Historien om en stad

Det här är historien om en stad.

Om en långvarig relation med en stad. Staden jag bor i. Staden där jag jobbar och där jag delvis haft mitt hem sedan 2004. Staden vars atmosfär, attityd och stämning jag tyvärr mer och mer kommit att avsky. Och nej, jag är ingen ”lantis” som tjurigt slänger sig med fördomar, jag talar av empirisk erfarenhet. För hur vacker den än är här med grönskande parker och skymningsblå kvällar och närheten till havet förmår de goda sidorna inte uppväga de absolut betonggrå.

Arrogansen. Stressen. Den känslomässiga tystnaden. Empatilösheten. Egoismen. Människorna.

Mina känslor av Stockholm är blandade.

De tidigaste minnena för någon som växte upp en mil utanför Västerås är av ett lätt magiskt skimmer i luften när någon nämnde Stockholm.

Ett Stockholm som jag då kände igen från en barnbok om en liten flicka med en mormor som hade en flygande gungstol och som utspelar sig i Stockholm. Eller från platserna som fanns i Astrid Lindgrens förtrollade värld; Karlsson på Taket i  Vasastan, Peter och Petra som åkte skridsko en blå vinterkväll i Vasaparken, Bo Vilhelm Olsson eller Mio min Mio som hittar en ande i en pilsnerflaska i Tegnérlunden eller Herr Liljonkvast som flyger över ett drömskt Stockholm i skymningstimmen. Så småningom ersatta med andra litterära referenser från t ex Fogelströms Mina Drömmars stad, Bellman, Ferlin och Strindbergs Röda rummet.

Barndomsminnena av Stockholm är ljusa solglimtar av besök på leksaksaffären Stor & Liten i Gallerian, lunch på Mc Donalds (ja det var på den tiden när det faktiskt bara fanns en eller två Donken i hela Sverige) och fascinerande timmar med att betrakta innehållet i Historiska museets glasmontrar (jo jag var lite nördig). Ibland på födelsedagen blev det Skansen eller Gröna Lund på Djurgården.

Det är inte långt från Västerås och Stockholm var magi.

Magin var städse närvarande även när jag började jobba som reporter på Aftonbladet och flyttade hit mer permanent som vuxen. Stockholm är oerhört vackert omgivet av vatten, skärgård, grönska och parker. Så i början tillbringade jag många lediga dagar på skärgårdsbåtar ut till öarna eller på picknickar och grillfester på lummiga gräsmattor och att utforska Djurgården. Att vandra runt på Söder bland de gamla slitna trähusen eller strosa längs Norr Mälarstrand.

MEN

Något har förändrats. Det där magiska skimret har helt försvunnit och ersatts av något fult, grått, tungt som tagit över allt mer. Eller så har det alltid funnits där men jag såg det inte. Skönheten i närheten till havet och de gröna parkerna uppväger inte den empatilösa atmosfär som genomsyrar Stockholm.

Jag har bott i en rad städer utomlands; Paris, Cannes, Florens och Dublin för att nämna några. Och Stockholm är den kallaste, mest empatilösa, vidriga stad jag känner till, med en arrogans jag inte mött någon annanstans.

Exemplen är otaliga; jäkten och stressen i t-banan där människor inte ens ber om ursäkt när man springer på nån eller håller på att meja ner en stackars gammal tant. Otrevligheten och ohjälpsamheten ute. Personer som ser ut att behöva hjälp och inte en kotte går fram och frågar. Egoismen och utseendefixeringen. Känslan av att gå ut på en krog eller bar eller nattklubb någonstas i centrum (läs Stureplan) eller Hipstersöder och bli synad uppifrån och ner och sedan avfärdad som något som katten släpat in av en rad snorvalpar med eller utan trendigt skägg, med eller utan silikontuttar och anknäbbar, med eller utan dyra märkeskläder.

Men att kritisera Stockholm och stockholmare offentligt är det VÄRSTA MAN KAN GÖRA. För då är man antingen avundsjuk lantis, dum i huvudet eller göteborgare. (Ofta alltihop).
“I vilket fall kan man inte dra ALLA stockholmare över en kam”. “Varför FLYTTAR du inte?” “Förresten är det inte stockholmarna som är så där, det är alla lantisar som flyttat till Stockholm”. Jo. Tro mig, jag har hört allt.

