Yttrandefriheten måste försvaras

Publicerad av

0

I fjol miste 66 journalister livet runt om i världen. I många länder är yttrandefriheten ingen självklarhet och de som skriver eller säger sådant som är obekvämt förföljs, trakasseras, misshandlas och dödas.
Attentatet mot Charlie Hebdo är bara toppen på isberget.
För nio år sedan 2006 mödades ryska journalisten Anna Politkovskaja, som jag var en stor beundrare av. Här återges en artikel jag skrev då och som ursprungligen publicerades i nättidningen Sourze men som i dessa dagar åter känns aktuell…

imagesY4IHKTVWDen upproriska clownen har klivit av mattan

Även om Anna Politkovskaja är död så har hennes röst inte tystnat. Den fortsätter att ljuda genom hennes kvarlämnade arv av böcker, tidningsartiklar och det hopp och inspiration hon lämnat efter sig.

”Kovjornyj är ett gammalt ryskt ord som betyder nästan detsamma som clown. Men det är exaktare, för det kan härledas till ordet för matta – kovjor. Och konsten att hålla sig på mattan var viktig för den ryske clownen. För om han började oroa publiken istället för att bara roa den blev han genast bortjagad av cirkusdirektören.”

Orden är den ryska journalisten Anna Politkovskajas. Hennes kritik mot Rysslands krig i Tjetjenien och avslöjanden om ryska soldaters övergrepp på civila väckte myndigheternas vrede. Texten handlar om hur pressfriheten i Ryssland inskränks dag för dag och hur regimen vill kväva det fria ordet. Den är en svidande kritik av Putins samhälle. Nu har den upproriska clownen klivit av mattan och fått betala priset.

47-åriga Anna Politkovskaja hittades ihjälskjuten på lördagen utanför sin lägenhet i centrala Moskva. Hennes kropp påträffades i en hiss i hyreshuset. Bredvid låg mördarens skjutvapen och fyra patronhylsor. Hon hade två barn. Trots upprepade hot och trakasserier lät hon sig inte tystas utan fortsatte att skriva i en av de få kvarvarande oberoende ryska tidningarna, Novaja Gazeta. Anna Politkovskaja kritiserade i böcker och artiklar det folkrättsvidriga kriget i Tjetjenien. Hon kämpade för mänskliga rättigheter och stod upp för det hon trodde på. Hon beskrev ryska arméns ”antiterroroperationer” där pansarfordon kunde omringa en by och föra bort män och kvinnor för att dödas, våldtas eller torteras. När tjetjenska rebeller belägrade en teater i Moskva 2002 agerade hon medlare för att försöka rädda liv. Vad hon inte gjorde var att tiga och se på.

Hon lär ha fått frågan av svenska journalister om hon aldrig var rädd och varför hon inte slutade. Hon svarade att hon hade varit beredd att sluta flera gånger, men tyckte inte att hon kunde, att hon hade kommit så många människor nära och att det inte fanns någon annan som kunde göra deras röster hörda. Hon sade att hon var hemskt rädd men att hon inte hade något annat val än att fortsätta.

Friheten och sanningen har alltid ett pris. De modiga, de med civilkurage som vågar stå upp för rättvisa och frihet, de clowner som valt att inte roa utan ställa sig vid sidan om, kliva av mattan och bli de där envetna rösterna som vägrar tystna och väcker publikens medkänsla, är faktiskt många.

De kan heta allt ifrån Raoul Wallenberg, Jerzy Popieluszko, Paul Rusesabagina och Kaj Munk till Anna Politkovskaja. De kan vara namnlösa liksom de tusentals människor som i tysthet kämpat för fred, frihet och rättvisa.

Även om Anna Politkovskaja är död så har hennes röst inte tystnat. Den fortsätter att ljuda genom hennes kvarlämnade arv av böcker, tidningsartiklar och det hopp och inspiration hon lämnat efter sig.
Inför frihetens röst står makten alltid maktlös och stum.

