Tintin, märkliga dinosaurier och maktens högborg i hjärtat av Europa. Om seriefigurer – verkliga och påhittade i Bryssel. Stan är som en färgglad Bande Dessinée (seriealbum) målad i klara färger med kanter i tjocka svarta penseldrag. Medeltida och hypermodernt, stenhus och stål och glas, traditionell belgisk mat och fusion. Som ett album där varje ruta ser annorlunda ut mot den förra, där politiker lika väl kan vara karikatyrer som verkliga och pratbubblorna är fyllda med en myriad olika språk.

För turister och resenärer är Bryssel en våt dröm. Här finns butiker med underbara små praliner och skulpturer av belgisk choklad, kiosker som säljer pappersstrutar med rykande varma pommes frites, vackra byggnader, hästdroskor, ett fantastiskt slott och tio olika souvenirbutiker tillägnade Tintin. Hergé, eller Georges Remi som han egentligen hette, var ju trots allt Belgare. Prydliga och rena gator, enkelt att ta sig runt, vänliga och hjälpsamma belgare som pratar engelska, bra kommunikationer, god mat, billig taxi gör också sitt till.

Belgiska våfflor på Maison Dandoy är en höjdare!

Vid det vackra torget Grand Place

Utsökta chokladbutiker finns lite överallt

Bryssel är en internationell smältdegel. Och så framför allt detta med engelskan. I Paris riskerar den som vågar yttra en hälsningsfras på ett annat språk än franska en nonchalant axelryckning och ilsken blick som om det var en personlig förolämpning. Jag säger inte att det händer ofta, men det händer. En fransk bekant har med skräckblandad förtjusning berättat att det blivande Förenta staterna, USA, efter frihetskriget på 1700-talet erbjöd sig att införa franska som modersmål och nationalspråk. Som ett tack till Frankrike för hjälpen i striderna mot britterna.Varpå den franske överbefälhavaren sade nej, och hos min vän väcker detta fortfarande indignation.

I Bryssel är det precis tvärtom, Brysselborna verkar snarare ta minsta chans till att prata engelska; ”Can I help you Miss, here is the menu…” frågar den unge kyparen på kaféet Maison Dandoy som serverar belgiska våfflor. ”Oui monsieur, merci mais ca marche très bien avec la carte francais” svarar jag. Då ser han lite generad ut. Nu är ju landet tvåspråkigt och Bryssel ”hjärtat” av Europa, så kanske faller sig engelska språket mer naturligt.

I Belgien är serietecknandet är en högt aktad konstform. En sevärdhet är därför serietidningsmuseet på Rue des Sables 20. Det första besökaren ser som kliver in genom dörrarna är en kopia av den röd- och vitrutiga raketen från Månen tur och retur, bredvid står Luky Luke i full galopp och längre bort bakom ett hörn gömmer sig en gigantisk smurf.

Ingången till serietidningsmuseet

Man promenerar genom en värld som inte bara skildrar stora mästares verk; Uderzo & Goscinny (Asterix) Hergé (Tintin) Peyo (Smurfarna och Pellevin) utan också nya tecknare, får lära sig om serietecknandets ursprung och olika konstformer och stilar. Seriefigurer är ofta barnsliga individer med säregna och förstärkta karaktärsdrag, karikatyrer av den mänskliga naturen. Och många sådana figurer kan man hitta i verkliga livet i denna maktens huvudstad.

Efter en underbar men sen vinkväll på min värdinnas balkong, straffas jag dagen efter med en dunderförkylning. Men ett stopp måste jag hinna med; Dinosauriemuseet eller Natural Science museum som det egentligen heter. Halvfebrig och lätt yr går jag genom ett antal rum som är typiskt för liknande museer; vackra fastnålade insekter med glänsande metallfärgade vingar, plastkopior av kroppsdelar och inre organ, konstiga stenar, groteskt uppstoppade djur och så plötsligt…kommer jag in i en jättesal där enorma djur reser sig flera meter ovanför huvudet nästan upp till det höga taket.
Iguanodon.
Denna jätteödla blev bortåt nio meter lång och levde för 155-125 miljoner år sedan. I den dunkelt upplysta men gigantiska montern bildar de en flock, för evigt förstenade i flykt, med huvudena vända åt olika håll. Skuggorna är långa över golvet och deras gestalter avspeglas i glaset. Nu är bara benen kvar men det är ändå mäktigt och det är lätt att föreställa sig hur de såg ut för flera miljoner år sedan när de var varelser av kött och blod som rörde sig på stora grästäckta savanner.

Bakgrunden är lika fascinerande. I slutet av 1800-talet gjordes ett unikt fynd av över 30 välbevarade dinosaurieskelett djupt begravda i jorden. Det var gruvarbetare som 322 meter under marken i belgiska Bernissart påträffade något de först trodde var gammalt trä, men det visade sig vara dinosaurieben från arten Iguanodon. Och totalt hittade man alltså totalt tror hag det var 37 individer. Troligen har de fastnat i lera eller i ett jordskred på en plats som snabbt fylldes med vatten och sedan drunknat.

EU har sitt huvudkontor i Bryssel

Passande nog står dessa uråldriga tungviktare uppställda bara ett stenkast från byggnaden i glas och stål där Europaparlamentet har sitt säte. Där viktiga frågor driftas, politiska beslut fattas och överbetalda EU-kommissionärer, topppolitiker, nyhetshungriga journalister, fotografer, energiska lobbyister, assistenter häckar i en ständigt pågående cirkus. Omkring 25 procent av de drygt 950 000 invånarna i Bryssel arbetar inom EU-administrationen.

Kanske är det maktens korridorer som lockar?

Här finns lika många besynnerliga karaktärer som i den mest energiske serietecknares universum. Men i skuggan av de utdöda dinosaurierna i byggnaden bredvid, känns alltihop lite banalt. Som en särdeles fantasifullt färgsatt seriestripp.

Hergé kunde med andra ord inte gjort det bättre…