet från vikingarna, tydligt inte minst på Skye i byn Kyleakin med ruiner från 1400-talet där det ska ha funnits en betydligt äldre befästning som byggdes för en norsk vikingaprinsessas skull. Enligt sägnen lät hon spänna en kedja över den smala kanalen så att man kunde få in tull från sjömännen som passerade, men som en liten morot ingick i priset att drottningen visade brösten när de passerat. Hon har därför fått tillnamnet ”saucy Mary”.

Över lag är Isle of Skye en häxkittel av legender, myter och sagor. Enligt guiden Andrew finns det hur många namn som helst som börjar på ”faerie” eller ”fairy”. Fairy hills, Fairy Glen, Fairy pools. Faerie woods är benämningen på de klungor av kortvuxna, förgrenade dvärgliknande träd som man ser lite överallt, enligt traditionen platser där älvorna vistades. Isle of Skye är lite grann som en saga. Vid foten av bergskedjan Black Cuillins nära Glenbrittle finns en serie naturliga bassänger i klipporna med turkosblått vatten som förbinds genom en rad imponerande vattenfall. Omramade av höga, dimhöljda berg och kullar. På vägen upp är utsikten vidunderlig och ljudet av vattenfallen bedövande. Enstaka rönnbärsträd som dignar av bär hänger ut sina grenar över vattnet. Rönn eller som det heter på engelska ”Rowan” är känd för sina magiska egenskaper.

Berömd är också Coral beach med kritvita stränder och klarblått vatten som ser ut att höra hemma i Karibien.  Den märkliga klippformationen Old man Storr mäter 719 meter över havet och sägs vara en jättes gravplats. När han dog och begravdes stack hans tumme upp ovanför marken och det är den som vandrare kan se än idag.

Old Man of Storr i dimma

Vackra stan Portree…

Men tillbaka till fairy pools. aEfter två timmars vandring i hällregn, blir nästa stopp Talisker för whiskyprovning. Amerikanerna vet inte bättre så de ser fram emot det hela med förväntan. 

Andrew förklarar hur hela processen går till. Hur den rökiga smaken på Taliskers whisky skapas genom en komplicerad process. Helst ska whisky drickas som den är men man kan få hälla i några droppar vatten i glaset om det för starkt. Is ska dock undvikas å det bestämdaste.
Vi tar var sitt glas, sniffar lydigt på vätskan och smuttar på den. Japp. Förkolnat vedträ.

Vår fantastiska guide förklarar hur whisky ska drickas

En del whiskysorter är lite mer lockande än andra att införskaffa…

På vägen tillbaka när skymningen har lagt sig denna oktoberdag, stannar vi till vid Eilean Donan, Skottlands kanske mest fotograferade slott, som har varit med i filmer som Highlander, Världen räcker inte till (James Bond) och Astrid Lindgrens Mio min Mio m fl. Slottet är beläget på en liten ö i sjön Loch Duich och uppkallat efter helgonet Donnán of Eigg som ska ha levt här under medeltiden. Nuförtiden tillhör slottet klanen Mc Crae, den ursprungliga byggnaden härstammar från 1200-talet men slottet förstördes under krig och annat under århundradens lopp och byggdes upp igen i början av 1900-talet efter gamla ritningar.

Alla är trötta efter en lång dag, till och med nio amerikaner är tysta.
Den blågrå oktoberskymningen utanför bussfönstren faller snabbt ochsluttningarna uppslukas av skuggor. Bergen i fjärran avtecknar sig i sotiga färger mot den ljusa himlen, ringlande vattenfall faller likt silverband längs med sluttningarna och då och då passerar vi mörka buskage där älvornas skuggor anas som flyende silhuetter i vinden.

Om det finns någon plats jag verkligen kan rekommendera i skotska högländerna så är det den lilla sömniga byn Fortrose. Belägen cirka 30 minuter med buss från Inverness är det ganska lätt att ta sig dit och lokalbussen går ungefär en gång i timmen. Trädgårdar och likadana stenhus på rad kantar huvudgatan. Ruinerna av den medeltida katedralen ligger mitt i stan omgiven av lummiga träd och soldränkta gräsmattor. En pub, några turistbutiker, en Tescoaffär (ungefär som ICA), ett pittoreskt ”Fortrose kafé” som serverar allt ifrån dagens soppa till gudomliga omeletter, scones och bakelser, det är stan i ett nötskal. Men det är egentligen inte katedralen som drar, det är golfbanan ett stenkast längre bort och de vilda delfinerna vid Chanonry point.