Varför jag ska gå till Sergels torg i morgon

Publicerad av

0

 Det är ett nytt år, 2015.

Januari.

Det är mörkt utanför fönstren, skymningen faller tidigt och redan vid fyratiden på eftermiddagen är det kolsvart utomhus. Stockholms gator vilar tomma och öde, sovande i vintersömn och få är ute i kylan på kvällarna.

Det nya året är ännu ett oskrivet blad.

Och mitt i alltihop är det en tragedi som markerar början på 2015.

Jag har jobbat i flera år som frilansjournalist i Frankrike. Varit bosatt i Paris i omgångar och rapporterat om allt ifrån brinnande förorter i huvudstaden och fransk inrikespolitik till filmfestivalen i Cannes.

 Jag har kommit att älska landet, dess människor och kultur, maten, den obstinata franska andan med ständiga strejker och tanken att man ser sig själv lite grann som Mittens rike i Europa. Är man missnöjd med något protesterar man, och det ofta högljutt. Det kan handla om ilskna bönder som bränner däck eller släpper ut gödsel på Champs-Elysées för att protestera mot minskade intäkter eller studenter utanför Sorbonne som demonstrerar mot en ny lag som försämrar anställningsskyddet. Och förvånansvärt många gånger påverkar den lilla människan politiken.

Men det är också ett folk med en enorm värme och ett land med en djupgående tradition av frihetstanken som går tillbaka till franska revolutionen. Frihet, jämlikhet, broderskap.

Jag älskar det med alla sina för- och nackdelar så därför har den här veckan varit särskilt svart att ta sig igenom.

Runt klockan 11.30 på förmiddagen den 8:a januari strax före lunch tar sig tre män in på 10 rue Nicolas-Appert (11:e arrondissementet) där satirtidskriften Charlie Hebdo har sina lokaler. Målmedvetet läser de upp namn efter namn på personer de sedan systematiskt skjuter. Totalt dör 12 människor – varav tio stycken arbetar på tidningen och två är poliser. De mördade är redaktionschefen och tecknaren Stephane ”Charb” Charbonnier, 47, tecknarna Philippe Honoré och Bernard ”Tignous” Verlhac, 73 respektive 58, tecknaren Jean ”Cabu” Cabut, 76, journalisten och politikern Michel Renaud, kolumnisten Bernard Maris, 68, kolumnisten Elsa Cayat, 54, tecknaren Georges Wolinski, 80, vaktmästaren Frédéric Boisseau, 42, polismannen Franck Brinsolaro, 49, korrekturläsaren Moustapha Ourad och polismannen Ahmed Merabet, 42. Samtliga medarbetare på tidningen är kända franska tecknare som alla fransmän är uppvuxna med och känner till sedan barnsben.

Chocken och den efterföljande intensiva polisjakten och gisslansituationerna lamslår ett helt land liksom omvärlden. Ytterligare fem personer mördas. Senast vi hade ett lika chockerande terroristdåd i Europa var Norge 2011 då förövaren hetter Anders Behring Breivik och mördade 77 personer.

Frankrike har en mycket lång tradition av satirtidskrifter, av att smäda makthavare och häckla alla från påven, katolska präster, politiker och islamister till att dra ner byxorna på etablissemanget. Förutom ”Charlie Hebdo” finns t ex också välkända ”Le canard enchainé” (”Den fjättrade ankan” på svenska). För övrigt anspelar namnet ”CHARLIE Hebdo” på Charlie Brown (Snobben på engelska och INTE Charles de Gaulle som vissa ej pålästa svenska journalister felaktigt uppgav i sin nyhetsrapportering).

Charlie Hebdo har alltid varit kontroversiell, redaktionen förstördes av en bomb 2011 och ”Charb” liksom många av de andra medarbetarna levde under dödshot. De var ironiskt nog inkvarterade i polisens lokaler trots att franska polisen ofta var föremål för deras satirer.

