Om nyupptäckta stjärnor och ett nattsvart Sverige
En okänd del av Vintergatan har nyligen upptäckts av forskare vid rymdorganisationen ESO, skrev tidningarna i förra veckan. Det rör sig om en tunn skiva yngre stjärnor som sträcker sig tvärs igenom mitten av galaxen, några av dem är ”bara” 100 miljoner år gamla. Dessa mörka, ruggiga höstkvällar syns stjärnorna tydligt på natthimlen, tusentals minimala ljuspunkter utströdda som diamanter. Det är lätt att förundras över rymdens oändlighet och vår lilla planets litenhet och glädjas över att det någonstans fortfarande finns ljus kvar som lyser upp mörkret.
För med höstens alla bränder på asylboende, det ökade våldet mot romer och tiggare, diskussioner om tiggeriförbud, SD:s starka stöd och rivningen av EU-migrantlägret i Malmö var det länge sedan Sverige kändes så svart.
Enligt SR Ekot har 20 asylboende härjats av bränder det senaste året. Natt efter natt fortsätter bränderna och man må ha vilka åsikter man vill om flyktingkatastrofen, om hur Sverige ska klara situationen ekonomiskt och om hela situationen som tvingat så många människor från framför allt Syrien på flykt undan IS och inbördeskriget men att medvetet sätta eld på byggnader tänkta att inhysa människor som flytt hit är gement och uselt.
60 miljoner människor befinner sig idag på flykt i världen, många av dem – både barn och vuxna – dör när de försöker sätta sig i säkerhet. I ett sönderbombat Syrien pågår en av de värsta katastroferna i modern tid, många av städerna ligger i ruiner.
Visst är det viktigt att diskutera och se över hur situationen ska kunna lösas ekonomiskt för att klara av att ta emot alla de människor som kommer hit. Att i första skedet se till att det finns boenden och i ett senare skede att de kommer ut på arbetsmarknaden. Det är stora utmaningar som måste lösas innan situationen blir totalt kaotisk.
Men personligen är jag av den åsikten att man aldrig kan neka folk som har behov av en fristad möjligheten att komma hit eller att få hjälp.
Och utan att dra någon övrig parallell mellan det värsta folkmordet i historien nämligen Förintelsen och dagens flyktingkatastrof (för det är två helt olika situationer) kan man ändå ställa sig frågan – om Sveriges flyktingpolitik hade varit lika generös då som den är i dag, hur många tusentals människor hade kunnat räddas?
I år har också våldet mot romer och EU-migranter ökat. Romer drabbades hårt under andra världskriget, mellan 250 000 och en halv miljon människor mördades i nazisternas utrotningsläger. Och fortfarande är diskrimineringen och förföljelsen stor mot denna folkgrupp, inte minst i Europa.
Tidigt i morse revs EU-migrantlägret Sorgenfri utanför Malmö under tumultartade former och 400 människor har plötsligt ingenstans att ta vägen. Slänger man ut folk på gatan måste det också finnas ett alternativ för dem, någonstans de kan ta vägen.
Sverige är ett land som är snabb på att döma andra länder och gärna vill slå sig för bröstet och framstå som den bästa av världar. I Frankrike har ett domstolsbeslut nyligen tvingat myndigheterna att upprätta sanitära faciliteter i flyktinglägret i Calais och även Tyskland har gett många människor tak över huvudet.
Men enligt Stefan Löfvén är dessa människor hemländernas ansvar, länder som de ofta lämnat på grund av fattigdom, misär och misshandel. Den stora majoriteten av EU-migranter sitter inte och tigger på gatan utanför affärerna eller ber om något att äta för att de vill utan för att överleva.
Natten mellan söndag och måndag 8-9 november för 77 år sedan stod också byggnader i brand, men då i Nazityskland under det som senare kom att kallas Kristallnatten. Hundratals judar mördades och arresterades, judiska butiker och synagogor förstördes. I helgen kommer jag att tända ett ljus för offren.