Huvudgatan i Fortrose

Men trots lugnet kan drama inträffa regniga dagar. Det här är ett med ett lyckligt slut.

På sommaren vallfärdar turister till stränderna och fyren vid Chanonry point för att försöka få en skymt av de vilda delfiner som kommer in i bukten när tidvattnet vänder och jagar fisk. Det går ingen buss så har man inte bil får man gå cirka 25–35 minuter från stan. På vägen passerar man ett litet villaområde, små sommarstugor och den enorma golfbanan som sträcker sig utefter båda sidor om vägen. Skyltar vid vägkanten uppmanar besökare att se upp för golfbollar. I somras var jag här första gången. Stranden är vacker med ljus sand, klippor, blommande nyponrosbuskar och den vita fyren som vakar över området. Jag sällade mig till klungan av turister och ortsbor som stod beredda med kameror och kikare i förhoppning om att få syn på delfinerna. Jag hade tur. De kom simmande nära stranden i omgångar, nästan som om de ville visa upp sig.

En av delfinerna, bild från juli

När jag är här i oktober är det regnigt och blåsigt. Vinden ligger på men vid enstaka tillfällen bryter solen fram bakom molnen och då förvandlas havet till flytande silver.

Just den här dagen utvecklas alltså ett mindre drama.

Regnet öser ner och det är svinkallt. En liten, knappt fullvuxen säl ligger nämligen strandad i sanden. Den öppnar de mörka ögonen och blinkar till då och då, men verkar uttröttad och desorienterad. Turisterna som är där tar selfies eller foton av sälen för att sedan vandra vidare utan att bry sig nämnvärt. Obegripligt för mig.
Sälar ska man lämna ifred och varje höst spolas ett stort antal halvvuxna sälar upp på stränderna i Skottland, men den här fradgar runt munnen vilket kan vara ett tecken på utmattning, stress eller sjukdom och det känns inte bra att lämna den åt sitt öde när måsarna kretsar ovanför. Åtminstone är jag för blödig för att låta naturen ha sin gång.

Foto: Matthias

Av en slump råkar jag på en tysk kille, Matthias, och hans mamma som är på semester en vecka i Skottland, det är lika bekymrade som jag. Vi delar upp oss för att försöka hitta någon lokalboende, för att höra vad vi ska göra och om det finns någon man kan kontakta. Eftersom jag har en buss jag måste hinna med för att åka tillbaka till stan börjar jag leta efter telefonnummer på google samtidigt som jag går tillbaka mot Fortrose. Matthias och hans mamma stannar kvar och försöker hitta någon som kan hjälpa. Det visar sig att Skottland är ljusår före Sverige. När jag googlar får jag direkt upp en träff för SPCA, en ideell djurrättsorganisation (Scottish Animal Welfare Charity). Jag slår numret och efter två signaler kommer jag fram till en telefonoperatör. Jag förklarar situationen och den hjälpsamme telefonisten säger att de har ett team i närheten så han skickar ut dem med en gång för att ta en titt. Ungefär samtidigt har Matthias fått tag i ett telefonnummer med hjälp av en vänlig ortsbo (antagligen till samma organistion som jag) och också larmat. Så personal kommer ut och den lilla sälen får hjälp.
Måndagens drama i Inverness.

Tillbaka i Fortrose kryper jag upp i en fåtölj framför brasan inne på kafé Fortrose med en kopp te och en av deras fantastiska ostomeletter och känner mig rätt nöjd trots genomblöta kläder. Det är inte bara det att sälen fått hjälp, det är också känslan av att stöta på människor mitt ute i ingenstans med empati för andra varelser som inte tvekar att hjälpa till. Det gör att tron på mänskligheten tillfälligt är återställd.
Men så är detta Skottland.

Jag är övertygad om att han tittar på mig. Att han blickar nyfiket rakt ut i rummet då och då och sneglar bort mot skrivbordet där jag sitter. Så fort jag har huvudet bortvänt känns det som om jag är iakttagen. Av en högländare i full mundering med kilt, hosor, mössa med fjädrar (balmoral alt glengarry) och sporran, midjeväskan som ingår i den traditionell dräkten eftersom det inte finns några fickor på kilten.
Det är bara det är att det är en tavla som hänger på väggen inne på Royal Highland hotel.