Hot och förföljelser liksom kidnappningar av och mord på journalister har ökat världen över de senaste åren. En farlig utveckling som inte bara syftar till att tysta obehagliga röster men också hota, skrämma och stympa yttrandefriheten och det fria ordet. I fjol dödades 66 journalister i världen enligt Reportrar utan gränser. Syrien, Palestina och Ukraina var länder som toppade listan.

Mördade Stephane ”Charb” Charbonnier sade en gång i en intervju; ”Je n’ai pas peur de représailles. Je n’ai pas de gosses, pas de femme, pas de voiture, pas de crédit. C’est peut-être un peu pompeux ce que je vais dire, mais je préfère mourir debout que vivre à genoux.”

Det vill säga ungefär: ”Jag är inte rädd för repressalier. Jag har inga barn, ingen kvinna, ingen bil, ingen kredit. Det är kanske pompöst att säga, men jag dör hellre stående än lever på knäna”.

Och ”Charb” fick betala det ultimata priset för sitt civilkurage.

Dådet i Paris har upprört hela världen. Jag har pratat med vänner och kollegor i Paris som träffat och umgåtts med de mördade journalisterna och som sörjer.

I Frankrike har chocken ännu inte lagt sig och det hålls manifestationer. På lördagen gick700 000 ut på gatorna för att visa sitt stöd.

Direkt efter händelsen i onsdags åkte jag ner till Franska ambassaden på Kommendörsgatan i Stockholm. Där hade brinnande marschaller tänts och satts samman för att bilda orden ”Je suis Charlie”. Jag tände ett ljus för att visa min respekt för de mördade, för ljuset är starkare än mörkret och kärleken kan övervinna hatet.

Extremisterna var dömda att misslyckas redan när den första kulan avlossades. Tragedin är enorm och tolv personer döda men deras arv lever vidare och sprids fortare än en löpeld världen över. Aldrig förr har så många människor tagit del av tidningens teckningar. Charlie Hebdos röst har inte tystnat – tvärtom. Och vi har påmints än en gång om varför det är viktigare än någonsin att försvara det tryckta ordet och devisen som Voltaire en gång lär ha myntat; ”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem”.

I går samlades de återstående av ”Charlies” redaktionsmedlemmar, många av dem skadade efter attentatet, på tidningen Liberations lokaler för att planera nästa nummer.

Det kommer ut på onsdag i nästa vecka.

En vanlig veckoupplaga av Charlie ligger på 60 000 ex. Nästa väntas hamna på en miljon i hopp om intäkter för att stötta de mördades familjer.

Det är grått och januari men för en stund på lördagen föll snön över Stockholm och för en sekund förvandlade stan till en ljusare plats. I morgon kommer jag trotsa kylan och ta mig till Sergels torg och manifestationen till stöd för Charlie Hebdo och de mördade.

För ett vet jag, mörker kan aldrig bekämpas med mörker, det bekämpas bara med ljus.

Inte bara det mörker som finns utanför fönstren.

#Nous sommes tous francais

#Je suis Charlie

Melankoli

Publicerad av

1

Jag, farmor, pappa och Pyret i Båstad.

Jag, farmor, pappa och Pyret i Båstad.

Min farmor gick bort i går, 93 år gammal. Jag hade inte träffat henne på länge och det fick mig att tänka att man aldrig ska skjuta upp saker för rätt var det är så är det för sent.
Lägger upp följande text på bloggen som jag skrev för nättidningen Sourze för några år sedan. Tycker fortfarande den säger precis vad jag känner…

Sanningen om Döden?

Det händer att jag går förbi en kyrkogård och tänker: ni är lyckliga. Ni som redan är döda och ni som kanske har varit döda sedan länge. Ni har redan gått igenom det som kallas DÖDEN. Ni borde veta vad som finns på andra sidan. Om det nu finns någonting. Och räcker orden till för att beskriva detta någonsin?