För trots att det gått så lång tid, att vi vet att jorden är vårt enda hem och att vi allihop delar på samma lilla stenkula i den oändliga rymden där nya stjärnor och mysterier avslöjas för forskarna hela tiden, fortsätter människors rädsla, hat och brist på empati visa sig även 2015.
Ett nattsvart Sverige där de flesta av ljusen bara finns ovanför våra huvuden.
*Foto ovan: ESO
Hur mycket är friheten värd? – efter valet i Vitryssland
I augusti besökte jag Minsk och mötte ett vänligt, öppet och ganska välmående folk i en stad som kändes som ett östeuropeiskt Bryssel.
Men samtidigt var det en märklig känsla av att promenera omkring i en välstädad kulisstad med pampiga avenyer, byggnader och arkitektur i gammalkommunistisk anda. Inte en papperslapp eller minsta skräp på gatorna, inga tiggare, inga hemlösa. Och en staty av Lenin utanför den hårdbevakade regeringsbyggnaden.
Igår – den 11 oktober – hölls val i landet och inte överraskande ”vann” sittande presidenten Aleksandr Lukasjenko eller Europas siste diktator som han också kallas, en ”jordskredsseger” med 83,49 procent av rösterna. Den enda motkandidat som överhuvudtaget brydde sig om att föra en valkampanj var 38-åriga Tatiana Karatkevitj som enligt valkommissionen ska ha fått 4,4 procent.
Valen i Vitryssland är varken rättvisa eller demokratiska, Lukasjenkos motståndare anses allmänt vara låtsaskandidater. Förtidsröstning är en metod som gör att myndigheterna kan manipulera valsedlarna, något som bland annat människorättsorganisationen Vjasna rapporterade om.
Men samtidigt menar flera oberoende observatörer att Lukasjenko (som har suttit 21 år vid makten) ändå har ett visst stöd bland vitryssarna och skulle ha vunnit även utan valfusk.
Situationen och rädslan för ett liknande krig som det i Ukraina har spelat Lukasjenko i händerna. Vitryssland är ekonomiskt beroende av Ryssland men Lukasjenko är skicklig på att framstå som att han balanserar Putin mot EU. Många människor är nöjda med att det är lugnt, att ekonomin stabiliserats och levnadsstandarden höjts, åsikter jag hörde yttras under mitt besök.
Den bilden ska förstås vägas mot en annan och betydligt mörkare baksida.
Många oppositionella har fängslats och avtjänar långa fängelsestraff sedan förra valet för fem år sedan. Då misshandlades sju av nio motkandidater av polisen på valdagens kväll. Vitryssland är den enda stat i Europa som inte skrivit på Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och som fortfarande har dödsstraff.
Listan kan göras lång över hur Lukasjenkos regim trampar på de mänskliga rättigheterna och åsiktsfriheten.
Nu kan det vitryska folket se fram emot ytterligare fem år med Aleksandr Lukasjenko och samtidigt överväger EU att häva de sanktioner som infördes 2010.
Återstår några frågor som envetet biter sig fast…
Hur starkt väger längtan efter fred och välstånd mot rätten att få tänka och tycka fritt? Hur mycket vågar man engagera sig när motstånd tidigare slagits ner så brutalt?
Hur mycket kan de oppositionella själva kämpa mot regimen utan stöd utifrån och är det verkligen rätt av EU om man nu beslutar sig för att häva sanktionerna?
Hur mycket är friheten värd?
Bussåkningens konst på franskt manér
Att åka buss i Frankrike är en särskild konstart, där allting tycks följa en hemlig artighetskod som jag inte helt listat ut mekanismerna bakom.
När man går på bussen gör man det med ett artigt ”Bonjour” varpå busschauffören svarar (i 99,9 procent av fallen) med ett lika artigt ”Bonjour” tillbaka. Givetvis kan detta vara avhängigt stad, tidpunkt, väder och de båda parternas humör, men i de allra flesta fall är det så det går till.
