Oändligt kvicksilverfärgat hav och här och var små ödsliga gråskimrande kobbar och skär täckta av lavar och vindpinat gräs. Oktobersolen som går ner i havet och färgar horisonten gyllene och isande klar likt glas. En vind som för med sig doften av salt. En fiskmås ödsliga skrik. Och svaga röster från länge sedan som viskar i vinden.

Det har gått lång tid sedan jag skrev på bloggen senast och det var länge sedan jag var ute och reste enkom för nöjet att få resa och upptäcka nya platser.
Men nu påbörjas en resa från Göteborg till Fredrikshavn i Danmark, som ska gå via Aarhus (europeisk kulturhuvudstad) och Egtved ner mot Tyskland och Flensburg, sedan Bryssel och söderut. Första etappen på resan blir att ta färjan, Stena Line, mot norra Jylland. Detta med kryssningar har aldrig riktigt varit min melodi men efter att de senaste två åren besökt en väninna i omgångar på Åland har jag ändå börjat gilla de små båtarna på 2-3 timmar som går mellan Kapellskär och Mariehamn.

Utsikt från färjan i Göteborgs hamninlopp.

Mellan Göteborg och Fredrikshavn tar det tre och en halv timme. När vi lägger ut står ett tappert gäng (mest turister och barnfamiljer) uppe på däck för att se hur ett soldisigt Göteborg försvinner i fjärran.
Det är oktober och egentligen kallt men just denna dag känns det som brittsommar.
Det dova ljudet av motorerna hörs knappt men känslan av att båten är i rörelse fortplantas snabbt upp genom färjan likt ett vibrerande monotont surrande bakgrundsljud. Några sitter och halvblundar i solen. Vågorna slår mot fören.

Medan det ofta är en brokig skara som åker färjan till Åland verkar passagerarna på Stena Lines färja består av två distinkta sorter; lastbilschaffisar på väg till och från Danmark/Europa som sitter och halvsover i fåtöljer och barnfamiljer.
De förra är tysta och ganska försynta, de senare outhärdliga.
Det mesta är lite slitet, sjavigt, från de röda snurrfåtöljerna och den turkosblå (?) heltäckningsmattan i ”baren” till de något trötta salladerna, bullarna och korvarna som man kan köpa för hutlösa priser i restaurangen. Jag tar en liten påse chips (19 spänn) och chipsen smakar gamla och lite ”sega”. Korven vågar jag mig inte på.

Mestadels barnfamiljer…

Resan över känns oändlig. Och jag undrar hur det var för de som lämnade Sverige med kurs mot Amerika för 150 år sedan. Som tog färjan från Göteborg till England för att sedan fortsätta mot det förlovade landet. Båten såg annorlunda ut, kläder, tro, vardag och levnadsvillkor var långt ifrån våra tankegångar. De flydde fattigdom, svält och misär, ibland religiöst förtryck i hopp om ett nytt liv. Inte så annorlunda mot de som idag flyr över Medelhavet och som vi föraktar så och stänger gränserna för.

Utvandrarna. Det känns som om man nästan kan se dem i det dimmiga diset som stiger upp i kölvattnet av färjan. Skepnader från det förgångna som färdas över samma vatten som vi gör idag. De mörka kläderna, rutiga sjaletterna, de snoriga näsorna, leende ansiktena, oroliga ögonen, skrikande småbarnen. Som om deras röster blivit kvar, svävande över vattnet i många årtionden som ett evigt eko över havet, som var detsamma även för så länge sedan och som kommer att finnas kvar långt efter att vi är borta och våra drömmar bara minnen i vinden.

I den glödande solnedgångens dans över vågorna kan jag känna deras hopp, drömmar, förväntan över en bättre framtid men också rädsla och oro för det nya och hur de skulle bli emottagna. Deras resa var så lång och så osäker. Hur mycket längtade de tillbaka? Hur bra blev deras liv?

Fredrikshavn/Fredrikshamn i oktober. Ganska ödsligt.

Jag anländer till ett Fredrikshavn insvept i dimma och folktomma mörka gator med svaga gatlyktor och upplysta skyltfönster som de enda ljuskällorna. Fredagskväll i oktober andas lugn och tysta sovande hus. Fullmånen lyser som en lampa på himlen. Ett fåtal ställen är öpnna – ett ställe som serverar smörrebröd och en irländsk pub. Jag väljer den irländska puben och får fantastisk mat. Prat och skratt i baren från alla som är ute. Det är trots fredagskväll och snart Halloween.

Men själv hör jag rösterna från havet ännu eka i öronen.