Vad händer när man väl har hunnit förbi det där stadiet att ängslas för mörkret och ensamheten och alla man kommer att sakna. När tiden har dragit förbi likkistan, begravningen, askan och krematorieugnen.

Maskarna och jorden. Vad kommer sen?
Idag är kyrkogården de dödas rike. Kyrkogårdar kan se ut på olika sätt. Kyrkogårdarnas prydliga rader och strikta linjer här i Sverige skiljer sig mycket från kyrkogårdar utomlands, t.ex Frankrike. Vanliga kyrkogårdar

Jag och min favoritmorbror Bertil och moster Inga.

Jag och min favoritmorbror Bertil och moster Inga.

ser annorlunda ut än krigskyrkogårdar. Här har det anonyma med döden och kollektivets offer nått sin kulmen i rader på rader i oändlighet av vita kors. Alla identiska, bara namnen skiljer åt. Skrämmande i sin slutgiltighet och kollektiva identitet. Vackrast är de mindre kyrkogårdarna längst ute i havsbandet med vitkalkade anspråkslösa kyrkor, där vinden ständigt blåser och havsskummet stänker över klipporna. Eller begravningsplatser där naturen är närvarande. Där träden sträcker sina grönskande uråldriga kronor och långa grenar ut över gravstenarnas skuggor.

Jag och Pyret

Jag och Pyret

I Kalmar ligger en gammal nästan helt övervuxen äldre kyrkogård som blev kvar när den nya anlades. Stenarna är vittrade, namn och årtal i stort sett oläsliga och gräs växer mellan sprickorna. Människor passerar fram och tillbaka över den gamla kyrkogården utan att tänka så mycket på de döda som sover under grästuvorna.

Det finns gamla och nya gravplatser. Människor har i alla tider begravt sina döda, men riter, ceremonier och trosföreställningar har varierat. En av de vackraste forntida gravplatser som finns är Ale stenar eller Kåseberga skepp i Skåne. Den dateras troligen till järnålder, även om arkeologerna inte vet säkert eftersom den inte är utgrävd. Ofta gravlade man särskilt betydande individer i skeppsformade monumentalgravar på höga platser. Ale stenar har fått sitt namn efter den hövding som tros vila här, men ingen vet säkert. Sant är dock att platsen är en av de vackraste platserna i världen. Och det är ingen överdrift. Högst uppe på krönet av åsen, med utsikt över havet ligger den uråldriga gravplatsen. Omgiven av grönskande betesmarker och branta klippsluttningar vilar en magisk stämning över platsen under sommartid. Särskilt vid solnedgångar då ett gyllene skimmer gör att tiden stannar till ett ögonblick och de stora stenarnas  skuggor ruvar likt stenjättar på sina hemligheter. Vem var han eller hon som dog och lades att vila i detta jätteskepp. Ett skepp som seglar mot solnedgången in i dödsriket i all evighet…

När jag var liten följde jag med mamma och pappa till Pålsjö kyrkogård i Helsingborg där min mormor ligger begravd. Hon dog samma år som jag föddes så jag har inga minnen av henne. Där satt jag, ofta i ett par timmar, medan mina föräldrar gjorde i ordning graven, planterade blommor, skurade gravstenen och rensade rabatter. Jag var liten och kände ingen som helst rädsla. Det var lugnt och fridfullt. Några fåglar kvittrade i idegranarna och jag lekte med tusenskönor och satt i gruset i gången. Mormors grav ligger alldeles i början av kyrkogården vilket gjorde att jag aldrig riktigt fick en uppfattning om hur stort området är. Fortfarande har jag ingen aning. Där satt jag, ofta var det på sommaren i solen och kände vinden smeka mitt ansikte. Gången fortsatte vidare och försvann vid horisonten, slukades upp av himlen. Jag vågade aldrig gå särskilt långt, det verkade som kyrkogården bredde ut sig i all oändlighet. Naturligtvis gör den inte det. Men jag var liten och fick för mig att gången fortsatte till himlen eller de dödas rike. Att alla döda som låg begravda runt omkring mig hade vandrat där. Jag ville inte gå längre bort, av risk för att inse att verkligheten inte var som jag tänkte mig. Fortfarande har jag aldrig gått vägen tills den tar slut. Men jag undrar fortfarande vad som finns därborta.