När passageraren sedan kliver av ska hen gärna säga tack ”merci” och vinka lite snällt mot chauffören som tack för att hen faktiskt får gå av och som tack för resan, vilket chauffören besvarar med en artig nick tillbaka eller till och med en vänlig handviftning.
Idag när föraren av 2:ans buss mellan Cannes-la-Bocca och Cannes klev av sitt tidiga morgonskift vid 14-tiden lämnade han bussen med ett elegant ”Au revoir mesdames et messiurs” slängt över ena axeln. Alltså ”På återseende mina damer och herrar”. Varpå halva bussen ropade samma tillbaka. Läskigt eller bara trevligt? Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag ska tycka…
Jämför med Stockholm en tidig måndagsmorgon på 4:ans buss och man inser snabbt den absurda skillnaden.
Vidare kan busschauffören mycket väl stanna lite varstans längs rutten. Om någon ber att få gå av där det inte syns röken av en hållplats är detta inte något problem.
Annorlunda mot vad vi är vana vid är också den lilla paus som föraren ofta gör vid knutpunkten Hôtel de Ville i Cannes. Oavsett tidpunkt – det kan vara klockan 2 på natten eller tidigt på morgonen – stannar chaufförerna helt sonika sina bussar och kliver av.
Men de står inte bara snällt utanför och dricker sitt kaffe, de småpratar med sina kompisar som hänger på hållplatsen, tar en promenad, flörtar lite och minglar. Kvar på bussen sitter en rad passagerare tålmodigt väntande även när föraren är borta 20 minuter, utan protester.
Resenärerna på franska bussar är annars sällan tysta och stilla. Är det någon som ber om hjälp hjälper man gärna till – idag var det en äldre dam som ville ha en vägbeskrivning. När hon klev av vid hållplatsen började hon gå åt fel håll varpå bussen tvärnitar, tjugo fransmän hänger ut genom den öppna dörren, gestikulerar, pekar och ropar att hon ska gå åt andra hållet. Inklusive chauffören.
Det allra märkligaste med franskt bussåkande till skillnad från svenskt torde dock vara avsaknaden av mobiltelefoner och passagerare som intensivt stirrar ner på dessa under hela resan.
Visst finns det några fransmän som kollar mobilen, men de allra flesta sitter och tittar ut genom fönstret, slumrar till, läser en bok, pratar med grannen. Under hela resan på 15 minuter ser jag bara en enda person förutom mig själv som fipplar med sin mobil.
Och han visar sig vara engelsman.
Livet i Cannes – en vecka senare…
Vita sandstränder, filmfestival och rika turister – men Cannes är så mycket mer. De senaste dagarna har pengarna från privatpersoner strömmat in till förmån för katastrofens offer och volontärer tar sig tvärs över Frankrike för att erbjuda stöd och hjälp till de som förlorat allt i översvämningarna.
När deltagarna på tv-mässan MIPCOM åkt hem, fylls gatorna åter under de ljumma oktoberkvällarna av lokalbor som försöker leva sina liv som vanligt efter stormen och förödelsen.
Medelhavet glittrar turkosblått i fjärran från min lägenhet. Solen steker från en klarblå himmel och en palm vajar stillsamt i vinden. Som på ett vykort. Kvarterets matbutik som varit stängd i flera dagar har äntligen öppnat igen och i bageriet köar fransmännen som vanligt på morgonen för sina baguetter och croissanter.
En dryg vecka efter stormen som tog så många liv och ställde till med sådan förödelse har livet återgått till det normala för de allra flesta – men många har också fått sina hem och affärsverksamheter förstörda och är ekonomiskt ruinerade. I Cannes-la-Bocca är flera av butikerna fortfarande igenbommade och ingen vet när man kommer kunna öppna igen. Ägarna tvingas nu påbörja den plågsamma processen med att försöka få ut ersättning från försäkringsbolagen. En ung brittisk tjej vi träffar på i hamnen i Mandelieu berättar att hennes pojkvän kände flera av de personer som blev instängda och drunknade i ett garage. Själv var hennes pappas hus det enda i kvarteret som klarade sig utan vattenskador, men hela trädgården är nu täckt av lera och skräp och är totalförstörd. Röjningsarbetet längs Rivieran kommer ta lång tid.