Det börjar liksom inte riktigt bra.
Värmen funkar inte i första rummet så jag ber att få byta till ett annat rum, en bagatell kan man tycka men den unga tjejen i receptionen ser väldigt tveksam ut;”ja vi har ju…hmm…ett rum till som du skulle kunna få, men…ehh jag måste kolla”.
Jaha tänker jag, det kanske inte är städat eller något annat eftersom hon är så tveksam men så är inte fallet, ska det visa sig.

Jag har alltså bokat rum på Royal Highland hotel i Inverness, efter en lång dag med flyg från Färöarna och sedan tåg från Edinburgh i nästan fyra timmar och jag vill ha ett hotellrum nära stationen. Det är ett gammaldags hotell och att ta ett kliv genom porten in i foajén är som att ramla rätt in i en Agatha Christie-deckare från 1920-talet. Eller möjligtvis en sekelskiftesmålning. Förgyllda speglar i hörnen, utsirade vita pelare, uppstoppade hjorthuvuden på väggarna, heltäckningsmatta i tartanfärger och en stor svängd trappa som sägs ha varit förebilden en gång i tiden för den som byggdes upp på Titanic.

Bredvid finns en liten bardisk av trä där bartendern i vitt och svart, med välstruken fluga och väst, blandar drinkar och häller upp whisky. Du kan också fortsätta in i restaurangen ”Ash” där Haggis med tillbehör, ankbröst, steak minute, kyckling med whiskysås, svamp- och kycklingpaj och haddock (nån sorts fisk) i frityrsmet gjord på Guiness står på menyn.

Det är lätt att bli överväldigad.

Hotellet byggdes 1855 och hette då The Station hotel, inte så konstigt eftersom det ligger vägg i vägg med stationen. Mitt rum har nummer 120. I min hand får jag en gammaldags nyckel med stor tillhörande mässingsbricka, omöjlig att tappa bort. Rummet är en studie i svunna tider lika mycket som lobbyn. Väggarna täcks av slitna gula tapeter med stiliserat mönster av upphöjda blommor, golvet av en brun-beige heltäckningsmatta, mörka antika möbler och mönstrade fåtöljer i hörnen, ett badrum som är gigantiskt men som man måste stänga dörren till när man duschar för att imman inte ska utlösa brandlarmet och fönstren täcks av tunga draperier i skotskrutigt mönster. Genom glasen kan man se ner till tågperrongen. På väggen hänger tavlor varav en på denne skotske gentleman i högländarnas fulla mundering.

Jag byter om, duschar, borstar tänderna, lägger mig i sängen och kan inte somna. Och det är då man INTE ska googla och läsa om att av alla städer och byar i hela Storbritannien är Inverness i skotska högländerna en av de mest ”haunted” fritt översatt ”hemsökta” platser som finns. Hotellet jag bor på har tagit emot tusentals gäster i 164 år och historien sitter kvar i väggarna som en svag doft av cigarettrök och ekot av skratt från för länge sedan döda människor. När mörkret faller och det blir skumt i vrårna är detta tydligare än någonsin.

Under första världskriget var Inverness en knytpunkt, tusentals militärer och unga män som tagit värvning för att strida mot tyskarna passerade stationen. Hotellet kunde hastigt få inkvartera 150 soldater i flottan över en natt efter att sista tåget till slutdestinationen redan avgått, de hjälpte också skadade marinsoldater vars skepp torpederats av tyskarna. Alldeles i början av kriget fungerade hotellet också som ett spionnäste för motståndarsidan, två personer, en man och en kvinna avslöjades och fördes till London. De dömdes till hårda fängelsestraff och mannen avslutade sin spionkarriär i Tower of London. Om det skulle spöka någonstans så är det nog här.

Highland Railway Society/Am Baile.

Jag släcker inte lampan och det är med en lätt känsla av obehag som jag går och lägger mig. Den välklädde högländaren blickar tystlåten ut över rummet och viker inte en tum med blicken. Plötsligt hörs små knackningar i väggen, från just det hållet. Vilket är lite märkligt eftersom det inte finns något rum på andra sidan väggen. Kanske kan ljud bli uppförstorade i gamla byggnader och låta som de kommer från håll de inte kommer ifrån. Det rasslar till i några rör och knakar lätt som av fotsteg. Troligen grannen ovanpå. Men hade inte jag högsta våningen?  Jag vrider och vänder mig och funderar på om jag ska kolla Netflix istället.