En dag upptäckte jag en liten kyrkogård belägen strax utanför Jönköping. Som av en händelse fick jag syn på den från tågfönstret. Liten, undanskuffad trängde den ihop sig i en sluttning och syntes tydligt i morgondimman. Jag fylldes av vördnad. För första gången verkade inte döden skrämmande, det var som att komma hem. De olika korsen och mossangripna stenarna var suddiga i morgonljuset och framstod som dörrar. Portar till en annan verklighet. Jag kan föreställa mig resan. Genom mörkret, genom jorden, maskangripna lik vilande i kistor och brända ben. Men är detta verkligen allt? Kommer en fjäril ihåg sitt liv som larv inann förvandlingen? Förstår en myra vad stjärnhimlen är? J.R.R Tolkien har förutom ”Sagan om ringen” skrivit ”Silmarillion”. Det är egentligen en föregångare till Ringen-trilogin och en mytologisk bok. Den beskriver hur Midgård skapas och hur krigen om Silmarillerna tar sin början mellan alverna och den onde guden Melkor. Människan har ingen betydande roll. Men medan alverna är odödliga låter Tolkien männsikorna bli dödliga. Och han kallar det för Illuvatars skaparens största gåva. Inte att leva i evighet, utan att dö.
Nu är detta en saga, men i alla sagor finns det ett korn av sanning. Kanske går det till på ett helt annat sätt; Jag dör och träder igenom porten till en ny värld där drömmar blir verklighet och ljuset spelar över markerna. Ett ”Nangijala” en ”körsbärsdal” eller en värld som är mer verklig än verkligheten.

Filosofen, astronomen och författaren Peter Nilson som dog 1998 lekte med tanken att ingen information kan någonsin förstöras i Universum. Allting som en gång skapats eller tänkts, abstrakt eller konkret, är oförstörbart. Han liknade mänskligheten vid ett dataprogram i en Universums dator. När jorden har gått under, mänskligheten utplånats och även minnet av oss försvunnit vid tidens slut så kan ändå vi skapas på nytt. Datorprogrammet som är jag kommer att återskapas, med mina minnen, tankar och känslor och samköras i den stora dator som är Universum med datorprogrammet som är du. Vi träffas åter vid tidens slut. Kanske låter det orimligt och alltför fantasifullt, men i en värld där vi upptäcker mer och mer av det underverk som är Livet och Universum är idén kanske inte så tokig?

Livet är ett underverk och liv spirar på kyrkogården, där allt borde vara dött. Kanske är detta svaret på frågan; är döden slutet eller bara början?

In vino veritas

Publicerad av

1

Fest, sång och firande. Den tredje torsdagen i november släpps traditionsenligt årets Beaujolais Noveau så i förrgår flödade vinet gratis i Paris när klockan slog tolv. Traditionen med en fest kring detta rödtjut startades strax efter kriget,  då anordnades en fest för att hylla det unga vinet och markera att skördetiden var över i november. Sedan dess har det rullat på år efter år.

Denna årgång har enligt uppgifter varit svår, med en kall vår och lika kall försommar. Men så ändrades vädret och Gamay-druvorna fick mogna under bättre förhållanden. I torsdags var det dags att korka upp flaskorna och uppsluppenheten märktes inte bara i storstäderna utan även i lilla Cannes-La-Bocca.