Men det finns ljuspunkter.
De senaste dagarna har människor skänkt pengar till katastrofens offer via särskilda insamlingsbössor som satts upp i centrala Cannes. Samtidigt har 300 volontärer och lokalbor anmält sig för att hjälpa till att röja upp och stödja de som drabbats värst. Många andra har spontant tagit sig hela vägen tvärs över hela Frankrike ner till Rivieran för att hjälpa till.
Röda korset finns på plats och en kristelefon har inrättats dit oroliga och förtvivlade människor kan ringa.
Gemensamt försöker boenden röja upp efter översvämningarna i sina områden genom att lägga upp appeller på Facebook under paroller som ”tillsammans för vårt kvarter”.
Cannes anses ofta vara en lite ytlig och glittrande kulisstad för de rika och för alla filmstjärnor som åker hit en gång om året under festivalen.
Men skrapar man lite på ytan framkommer en helt annan bild av omtanke, värme och solidaritet – något som märkts tydligt de senaste dagarna i efterdyningarna av översvämningsatastrofen.
En kulinarisk resa – Italien vs Frankrike
Från florentinsk biffstek, krämig italiensk pasta och små bakverk fyllda med vaniljkräm till frasiga friterade zucchiniblommor, färsfyllda tomater och auberginer, möra entrecôter med hemmagjorda ”frites” och Crème Caramel. Det går inte att klaga på maten de senaste veckorna.
Två av världens giganter när det gäller matlagning är Frankrike och Italien. I en kulinarisk tävling mellan de båda är det omöjligt att säga vem som skulle avgå med segern.
Å ena sidan – Italien. Lasagne, gnocchi, bruschetta, fantastiska pastarätter, korvar, proscuttio, parmesanostar, pecorino, mozarella olivoljor och balsamico lagrade i ett par år. Här lär den första pizzan (Margheritan) ha uppfunnits i Neapels kök av kocken Raffaele Esposito. En skapelse som innehöll mozzarella, tomater och basilika, dvs den italienska flaggans färger. Säg den mat här som inte är god…
Å andra sidan – Frankrike. Landet som vispade ihop den första bearnaisesåsen, har bidragit med boeuf bourgignon, den bästa entrecôten, baguetten och inte minst en symfoni av efterrätter från tarte au citron, profiteroles och crème brûlée till macaroner och de mest utsökta chokladpraliner.
Svårt val? Jo mycket. Nedan följer en kortare redogörelse över alla kulinariska vandringar.
Carolina äter pizza på Gherardo
Gelaterierna står som spön i backen
Min resa börjar i Florens, Toscana där jag besöker en god vän. Nedanför Apenninernas gröna kullar ligger staden som inte bara är berömd för sin konst och vackra byggnader men också för maten.
Här finns allt ifrån blodiga florentinska stekar till pasta med vildsvinsragu, tagliatelle med tryffel, världens i särklass bästa gelato och krämig pannacotta. En gudomlig pizza med kronärtsskockor, hemmagjord tomatsås och pecorinoost hittar vi på ”Gherardo” på Borgo S. Frediano, enligt min italienska väninna Carolina den bästa pizzarestaurangen i Florens.
Sent en stjärnbeströdd natt ramlar vi in på en taverna nära torget vid Santo Spirito för att äta panini och dricka rödvin, en annan kväll köper vi ett glas vin på kvarterets lokala hak och då ingår en gigantisk buffé eller ”apritivo” bestående av små pastarätter, krämig risotto med saffran, rostad potatis, grönsaker och skinka. Allt är gratis.