När jag vaknar är det ljust ute.
I dagsljus känns farhågorna från gårdagskvällen overkliga – nästan overkliga.  Den skotske högländarens ögon följer mig fortfarande från porträttet tvärs över rummet och draperiet böljar till som från ett osynligt luftdrag. Men när jag stiger upp visar det sig att det finns betydligt mer skrämmande saker jag sovit bredvid hela natten tillika en rimlig förklaring till rummets extremt känsliga brandlarm…

Brittisk elementlösning. Betydligt mer skrämmande än spöken?

”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”

Nästan alla känner till ovanstående citat som kommer från Astrid Lindgrens bok ”Bröderna Lejonhjärta” men det är lika briljant fortfarande och säger så mycket om vad mod och civilkurage är. Kom att tänka på det den här veckan då Pride pågår i Stockholm och efter att sent igår kväll läst ut en annan bok; ”The ragged edge of night” av Olivia Hawker nedladdad från Amazon med lysande recensioner. Det är en otrolig liten historia om en mans motstånd mot nazisterna i en liten by i Tyskland under andra världskriget.

Josef Anton Starzmann föddes 1904 i Stuttgart i en djupt katolsk familj och när han var ung gick han med i franciskanerorden. Där levde han i många år och började arbeta på en skola för mentalt och fysiskt handikappade barn som drevs av klosterbröderna. Eftersom han var otrolig musikaliskt begåvad lärde han dem spela olika instrument och använde musikterapi för att hjälpa barnen att kommunicera. Men någon gång mellan 1940 och 1941 fördes barnen bort, offer för Aktion T4,  Nazitysklands så kallade  eutanasiprogram där personer med psykiska eller fysiska funktionsnedsättningar som inte bedömdes som ”livsvärdiga”, mördades.  Franciskanerorden upplöstes troligen och Anton blev indragen i Wehrmacht och strider i Riga men lämnade det militära kort därefter genom att åberopa ryggskador han ådragit sig vid ett fallskärmshopp.

Kort därefter svarade han på en annons i en tidning där änkan Elisabeth Hansjosten Herter som stod ensam med tre barn i en liten by vid namn Unterboihingen sökte en man att gifta sig med för att få hjälp att klara sig och familjens vardag. Anton och Elisabeth gifte sig och han bosatte sig i byn. Det är här han går med i motståndsrörelsen troligen med uppdrag att lämna meddelanden till olika kontakter i andra byar, det är här han samlar barnen i byn och bildar en marschorkester med hjälp av de instrument han tagit med sig, för att hålla dem undan Hitler Jugend. Det är här han tillsammans med prästen och borgmästaren gräver ner och gömmer de stora, vackra kyrkklockorna, som ringt i byn under århundraden, innan SS kommer för att beslagta dem. Mellan 1939 och 1945 beslagtogs nämligen cirka 175 000 kyrkklockor i Europa av nazisterna och smältes ner för att bli vapen och ammunition. När SS kommer för att hämta dem möter Anton dem orädd och säger att de redan hämtats upp. Det är också här som en port till ett uråldrigt underjordiskt tunnelnätverk som används av nazisterna till att förflytta soldater muras igen en natt. I Unterboihingen fanns en Gauleiter, nazistpartiets ögon och öron, som i praktiken var oinskränkt härskare över distriktet. När fredsslutet nalkades flydde denne hals över huvud men på hans skrivbord hittades ett brev där det stod att musikläraren Anton, byns präst och byns borgmästare var partiförrädare och där SS uppmanades arrestera dem.
Brevet hann aldrig skickas.