Strax före stängningsdags går jag in i den lilla lokala matbutiken något kvarter bort för att handla och möts av en ovanligt glad butiksägare; ”Beaujolais nouveau est arrivé”, ropar han. ”Vill ni smaka, Mademoiselle?” Han serverar glatt det nya vinet i små plastglas till alla kunder just som de  är i färd med att köpa ost och bröd och grönsaker och ketchup och chips. De flesta ler lite och en liten dam bredvid nickar och säger; ”Jaha, jasså, ja det är i dag ja.”
Själv dricker jag det lätta, uppfriskande vinet medan kassörska och kunder pratar på om vädret, om fotbollen, om VM, om vinet, om politiken, medan butiksägaren fyller på glasen på nytt och jag funderar på om det här vore något för ICA och Coop att satsa på.
I Sverige skulle det vara en given succé.

.

Medelhavet nästa…

Publicerad av

0

Image

Dagens väder i Cannes…

I morgon blir det Cannes igen! Flyget går 9.30 från Arlanda och flygbussen 06.40 från Västerås så det blir till att gå upp halv sex på morgonen! TUFFT!

Kommer att bo i en jättemysig lägenhet i Cannes-La-Bocca med utsikt mot havet. Ska bli jätteskönt med lite värme och hoppas förstås på sol nere vid Rivieran. Samt möjligheten att doppa tårna i Medelhavet och sitta på balkongen och njuta av rosévin och trevligt sällskap

November och höstrusk

Publicerad av

0

Image

Kalla, dimmiga dagar med gnistrande vit frost på taken. Skymningstungt ljus som sänker sig tidigt på eftermiddagen över världen likt en grå, fuktig filt.
Det är november och jag vill gå i ide, gärna till jul, som mumintrollen. Men många frilansjobb ska bli klara och det är bara att försöka bita ihop och traggla sig igenom alla måsten och allt det gråa.
Tack och lov att höstlöven är vackra, att regnet smattrar sövande på taket under sömniga eftermiddagar och att det bara är någon månad kvar till jul! Att vara hemma hos mamma och pappa och vår hund Aslan i Västerås och bli lite omhändertagen samtidigt är lyxigt.
Höstens resor har hittills gått till Alaska, Kanada, Oregon och Kalifornien vilket bjöd på helt fantastiska upplevelser, samt Cannes i Frankrike för Mipcom (en av världens största tv-mässor). Här ser ni en karta på vårt äventyr i den sista vildmarken i augusti-september som Nicole knåpat ihop. Kolla gärna in Nicoles blogg http://nicoleschulman.blogspot.se/

 

I ytterligare en vecka blir jag kvar i Svedala och sen bär det av ner till Cannes i Frankrike igen, till sol och ljus.

Jag åker från det här...

Jag åker från det här…

...till det här

…till det här

Det är varmt vid Medelhavet även i november med dagstemperaturer på 15-20 grader och förhoppningsvis färre höststormar än förra året. När det regnar nere vid Rivieran då REGNAR det verkligen vid Rivieran och det känns ungefär som om man fått en spann vatten över sig. På mindre än några sekunder är man dyngsur från topp till tå.

Redwoodskogarna i Kalifornien

Publicerad av

0


Mitt förra blogginlägg slutade abrupt i Portland, Oregon så jag tänkte försöka publicera de inlägg jag missade.
Vi tog en lång tur genom Kalifornien, till San Francisco och LA innan hemresan från SF.
Längst upp i norra Kalifornien besökte vi Redwood National park. Parken är 8 mil från norr till söder och täcker en yta av ca 115 km².
Redwoodträden tillhör en art som kan bli mycket höga och stora, ett träds diameter varierar från 8 meter till 20 meter i omkrets. De är mycket gamla och har funnits på jorden sedan förhistorisk tid.
Stora, majestätiska, uråldriga sträcker de sig upp mot en blek himmel, delar av urskogen utgjorde kulisserna när George Lucas spelade in Star Wars 3 – det var där ewokerna gömde sig. Även en av Jurassic Park filmades här…
Man känner sig liten. Och ödmjuk i sällskap av sådana jättar…

