Lettlands egen Willy Wonka

IMG_0088

Reklamaffischer på muren utanför Laima-fabriken på Miera Iela

På en liten bakgata med gamla slitna, flagnade hus från början av förra seklet, bohemiska kaféer, en bistro där ägaren står och målar väggarna med röd färg och ett gammalt kråkslott som ser ut som ett spökhus hämtat från Scooby Doo ligger Rigas berömda chokladfabrik – Laima.

Hemlighetsfullt dold bakom höga murar täckta av gigantiska reklamaffischer för choklad, karameller och kakor tronar det på Miera iela (Fredsgatan). Några buskar och träd sticker upp sin sommarskira grönska ovanför de stängda järngrindarna och en tung doft av choklad svävar genom luften.

Det är som att kliva in i en Roald Dahl-bok och stå utanför Willy Wonkas chokladfabrik.

IMG_0217

Nötter är en given ingrediens

IMG_0254

Varm choklad serveras ur chokladfontänen

Väl inne i entrén till chokladmuseet möts besökaren av 50 nyanser av choklad; chokladbruna väggar, tak, mörkbruna golv, sobert ljusbruna lampor i taken – allt ska föra tankarna till fabrikens produktion. I taket ovanför kassan sitter en gigantisk lampa gjord av små färgglada karameller i glas.

En gyllene biljett ger inträde till utställningen som börjar med en rykande kopp tjock mörk choklad och ett antal smakprover. Men själva utställningen är egentligen ingenting att hurra för, fabriken får man till vår stora besvikelse inte besöka och museet är bara tre rum stort.

IMG_0231

Chokladfigurer i glittriga papper var populära

IMG_0264

Chokladdockan i montern är över 120 år gammal

I en upplyst monter står en liten docka av choklad som enligt historien är över 120 år gammal. Den ska ha tillhört en kvinna som hette Elza, som när hon var liten såg den i ett skyltfönster och sedan fick den i julklapp av Theodor Riegert själv. Hon behöll den och lät den gå i arv till sina döttrar som 2008 skänkte den till museet.

Under Sovjettiden övertogs fabriken av staten men man fortsatte oförtrutet sin produktion. Nuförtiden görs här även tårtor, kex och karameller av alla de slag förutom de fantastiska chokladpralinerna med olika fyllningar av mjuk kola, mjölkchoklad, olika frukt- och bärgeléer som tranbär och blåbär eller tiramisu och panna cotta.

Laima importerar hela och torkade chokladbönor från Ghana som bereds inne på fabriken till skillnad från många tillverkare som använder färdiga chokladchips. Och överallt i hela Riga kan man hitta de vackra presentaskarna.

IMG_0257IMG_0263Under hela rundturen då man får se filmer om hur tillverkningen går till och hur kakaobönorna skördas, liksom en miniatyr av det berömda Laima klocktornet som är en av Rigas främsta mötesplatser och symboler, svävar doften av choklad sövande tung genom rummen.

Möjligen fattas det en smal, lustig herre med hög hatt och ett halvgalet leende som viftar med sina gyllene biljetter och chokladkakor i handen. Och det är nästan så att jag kan se hastiga små skrattande skuggor – en handfull oompa loompier –  pila förbi i ögonvrån.

 

Håll i hatten…

Glittrande kronor, mössor gjorda av bark och mänskligt hår, två meter höga shamanhattar och afrikanska förhäxade masker somhuvudbonader.  I Riga finns ett av världens två (?) hattmuseum…

Grundaren är en resglad kille, Kirill Babaev, som samlat hundratals hattar, mössor, bahytter, fezar, baskrar och alla möjliga och omöjliga huvudbonader från hela världen och olika tidsepoker. Här finns vackra afghanska bröllopsutstyrslar behängda med stenar, juveler och vackert färgade band liksom en tvättäkta Tyrolerhatt, en riddarhjälm, hattar från Sydamerika och pälsmössor från Sibirien.