Olivia Hawke berättar en förunderlig historia, en skönlitterär roman med sin mans släkthistoria som bakgrund som är fantastisk att läsa. Men hon går också in på nazisternas förföljelser av judar, romer, homosexuella, oliktänkande, handikappade och olika religiösa grupper. I efterordet skriver Hawke, som är ateist, att det var i samband med att hon skulle träffa sin blivande man Pauls katolska släktingar för första gången som hon fick höra talas om historien. Hon var nervös eftersom hon låg i skilsmässa från sin första man och inte visste hur hon skulle bli bemött, men de tog emot henne med öppna armar och när hon berättade att hon skrev böcker så uppmanade Pauls äldre bror Larry henne att skriva om ”Opa och kyrkklockorna”. Men det tog tid innan hon påbörjade projektet och det var först i samband med det amerikanska valet 2016 och den politiska situationen efteråt som hon bestämde sig för att försöka. Samma natt (drygt nio månader senare) som hon skrev på sista sidan, hölls våldsamma demonstrationer organiserade av amerikansk vit makt-rörelse i Charlottesville, Virginia. En bil körde in i en grupp motdemonstranter och flera människor dog och skadades.

Samma ondska som Anton kämpade mot lever fortfarande kvar, konstaterar hon i sitt efterord:

”We are fools to think the past remains in the past. History is our guilty conscience; it will not let us rest. Perhaps we will never learn the origin of this sickness, but we understand its cure. We are the White Rose, and the Edelweiss Pirates. (…)
I have seen the power of human goodness; I know how courageous the most ordinary person can be. The history of my own family bears testament to the power of resistance. Because I have seen, I believe – I know – that darkness cannot last forever. And beyond night’s edge, there is light. ”

Det är en välskriven och förunderlig liten bok inte bara på grund av den märkliga historien men också på grund av det underbara språket och den känsla som författaren lyckas förmedla i texten. Att civilkurage och mod är viktigt och att det är de tysta människorna som är det största hotet mot demokratin. Denna vecka pågår Pride i Stockholm och jag har på allvar hört yttranden som; ”men varför ska de där människorna ha en egen parad, en egen vecka” osv.  I många av världens länder idag riskerar homosexuella dödsstraff, de trakasseras, hotas och förföljs och hatet är ständigt närvarande. Ett exempel; i Ryssland förföljdes hbtq-aktivisten Jelena Griorjeva. Hon hittade sitt namn på en skräcksajt inspirerad av filmen ”Saw” som uppmanar till förföljelser av hbtq-personer och bara några dagar senare var hon död.

Prideveckan behövs mer än någonsin. Människor som står upp för demokrati, mänskliga rättigheter och frihet behövs mer än någonsin i det rådande världspolitiska läget och i en värld som ofta tycks mörkna allt mer.

”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”.

Eller som Olivia Hawke uttrycker det;

”We are Widerstand – resistance – you and I. No force can silence us, unless we permit silence. I prefer to roar”.

(Ung. svensk översättning: ”Vi är motståndet – du och jag. Ingen kraft förmår tysta oss om vi inte tillåter det. Jag föredrar att ryta”).

Varje skotte med självaktning känner till Culloden Moor.
Slaget som kom att förändra hela Skottlands framtid och ge eko genom generationer. Ett namn som väcker domedagskänslor hos många, en ödslig och lätt sorgsen plats där vinden spelar en lördagseftermiddag i juli när jag är där. Vinden rör sig genom gräset och får grästuvorna att darra. Flaggor i blått och rött som är utplacerade med jämna mellanrum i rader över fälten fladdrar i brisen. En skylt uppmanar alla att visa respekt eftersom det är krigsgravar. Gångar löper kors och tvärs och områden med välklippta gräsmattor och kullar är i själva verket massgravar där de som dog på slagfältet vilar. Allra längst bort finns ett stentorn en så kallad Memorial Cairn, uppbyggd av stenblock. Det stod klart långt senare under 1800-talet då också de gravstenar i gräset som bär inskriptionen av varje stupad klans namn tillkom.
Flest blommor ligger vid klanen Frasers sten.

Culloden Moor ligger utanför Inverness och det tar cirka en halvtimme dit med bussen. Två typer av turister syns i köerna; historieintresserade turister kontra inbitna Outlander-fans. Idylliskt beläget mitt bland blommade buskage och med en vidsträckt utsikt mot horisonten. Kor med långa horn går och betar utanför området och ett stenkast längre bort ligger Glava Cairn med rösen från stenåldern. Det är svårt att föreställa sig detta som platsen för en tragedi.

