Svart-vita scener som flimrar förbi. Ljus och skugga och kulisser från en svunnen epok. Dramatisk musik. En luffare kommer gående på gatan med käpp, trasiga skor och ett plommonstop som har hamnat på sniskan. Han har förälskat sig i en blind blomsterflicka (Virginia Cherrill) och sagt att han är miljonär för att kunna hjälpa henne med en operation som gör att hon får synen tillbaka. Men i den berömda slutscenen, när flickan återser trashanken känner hon förstås inte igen honom. Kärleken är blind.
Filmen är signerad Charlie Chaplin. En av filmhistoriens största ikoner som lyckades skildra allt ifrån fattigdom, kärlek, sorg och mänsklighetens alla tillkortakommanden så att det går rakt in i hjärtat – men med glimten i ögat.

Det är den lille mannen, trashanken som trotsar auktoriteter som återkommer. Vagabonden. Och man kan följa i hans trasiga skors fotspår i Vevey nära Montreux.

Den ovan beskrivna scenen har kallats för en av de främsta i filmhistorien och det handlar förstås om Chaplins film City Lights (från 1931) som han regisserade, producerade och gjorde musiken till. Men det är bara att välja och vraka ur hans enorma produktion – andra fantastiska filmer är förstås Diktatorn där han gör narr av Hitler och nazismen, Modern Times, Limelight och Monsieur Verdoux. Listan kan göras lång. Som oftast står luffaren eller vagabonden i centrum i Chaplins filmer. Den lille fattige, oftast klantige, mannen med hjärtat på rätta stället som kämpar mot övermakten.

Chaplin sågs som kommunistvän under McCarthyeran efter kriget och på väg tillbaka till USA från Europa förbjöds han att resa i in i landet. Han bosatte sig därför 1952 i Schweiz tillsammans med hustrun Oona och barnen i en villa i Corsier-sur-Vevey där han levde fram till sin död 1977.

Hans minne lever kvar i den vackra, charmiga staden Vevey, knappt tio minuter med tåg från Montreux. Här trängs prunkande planteringar med blommande bougainvillea och fuchsia med höga vajande palmer, cypresser, gamla vackra hus och mängder med turister som strosar vid Genèvesjöns strand. Längs med promenaden vid sjön lär Oona ha kört en åldrande Chaplin i rullstol under hans sista levnadsår. Och en bronsstaty av den lille luffaren, som ser besynnerligt levande ut, finns att beskåda nere vid vattnet.

Men det är inte allt. En klädbutik har ett skyltfönster dekorerat med plommonstop, käpp, fluga och en röd ros liksom flera svartvita stillbilder från filmerna. Ett kafé har namnet Le Charlot, franska smeknamnet för Chaplin. Ett besök på chocolaterieoch chokladfabrik Läderach, som förutom ett överflöd av olika sorters chokladpraliner, hel choklad i stora bitar med olika smaker och smaksatta popcorn även är berömt för sina skor. Små kopior av Chaplins urvuxna, för stora skor tillverkade i choklad. Det var för 20 år sedan som chokladtillverkaren Blaise Poyet, ville göra något speciellt för att hylla Chaplin och kontaktade familjen. Resultatet blev skor i mörk choklad, caramel/kola och pinjenötter, berättar damen som står i chocolateriet. Mörk choklad för att han hade en stark personlighet, caramel för att han var en romantiker och pinjenötter för humorn och det ovanliga.

Ett par av de riktiga skorna som användes i filmerna finns att se på museet Chaplin’s world som är inhyst i Chaplins forna hem i Corsier-sur-vevey. Dock inte de gjorda av lakrits som används i klassikern ”Guldfeber” (Gold Rush) och som Chaplin, som var perfektionist, ska ha låtit tillverka 20 par av ifall scenen behövdes tas om. Museet kan varmt rekommenderas, här finns föremål som har tillhört Chaplin, en film tagen i hemmet som visar hur han leker med några av sina barn och har allehanda upptåg för sig. Liksom uppbyggda scener från hans filmer.

Till sist står jag ändå där och stirrar. På en monter med ett par trasiga, spruckna svarta skor tillsammans med den karakteristiska hatten och käppen på display.

Och det är som om vagabonden precis hängt av sig dem och väntar med ett spjuveraktigt leende på läpparna och glimten i ögat runt nästa hörn…