Den som vill kan dessutom få prova olika kreationer. Verkligen ett museum för den som är lite i hatten…

  
  

En ofrivillig turist i Riga

…Egentligen är jag inte en ofrivillig turist, jag är i Riga dit jag verkligen velat åka och hälsar på en kompis som har flyttat hit. Men de senaste två dagarna inberäknat tisdagen när jag kom känns som om vi/jag hamnat på egendomliga och lite märkliga lätt ofrivilliga platser i denna stad – av en ren slump.

I förrgår var vi ute och såg ett vackert Riga i kvällssol, image

image

image

vi började med en drink på Shot bar och fortsatte sedan att leta efter en restaurang för mer gedigen mat. Av en slump, nåja Nicole slog flitigt i guideboken, hittade vi Folk Klub Ala basement på Peldu iela 19. Inhyst i grottliknande medeltida källarrum, med svag belysning och långa bänkar breder denna jättelika krog ut sig under marken. Just den här kvällen är det fullpackat som sillar och vi inser efter ett tag att när vi kliver nerför den smala, slingrande trappan tar vi egentligen klivet in i en tidsmaskin och hamnar på en jazzklubb från 30-40-talet.

Unga killar (ja de flesta är killar) hänger vid den lilla scenen längst in och de flesta har kommit dit med något instrument, saxofon, klarinett, bastuba i näven. Då och då kliver några av musikerna upp och spelar (som gudar!) och sedan byts de av. Vem som helst kan vara med och jamma när andan faller på. Det är ”open session tonight” förklarar en av killarna. ”Det är så här en riktig jazzklubb ska vara, vem som helst får spela om man tar med sitt instrument”.
Det är varmt, svettigt, mörkt, kypare springer med överfulla tallrikar med jätteportioner mat mellan borden, ölen flödar och musiken är öronbedövande. imageVi stapplar ut i natten vid elvatiden mot kvällsbussen med de ilskna tonerna av klarinett och trumpet fortfarande ringande i öronen.

Enligt legenden så ska en märklig man vid namn Kristap den Store ha grundat Riga. Han bodde i en stuga vid floden Daugava och bar vandrare på ryggen över floden. En dag hittade han ett barn och tog upp honom på ryggen, men medan han vadade över blev barnet tyngre och tyngre. Till sist nådde han andra sidan och då upptäckte han att barnet förvandlats till en kruka med guld som så småningom kom att användas till att finansiera grundandet av Riga.
Och visst gömmer stan även i dag på skatter…
Fantastiska husfasader, en märklig blandning av arkitektur från olika tidsepoker, sagoliknande byggnader, monumentalbyggen från kommunistisk tid och samtidigt är det lite skamfilat och trasigt på många platser.image

image

image

Även gårdagen har varit full av mer eller mindre ofrivilliga möten. Två gånger upp till vitryska ambassaden för att skaffa visum, ena gången lyckas jag nästan få den svårflörtade ambassadkillen som tar hand om ansökningarna att dra på munnen.
Man ska dock inte skämta om nallebjörnar…

Hann springa runt i Riga och se stan i tolv timmar, kvällen avslutades på en bar med ett ofrivilligt möte med en hel bunt förfriskade men mycket trevliga skandinaver från diverse länder. En svensk kvinna som äger en hårsalong och bott i Riga i tjugo år, en finne som är docent i fysik, en dansk som jobbar på Statoil och en australiensare som guidar turister i stan på somrarna och pratar perfekt svenska (+6-7 andra språk). De utgör hela den brokiga samlingen från Kiwi bar, ett av min väninnas pojkväns stamställen.

I dag ska vi alltså åka buss till Vilnius och sedan ta tåget till Minsk. Resplanen redan något försenad dessvärre på grund av en ofrivillig släng av magproblem/turistsjuka/rötmånad/svampförgiftning. Får se när vi kommer iväg.