Men den 16 april 1746 stod här ett en timme långt och blodigt slag mellan jakobiter och regeringstrupper. Jakobiterna var huvudsakligen katoliker och skotska episkopalister – många högländare men även fransmän, irländare, lågländare och en liten utbrytargrupp av engelska soldater från regementen i Manchester stred i leden. De stödde Charles Edward Stuart (Bonnie Prince Charles) som ansågs vara den rättmätiga arvtagaren till tronen (hans farfar tvingades i landsflykt eftersom han var katolik och man fruktade en katolsk tronföljd). Dessutom var många missnöjda med de lagar som upplöste det skotska parlamentet och skapade en union, kungariket Storbitannien. På andra sidan stred prins, hertig William av Northumberland som härförare över de brittiska regeringstrupperna, han var son till kung Georg II av England.

Under 1745 vann Bonnie Prince Charles flera slag mot de brittiska styrkorna som var upptagna på krigsfronter i Europa. I november befann han sig bara en kort bit ifrån London med över 6 000 män men avråddes av sina närmaste rådgivare att tåga mot huvudstaden. Charles hoppades på stöd från franska kungen i form av trupper, materiel, proviant och pengar. En del av detta nådde fram men den engelska flottan låg beredd längs kusten och hindrade effektivt många franska skepp. Jakobiterna retirerade in i Skottland och de började få ont om proviant. Morgonen den 16 april grydde som den sämsta tänkbara för jakobiterna. Kvällen före hade man tagit ett desperat beslut att försöka sig på en överraskningsattack under natten i skydd av mörkret. Men vädret var uruselt och eftersom man inte kunde tända några facklor snubblade armén runt i timmar inne i skog och i träskmarkerna och många gick vilse. Till slut tvingades Charles ge order om reträtt. Medan Northumberlands män var utvilade var de flesta av Charles män helt utmattade och hungriga efter en lång, kall natt. Slaget var över på bara en timme. Men under den timmen dödades och skadades mellan 1 500-2 000 jakobiter och bara cirka 300 från de brittiska trupperna.

Men efterspelet blev ännu mer brutalt. Civila straff infördes och boskap och hem beslagtogs även från skottar som inte stöttat jakobiterna. William av Northumberland gav sina styrkor fria tyglar att få bukt med de ”vilda högländarna” och han kom att kallas ”Slaktaren” på grund av de brutala övergrepp, förföljelser, våldtäkter och försök att helt utplåna den skotska kulturen som följde i kölvattnet av Culloden.

Det är en märklig känsla att gå runt på Culloden Moor och veta att massgravarna där alla dessa män (men även en del kvinnor och barn som befann sig på slagfältet där ingen skonades) vilar alldeles under gräset. Musik från en säckpipa spelas inne i museet och tonerna når ut genom glasdörrarna. Turister går förbi i grupper med guider. Det är stilla nästan kusligt tyst. Bara vinden rör sig fram och åter över markerna på lätta fötter likt alla de män som stod här en gång för över 270 år sedan.

Men även om Skottland fick betala dyrt för nederlaget vid Culloden Moor hade skottarna sitt eget sätt att visa att de vägrade ge sig.
I England hyllades William av Northumberland som en hjälte och ska ha gett smeknamn åt en blomma, nämligen borstnejlikan, som kallades ”Sweet William”. Även i Skottland fick samma växt ett namn, men här kallades den i folkmun för ”Stinking Billy”.

Det uppstår en märklig gemenskaphetskänsla i krissituationer. Som när nattåget Caledonian från London till Inverness som jag sett fram emot i en vecka – bilderna visar lyxiga hytter med mild nattbelysning och listar wifi, nya sköna sängar, AC och egen toalett som en del av bekvämligheterna – plötsligt och utan förklaring ersätts med ett gammalt tåg med tillhörande vagnar som för tankarna till filmer från 1960-talet.

Minimala kupéer liknande dem jag en gång åkte i (för många år sen när jag tog tåget genom Polen, fast de var faktiskt något större).
Här: Märkliga och helt ologiska inredningslösningar.
En överslaf som inte går att fälla ner. En bänkskiva som går att öppna upp och gömmer ett handfat.

Alla ser lika förvirrade ut.

Det finns inget wifi, kanske i o f sig inte förvånande, men inte heller ett vägguttag i den miminala kupén. Det finns några USB-uttag märkligt placerade längst upp i taket vid fönstret och jag hör grannen svära genom väggen över att ingen mobil laddas. Handfatet hittar jag när jag fäller upp fönsterbänken/bordet, där under är det nämligen finurligt gömt med kall- respektive varmvattenkranen på så långt avstånd så att man antingen tvingas tvätta händerna i kallt eller varmt vatten. Du kan inte gå ut och låsa dörren för att gå på toaletten för då kommer du inte in igen, utan måste kalla på tågvärdinnan. Här börjar nästa förvirring när folk blir utelåsta och springer och letar kors och tvärs i de åtta vagnarna efter någon som kan låsa upp.