Sleepless in Seattle…

Publicerad av

0

Det börjar kännas att man varit på resande fot i nästan tre veckor.
Fötter och ben värker efter mil av promenader, klädutbudet i väskan krymper för varje dag liksom utrymmet och helst önskar man att det gick att sova ut i en vecka. Så mycket nya intryck, upplevelser, städer, människor, muséer, möten.
Seattle är en fantastisk kuststad, i de centrala delarna bor ca 4 miljoner människor. En ung, trendig, miljömedveten stad med de hippieaktiga kvarteren vid den enorma marknaden Pike’s Market, lite ruffigare vid Pioneer’s square och futuristiska byggnader och höga skyskrapor i downtown.

På det kombinerade Science fiction- och rock n’ roll-museet kan man titta på allt från Jimi Hendrix sönderslagna gitarrer och Curt Cobains kläder (Seattle var där grungen föddes, vilken nostalgi att se) till Darth Vaders lightsaber, terminators huvud, Stålmannens dräkt och en Alien som användes i filmen.

Vi bor för närvarande fem personer i ett medelstort hotellrum.
Alla är mycket trevliga och roliga att umgås med men för någon som trivs bäst på egen hand och är van vid att resa själv är det en mycket märklig känsla och inte helt lätt att vänja sig vid.
Förmodligen mycket lärorik upplevelse, men sömnen hade svårt att infinna sig i går kväll…

Från rags till riches… eller Lost in Vancouver

Publicerad av

0

Vi har alltså rest från sunkiga hostels i Anchorage och obekväma våningssängar på färjan till världens lyxigaste hotell i Vancouver…
16 våningar upp med utsikt över hela stan.
Spa med bubbelpool i källaren.
Stort hotell med fullt utrustat kök och tv-apparater i varje rum.
Det känns tungt att lämna hotellet och sätta sig på en Greyhound-buss till Seattle…

Vancouver har annars spenderats större delen av tiden i regn. Eftersom vi bara hade en hel dag så bestämde jag mig för att försöka se så mycket som möjligt av den, vilket ofta innebär egna små promenader eftersom ingen annan orkar hänga med i winded-upp-ekorr-speed.
Först ut till ett helt fantastiskt museum ”Museum of Anthropology” på det stora universitetsområdet campus. Underbart vackra och fascinerande totempålar och föremål från hela världen – masker, figuriner, statyetter samlade här.
Sen en sväng till Vancouvers akvarium där resten av resesällskapet (vi är nu fem personer – Nicoles pojkvän Johan, Niclas och Emil har tillkommit!) hade tillbringat förmiddagen
Gick tillbaka till hotellet i ösregn – det var lååångt men som tur var träffade jag på en trevlig liten 54-årig malaysiska bosatt i Vancouver sen tio år som springer 10 kilometer runt i Stanley park flera gånger i veckan och som visade mig rätt.
Människorna här är helt fantastiskt trevliga.
Vi hade tänkt tillbringa kvällen på den asiatiska utomhusmarknaden i Chinatown och gick flera kilometer i slitna kvarter med stängda kinesiska affärer och restauranger, junkies i varenda gathörn och hemlösa som sov på trottoarerna. Vi kom till en öde liten plats där marknaden förmodligen SKULLE ha legat om den inte varit stängd.
Alla besvikna.
Tillbaka samma väg förbi uteliggare och mörka gränder, tegelbyggnader, hemlösa med matvagnar fyllda med kassar. Så slitet, fattigt, hopplöst men märkligt fascinerande på samma gång att ha sett denna skuggsida av det blankt välputsade och trendiga Vancouver.
I dag är himlen mulen och vi är på väg mot Seattle.