Italien har även många hektiska men charmiga matmarknader där försäljare bjuder ut färska grönsaker och frukter från den egna gården, inlagda oliver, lagrade parmesanostar och väldoftande skinkor. Och vin förstås.
Matmarknad i Florens
En solig söndag i september beger vi oss till vinprovarfestivalen i Montefioralle, en liten by mitt ute på toskanska landsbygden bland lummiga olivlundar och vingårdar i Greve-in-Chianti. Besökarna köper inträde för 10 euro och får då på köpet ett glas med ingraverad tupp (symbolen för detta speciella vinsällskap) samt en liten påse att hänga runt halsen där glaset kan ställas mellan provsmakningarna. Sedan är det bara att vandra runt bland stånden och provsmaka viner från olika gårdar, gemensamt för alla är att vinet tillverkas av Sangiovesedruvan.
Vinprovningsfestival i Montefioralle. Killen på bilden tillhör en familj som har en vingård, han är bara 12 år, men redan en van vinkonässör.
Färden fortsätter en dryg vecka senare med bil från Florens genom nordvästra Italien och orter som Genua, Albenga, San Remo och Ventimiglia mot gränsen, via små sovande sydfranska byar (Menton, Villefranche-sur-Mer, Juan-les Pins, Antibes) längs med kusten till Cannes. Därmed kommer vi in på det franska och provencalska matundret.
Friterade zucchiniblommor på ”Farigoule”
Biff med pommes på ”Le Dauphin”
Längs med franska Rivieran lagas mycket fisk och vegetariskt som ratatouille eller friterade zucchiniblommor ”Beignets fleurs de courgettes”, men också fantastiska kötträtter.
En specialitet är att fylla tomater, squashskivor eller aubergine med kryddig färsblandning – ”farci”. På favoriten ”La Farigoule” avnjuter vi fantastisk biff med pepparsås och på ”Le Dauphin” en ljuvlig Poire caramel, en crème caramel med päron.
Då har jag inte ens nämnt innehållet i det lokala patisseriets (bageri/konditori) fönster…
Slutsatsen efter två gudomliga veckor av ätande och drickande i de två länder som rankas bland de bästa i världen när det gäller mat är dessvärre ett något tilltaget midjemått, begynnande melankoli inför hemresan och en absolut oförmåga att utse en vinnare.
![IMG_0869[1]](https://ninnabengtsson.com/wp-content/uploads/2015/10/img_08691.jpg)
Typexempel på provencalska specialiteter bl a farcis
Italienska bakverk från Florens
Poire caramel, Crème caramel med päron
Tre dagar efter stormen
Tre dagar efter katastrofen som drabbade Sydfrankrike i lördags natt har dödssiffran stigit. 21 personer omkom i vattenmassorna. Två saknas fortfarande.
Kontrasterna är stora. I Cannes pågår för tillfället världens största tv-mässa MIPCOM med deltagare från hela världen, partytält, gratisbufféer, screenings av kommande tv-program (ikväll visas första avsnittet av nya Arkiv X) och champagnekvällar. Samtidigt försöker boende återgå till det normala.
I Cannes-la-Bocca saknas fortfarande el på många platser, trafikljusen fungerar dåligt och uttagsautomater inte alls. Många av butiksägarna har fått sina lokaler och produkter helt förstörda och tvingas nu vänta på ersättning från försäkringsbolagen, något som kan dröja månader berättar en man för mig.
Skräckhistorierna från i lördags natt är många. En kvinna drunknade på en gata mitt i Cannes, en man i sin bil. Många berättar om hur panikslagna de var när ovädret kom och gatorna förvandlades till forsande floder.
21-åriga Marie som jobbar på en skönhetssalong säger att hon var på väg hem i bilen och fastnade mitt i stormen. Hon var livrädd att bilen skulle spolasav vägen ut i havet och bestämde sig för att öka farten och köra mot strömmens riktning för att inte svepas med.