Det är tur att man har en lång sladd

Jag tar min tillflykt till restaurangvagnen/baren liksom de allra flesta av passagerarna där det finns en hyfsad fläkt från fönstret och vägguttag att ladda datorn i och där inträder en märklig känsla av gemenskap, solidaritet, stiff upper lip, mitt i allt elände.

Det är människor i alla åldrar och lite överallt ifrån mestadels britter och få turister. Folk som inte alls känner varandra tränger ihop sig vid bord och i sofforna och slår sig i slang över en Pint West 4 eller Innis and Gunn Original eller ett glas vin eller en whisky. I restaurangvagnen flödar samtalen över nudelsoppa, macaroni cheese eller Haggis & Neeps & Tatties i whiskysås. Tydligen från prisbelönt haggistillverkaren Cockburn’s i Dingwall.

Så. Det här är alltså svaret på hur engelsmännen överlevde förlusten av Amerika, tog sig igenom bombningarna under Blitzen och fortfarande fröjdas åt kidney steak pie. Med en stiff upper lip, whisky och en inställning av att vi alla sitter i samma båt överlever man det mesta. I dessa Brexit-tider får vi hoppas att det räcker.

Hemlighetsfulla skuggor dansar över stigarna. Något prasslar och rör sig i buskaget och ett skratt hörs längre fram bakom trädet trots att det inte finns någon där. Märkliga saker försiggår i Kensington Gardens om söndagarna.

Till exempel är det en sådan där dag när vädret spelar ständiga spratt och växlar från en djupblå och klar sommarhimmel och +24 grader i solen till att i nästa sekund förvandlas till en isande höstdag med kyliga vindar och hotande mörka moln och ett svagt mullrande som av åska i fjärran.

Den stora engelska parken Kensington Gardens är enorm med breda nästan parisiska avenyer som löper kors och tvärs, stora och välklippta gräsmattor och lummiga träd med kraftiga, fårade stammar och vidsträckta kronor. Många av träden är säkert flera hundra år gamla och stod där troligen redan när J M Barrie strövade omkring under dess kronor. Området utformades av drottning Caroline, hustru till George II på 1700-talet. Den 111 hektar stora parken som egentligen är en del av Hyde Park, rymmer statyer, dammar, Kensington Palace, Albert Memorial och en lekplats till prinsessan Dianas minne komplett med ett stort piratskepp. Kensington och Hyde Park ligger mitt i London och är en viktig del av stans gröna lunga och ett populärt utflyktsbor för både turister och londonbor om söndagarna.

Två hundar springer lösa över gräsmattan med tungorna hängande långt ut i värmen. Under ett träd ligger en man och sover med kepsen djupt nerdragen i pannan, litet längre bort vid några snår övertyngda av blommor håller ett picknicksällskap till. Under ett särskilt stort träd där solen strilar ner genom lövverket och skapar ett mönster av skuggor och solljus står en grupp människor och pekar och kisar uppåt mellan löven. Trädet är fullt av små ilsket gröna papegojor med mörkröda näbbar som nyfiket kommer fram och girigt nappar åt sig av bröd och äpplen som besökare håller fram. De ser närmast ut att höra hemma på sydligare breddgrader i en djungel och inte mitt i London men är en population förvildade papegojor.

Om igen tycker jag mig höra tysta smygande steg bakom ryggen men när jag stannar till och vänder mig om finns ingen där.

Två unga tjejer joggar förbi och en tax på korta ben pinnar efter sin ägare och stannar en sekund för att nosa på et träd. Några turister har slagit sig ner på en parkbänk och äter medhavda mackor. Ett stenkast från sjön blir buskarna tätare och dungar av vildblommor kantar vägen där mängder av fjärilar hägrar som ett luftburet dis i olika färger. De svaga viskningarna och skratten som anas i vinden blir tydligare. Starkare.

Är det verkligen fjärilar eller är det de älvor som sägs bo här i Kensington Gardens och ta med sig borttappade barn.

