I augusti besökte jag Minsk och mötte ett vänligt, öppet och ganska välmående folk i en stad som kändes som ett östeuropeiskt Bryssel.
Men samtidigt var det en märklig känsla av att promenera omkring i en välstädad kulisstad med pampiga avenyer, byggnader och arkitektur i gammalkommunistisk anda. Inte en papperslapp eller minsta skräp på gatorna, inga tiggare, inga hemlösa. Och en staty av Lenin utanför den hårdbevakade regeringsbyggnaden.

Igår – den 11 oktober – hölls val i landet och inte överraskande ”vann” sittande presidenten Aleksandr Lukasjenko eller Europas siste diktator som han också kallas, en ”jordskredsseger” med  83,49 procent av rösterna. Den enda motkandidat som överhuvudtaget brydde sig om att föra en valkampanj var 38-åriga Tatiana Karatkevitj som enligt valkommissionen ska ha fått 4,4 procent.

Valen i Vitryssland är varken rättvisa eller demokratiska, Lukasjenkos motståndare anses allmänt vara låtsaskandidater. Förtidsröstning är en metod som gör att myndigheterna kan manipulera valsedlarna, något som bland annat människorättsorganisationen Vjasna rapporterade om.

Men samtidigt menar flera oberoende observatörer att Lukasjenko (som har suttit 21 år vid makten) ändå har ett visst stöd bland vitryssarna och skulle ha vunnit även utan valfusk.
Situationen och rädslan för ett liknande krig som det i Ukraina har spelat Lukasjenko i händerna. Vitryssland är ekonomiskt beroende av Ryssland men Lukasjenko är skicklig på att framstå som att han balanserar Putin mot EU. Många människor är nöjda med att det är lugnt, att ekonomin stabiliserats och levnadsstandarden höjts, åsikter jag hörde yttras under mitt besök.

Den bilden ska förstås vägas mot en annan och betydligt mörkare baksida.
Många oppositionella har fängslats och avtjänar långa fängelsestraff sedan förra valet för fem år sedan. Då misshandlades sju av nio motkandidater av polisen på valdagens kväll. Vitryssland är den enda stat i Europa som inte skrivit på Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och som fortfarande har dödsstraff.
Listan kan göras lång över hur Lukasjenkos regim trampar på de mänskliga rättigheterna och åsiktsfriheten.

Nu kan det vitryska folket se fram emot ytterligare fem år med Aleksandr Lukasjenko och samtidigt överväger EU att häva de sanktioner som infördes 2010.
Återstår några frågor som envetet biter sig fast…
Hur starkt väger längtan efter fred och välstånd mot rätten att få tänka och tycka fritt? Hur mycket vågar man engagera sig när motstånd tidigare slagits ner så brutalt?
Hur mycket kan de oppositionella själva kämpa mot regimen utan stöd utifrån och är det verkligen rätt av EU om man nu beslutar sig för att häva sanktionerna?
Hur mycket är friheten värd?