-Det värsta var att min pojkvän också var ute på vägarna och vi fick ingen kontakt eftersom mobilnätet inte funkade. Till slut fick han tag i mig, genom att låna en grannes fasta telefon när han kom hem, säger hon.
Själv fick hon övernatta hos sin pappa inne i Cannes eftersom vägarna var helt blockerade.
Det finns många liknande historier att berätta.
Idag är det varmt och solen har lyst på Croisetten hela eftermiddagen. Långsamt håller livet vid Rivieran på att återgå till det normala men åtminstone jag känner ett visst obehag nu vid minsta tecken på mörk himmel, moln och regn.
Kaos och förödelse i Cannes
Översvämmade butiker, restauranger och hotell. Gator täckta med lera och skräp. Förtvivlade affärsägare som försöker rädda sina verksamheter. 16 döda och tre saknade. Det är facit efter en av de största naturkatastroferna i Frankrike i modern tid
-Jag har aldrig sett något liknande, vi var på teater inne i Cannes när det började forsa in vatten genom taket. Pjäsen fick avbrytas och lokalen utrymmas. Jag kom inte ens hem i går kväll, jag fick sova hos min son inne i stan, säger Emilia Castiglione, som bor i Cannes la Bocca, en halvmil utanför Cannes.
-En man lämnade sin bil och försökte ta sig fram genom vattnet men han var nära att spolas med av vattenmassorna, vattnet gick upp till bröstkorgen på honom.
Ingen var egentligen förberedd på gårdagens storm och chocken är fortfarande stor. I morse vaknade boende vid Côte d’Azur till förödelse och kaos.
Bilar med fortfarande blinkande baklyktor som svepts med av vattenmassorna längs vägarna, gator täckta med lera och skräp, ambulanser och räddningsbilar på utryckning. Cannes-la-Bocca en halvmil utanför Cannes är ett av de områden som drabbats värst. Sent i natt var vägarna helt blockerade av enorma vattenmassor – omöjligt att ta sig in.
Under hela morgonen och till långt in på eftermiddagen har butiksägare försökt få undan vatten, beräkna hur stora skadorna blivit och rädda det som räddas kan i de översvämmade butikerna.
Många har troligen lidit svåra ekonomiska förluster.
– Jag har bott här i 30 år och aldrig varit med om något liknande, all elektricitet är utslagen hos oss som hos alla andra men jag hoppas att det ska fixa sig, säger Lin som driver en kinakrog i kvarteret.
En av de som blev strandsatta under stormen var Emilia Castiglione.
Lin städar undan vatten från sin restaurang
Ovädret startade igår eftermiddag med regn och vindar. Vid 20-tiden på kvällen mitt under pågående tv-mässan MIP Junior och MIP.com vräkte regnet ner. Uteserveringarna längs med stranden fick utrymmas av säkerhetsskäl. Jag befann mig tillsammans med vänner nere vid vattnet vid Martinez beach stora partytält (på invigningen av mässan) när himlen korsades av blixtar och regnet tilltog i styrka. Paniken spred sig och deltagarna blev mer och mer skräckslagna när vattnet började läcka in genom taket.
Det som återstod var att vada tvärs över gatan i knähögt vatten in på hotellet mitt emot. En del försökte skydda sig med paraplyer, andra tog av sig skor och strumpor. Inne på hotellet var stämningen märklig och nästan lite hysteriskt uppsluppen, men när strömmen gick och personalen började lägga ut handdukar på golvet för att hindra vattnet från att ta sig in genom dörrarna kände vi att det var dags att ta sig därifrån.
I dag är hotellet helt stängt på grund av översvämningarna.
Dödstalen fortsätter att stiga, nu är siffran uppe i 16 döda och tre saknade. I lilla Mandelieu ett stenkast från Cannes bor en god vän och han berättade under dagen att fem personer från stan omkommit.