Märkliga saker försiggår i Kensington Gardens om söndagarna. Runt ett hörn står pojken som aldrig ville växa upp och därför rymde och bosatte sig i Kensington Gardens, staty. Skuggorna leker över hans ansikte tills ansiktsdragen; de glittrande ögonen och spjuveraktiga leendet nästan känns verkliga. Vinden rör runt bland blommorna och gräset. När turisthopen gått förbi efter att ha tagit selfies bredvid honom hägrar tystnaden. Jag tar fram mobilen och ska ta bilder men istället för ett foto lycka jag ta…146 stycken i rad. Varje gång jag ska göra om det händer samma sak. Och detta har faktiskt aldrig hänt tidigare.
Jag ger upp.
Jag vänder mig bort för att fortsätta promenaden.
Bakom ryggen hör jag det retsamma skrattet sippra fram ur skuggorna.

En cigarr färdig att tändas, en flaska Pol Roger och en svart välanvänd hatt. Det ser nästan ut som om personen som är ägare till hatten nyss varit här och bara lämnat rummet tillfälligt, kanske för att hämta glas till champagnen.

Men föremålen ligger till allmänt beskådande i en glasmonter inne på Churchill Museum, en del av Churchill War Rooms som med hjälp av ljud, filmer och modern teknik berättar om Winston Churchill och hans liv. Det är lätt att låta fantasin sväva iväg och känna en svag doft av cigarrök stiga mot taket. Eller skuggan av en gestalt i rock och hatt med käpp skynda iväg genom korridorerna…

Lite grann är det som att kliva in i en tidsmaskin och sedan plötsligt befinna sig i England på 1940-talet. Där bombningarna av London pågår och kriget rasar i Europa. Under marken finns ett nätverk av långa smala tunnlar och hemliga bunkrar där Winston Churchill och hans krigskabinett arbetade, delvis bodde och ledde Storbritanniens försvar. Rummen under Government Treasury Chambers har bevarats precis som de lämnades när kriget var över 1945 och ljuset släcktes för sista gången i rummen. Kartorna är fortfarande uppsatta på väggarna i Map Room fyllda med nålar som visar på den senaste tyska offensiven och de olika krigsfronterna. En annan korridor har en väderkarta på plats där en kort remsa visade på om det var sol eller regn, under flygräderna var indikatorn alltid inställt som ett skämt på ”blåsigt”. En städskrubb inrymde en telefon ansluten till en krypteringsanordning i källaren och den användes av Winston Churchill när han ville prata direkt med amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt, som han för övrigt stod på mycket god fot med.

Ledningsrunmet där krigskabinettet sammanträdde

Museet döptes nyligen om efter succéer som filmen The Darkest Hour då plötsligt turister – mest amerikaner – förtjust började intressera sig för Winston Churchill och vallfärda till de hemliga rummen. Köer på två till tre timmar är ingen ovanlighet berättar en av guiderna på plats.

Churchill var alltifrån kavalleriofficer, journalist och politiker och senare i livet målade han tavlor. Han kunde ha ett häftigt humör men älskades av de unga sekreterarna som arbetade med honom. Hans fru Clementine ”Clemmie” tog aktiv del i hans arbete och nere i bunkern finns ett rum som var hennes när hon vistades där. Det sticker ut genom sin inredning och luftiga, ljusa och blommiga tyger.

”Clemmies” rum

Winston Churchills rum och sängen som han sällan sov i

The Map Room

En som fascinerades av premiärminister Churchill redan när det begav sig var skicklige journalisten Jan Olof Olsson, Jolo. I omgångar har han skildrat indirekta möten med honom. När Churchill 1951/52 när han valts till premiärminister för andra gången efter att ha förlorat efter krigsslutet, skulle gå ombord på Queen Mary och resa till USA var Jolo där. Han kunde konstatera att den åldrade premiärministerns bagage bestod av två slitna och nötta resväskor. ”Ja de föreföll uråldriga, lite trasiga remmar slängde kring dem, och de var nötta och slitna och hade mist all ursprunglig färg.

Men när han kikade närmare på dem så satt det lappar med prydliga texter som ”Durban” och ”Winston Churchill Petermaritzburg” klistrade på dem. Och det betydde att det var samma resväskor som han använt sig av som krigskorrespondent och officer i Sydafrika 1899, 50 år tidigare konstaterade Jolo.