Vid 15-tiden på eftermiddagen börjar gatorna torka upp men leran ligger fortfarande kvar i rännstenen och ägarna till den lilla hårsalongen dit jag tagit mig (en av få platser där Internet fungerar) är stämningen tryckt när ingen vet hur det går med försäkringar, förlorade inkomster eller hur framtiden kommer att se ut.
Skymning över floden Arno – vandringar i Firenze
Slingrande gränder, klocktorn, vackra renässanspalats och små trattorier som hål i väggen där stämningen är stökig men hemtrevlig, maten gudomlig och vinet flödar. Nedanför Appeninernas böljande gröna kullar ligger Toscanas huvudstad Florens – en medeltida dröm.
Det är när kvällssolen precis går ner över Arno och den blå septemberskymningen sakta kommer krypande och sveper in stans gator i ett suddigt skimmer likt en abstrakt målning som staden går från turistmagnet till en tidslös och magisk plats. Turisthorder och japaner med kameror bleknar bort, seklerna skalas av och plötsligt befinner du dig i en renässanstad där du förväntar dig se Galileo svänga runt ett hörn på språng eller hitta Leonardo da vinci i sin ateljé med penseln i högsta hugg.
![IMG_0466[1]](https://ninnabengtsson.com/wp-content/uploads/2015/09/img_04661.jpg)
Utsikt över Florens från terrassen på Hotel Astoria. I bakgrunden katedralen och kupolen.
Kanske för att det påminner lite grann om ett jättelikt konstmuseum med sin arkitektur, vackra byggnader och stenpalats. Där finns den tårtbakelseliknande katedralen Santa Maria del Fiore som kröns av den välkända duomon, kupolen, som skapades av Filippo Brunelleschi. Det stora Uffiziepalatset där tavlor som Botticellis ”Våren” och Leonardo da Vincis verk trängs med andra renässansmästare. Den smäckert välvda bron Ponte Vecchio där guldsmedsbutiker numera huserar men som några sekler tillbaka var ett tillhåll för slaktare och garvare, där blodet behändigt rann rätt ner i floden. Innan de styrande furstarna satte stopp för den illaluktande kommersen.
Men till skillnad från ett konstmuseum är Florens en levande stad.
Längs med de små vintavernorna ”Vinaino” trängs florentinarna
Överallt på gatorna trängs människor – turister och infödingar. Om kvällarna när mörkret fallit fylls uteserveringarna av florentinare som dricker vin, intar sin aperitivo (ett smörgåsbord i miniatyr med pasta- och grönsaksrätter, salami, proscuttio, ostar, bröd och risotto och allt är gratis när du köper ett glas) och småpratar med vänner. Ett perfekt sätt att äta sig mätt för en billig peng. 
Ett annat fenomen är ”Vinaini”. Pyttesmå tavernor som vattenhål i väggen där du kan köpa god mat, oftast enklare ostbrickor eller paninis och sedan avnjuta dessa ute på trottoaren tillsammans med ditt vin.
Min första dag i Florens strosar jag längs med Arno i skymningen och ser solen går ner bakom kullarna och den blommande bougainvillean på andra sidan vattnet. Fullmånen stiger upp i dess ställe på den bleka himlen och även om det är kyligare i september, min väninna Carolina som är tvättäkta florentinska huttrar i vinden trots vinterjacka, är den 18-gradiga kvällen knappast kall.
Vi sneddar över floden till torget vid Basilica Santo Spirito som förvandlas till ett enda stort party på fredags- och lördagskvällar då alla minglar under bar himmel med öl- och vinglas i händerna och går från bar till bar.
På vägen passerar vi Trattoria Casalinga, välkänd från boken om kannibalen Hannibal. Delar av filmen spelades faktiskt in i Florens och i boken nämns hur Hannibal Lector strosar runt i stan och känner lukten av ”Fiorentina bifteca” från denna restaurang.
Lara och Carolina utanför Hannibal the Cannibals favoritrestaurang
Vi skippar dock blodig biff och äter en sen middag på en liten osteria med god mat och vin. Carolinas alla vänner kommer ner en efter en och slår sig ner vid vårt bord. Stämningen är munter, ljudnivån hög, kyparna skämtar med alla och bjuder frikostigt på prosecco och limoncello. Maten – tagliatelle med ragu på köttfärs och Karl Johan-svamp är gudomlig. Cheesecaken med jordgubbar likaså.
Utanför restaurangen lyser månen och när vi vinglar hem i natten speglar sig alla ljusen från staden i Arnos vatten. 
Jag tycker mig för en sekund ana skuggan av en renässansklädd furste skymta förbi i pelargången längs floden, men sedan försvinner han lika snabbt uppslukad av natten.
Lettlands egen Willy Wonka
Reklamaffischer på muren utanför Laima-fabriken på Miera Iela
På en liten bakgata med gamla slitna, flagnade hus från början av förra seklet, bohemiska kaféer, en bistro där ägaren står och målar väggarna med röd färg och ett gammalt kråkslott som ser ut som ett spökhus hämtat från Scooby Doo ligger Rigas berömda chokladfabrik – Laima.
Hemlighetsfullt dold bakom höga murar täckta av gigantiska reklamaffischer för choklad, karameller och kakor tronar det på Miera iela (Fredsgatan). Några buskar och träd sticker upp sin sommarskira grönska ovanför de stängda järngrindarna och en tung doft av choklad svävar genom luften.
Det är som att kliva in i en Roald Dahl-bok och stå utanför Willy Wonkas chokladfabrik.
Nötter är en given ingrediens
Varm choklad serveras ur chokladfontänen
Väl inne i entrén till chokladmuseet möts besökaren av 50 nyanser av choklad; chokladbruna väggar, tak, mörkbruna golv, sobert ljusbruna lampor i taken – allt ska föra tankarna till fabrikens produktion. I taket ovanför kassan sitter en gigantisk lampa gjord av små färgglada karameller i glas.
En gyllene biljett ger inträde till utställningen som börjar med en rykande kopp tjock mörk choklad och ett antal smakprover. Men själva utställningen är egentligen ingenting att hurra för, fabriken får man till vår stora besvikelse inte besöka och museet är bara tre rum stort.
Chokladfigurer i glittriga papper var populära
Chokladdockan i montern är över 120 år gammal
I en upplyst monter står en liten docka av choklad som enligt historien är över 120 år gammal. Den ska ha tillhört en kvinna som hette Elza, som när hon var liten såg den i ett skyltfönster och sedan fick den i julklapp av Theodor Riegert själv. Hon behöll den och lät den gå i arv till sina döttrar som 2008 skänkte den till museet.
Under Sovjettiden övertogs fabriken av staten men man fortsatte oförtrutet sin produktion. Nuförtiden görs här även tårtor, kex och karameller av alla de slag förutom de fantastiska chokladpralinerna med olika fyllningar av mjuk kola, mjölkchoklad, olika frukt- och bärgeléer som tranbär och blåbär eller tiramisu och panna cotta.
Laima importerar hela och torkade chokladbönor från Ghana som bereds inne på fabriken till skillnad från många tillverkare som använder färdiga chokladchips. Och överallt i hela Riga kan man hitta de vackra presentaskarna.
Under hela rundturen då man får se filmer om hur tillverkningen går till och hur kakaobönorna skördas, liksom en miniatyr av det berömda Laima klocktornet som är en av Rigas främsta mötesplatser och symboler, svävar doften av choklad sövande tung genom rummen.
Möjligen fattas det en smal, lustig herre med hög hatt och ett halvgalet leende som viftar med sina gyllene biljetter och chokladkakor i handen. Och det är nästan så att jag kan se hastiga små skrattande skuggor – en handfull oompa loompier – pila förbi i ögonvrån.
Ut i vida världen 