Priset togs i förra veckan när undertecknad råkade ut för akut vinterkräksjuka och tvingades gå från jobbet strax efter lunch och allmänt risig kliva upp på bussen för att ta sig hemåt. Nu var det här söder om Söder (nånstans mellan Telefonplan och Örnsberg) sportlovsvecka och inte många på bussen men ändå.
Någonstans på vägen känner jag att jag nog måste kliva av innan vinterkräksjukan bryter ut med full kraft. Dessvärre hinner jag inte av. Jag ska bespara detaljerna, men det mest skrämmande var inte kraften i vinterkräksjukan. Det går faktiskt att spy i en papperskorg.
Det mest skrämmande var att inte en kotte på bussen reagerade eller erbjöd hjälp. Nu vill man allra helst krypa in i ett litet hål i marken när man får vinterkräksjukan men har man en tendens att svimma vid sådana tillfällen är det ju kul om nån bryr sig åtminstone lite. En sportlovsledig småbarnsmamma sträckte lite uttråkat fram en servett. Det var allt. Ingen annan erbjöd hjälp. Som min väninna sade ”det hade aldrig hänt i Paris”.

Hon har rätt. Det må vara stressigt och otrevligt där men man ber om ursäkt, man pratar med varandra, man är nyfiken på sin granne och medkänsla finns fortfarande.

Så, Stockholm, om vi någonsin har haft en relation har den tagit slut för länge sedan. Finito. Ridå. Magin har försvunnit. Måhända kan en smula av den finnas kvar om man blundar och tänker bort stockholmarna, men jag tvivlar.

En stad ska kännas som ett hem. Stockholm är en stad punkt slut och en rätt grå, tråkig sådan som förlorar sin själ.

Att tänka på det otänkbara

Det är de rastlösa händerna som jag minns mest.
När han skulle berätta var rösten lugn men fingrarna rörde sig hela tiden nervöst i knät.
Eller den skräckslagna tjejen som lyfte upp sin treårige son i armarna och sprang fortare än hon någonsin gjort.
Eller den desperata mamman som letade efter sin försvunna dotter i värmen och kaoset.
Det är vår ute. Dagarna blir allt ljusare och det vilar en skirhet och ett blågrått skimmer över vissnat fjolårsgräs och spirande växter. Livet börjar om på nytt.
Ljuset svävar över markerna i silvermoln. Det finns en stillhet och ett lugn där kvällen vilar.
En plats där det går att tänka på det otänkbara.
Om lite drygt tre månader är det ett år sedan jag kastade mig ner på ett plan till Nice, södra Frankrike efter ett av de blodigaste terrordåden i Europa för att jobba på plats som nyhetsreporter. Jag kom ner till en stad i chock, i sorg. Kroppar som fortfarande låg kvar på Promenade des Anglais insvepta i vita lakan. Stora trafikstockningar och kaos när så många som möjligt försökte lämna staden och åka upp mot bergen. K-pistbeväpnade kravallpoliser som patrullerade varje gathörn. Rädsla. Förvirring. Ilska. Sorg.
Och hela tiden frågan Varför. Varför barnen.
86 människor mejades ner av en lastbil när de var ute för att fira Frankrikes nationaldag den 14 juli. Flera av dem var barn.
Några möten minns jag särskilt. De två unga tjejerna som tagit sig till barnsjukhuset och som fortfarande var i chock. De hade lyckats kasta sig undan i sista sekund.
killen som jobbade på ett stort hotell och som hjälpte människor att söka skydd inne på hotellet. Dit bar de också döda men eftersom det inte fanns något utrymme lades den tioårige pojken i rummet där bagaget förvarades.
Kvinnan som bodde i samma byggnad som gärningsmannens exfru och som var nere med sina tre barn för att titta på fyrverkerierna. Hennes barn gick inte längre ut utan satt bara hemma och grät. ”De tror att de ska bli överkörda”, berättade hon förtvivlat.
En ung kvinna lyfte upp sin treårige son i famnen och sprang i motsatt riktning så fort hon orkade. När jag träffade henne ett halvår senare led hon av trauma och klarade fortfarande inte att gå över trafikerade gator.
En tysk mamma inne i mataffären vars 20-åriga dotter saknades hade sprungit runt till bårhusen och försökte få klarhet i vad som hade hänt. Förtvivlad vände hon sig till mig, grät och sade på stapplande engelska; ”Ingen vet något, vad ska jag göra, kan ingen hjälpa mig”.
Listan på uppmärksammade terrordåd kan göras lång.
Paris, Bryssel, Berlin, London, Nice.
Igår dog fyra människor och 15 skadades när en lastbil körde in på Drottninggatan i Stockholm. Jag är inte förvånad. Lessen. Upprörd.. Arg. Men inte förvånad.
Det är svårt om inte nästintill omöjligt att föregripa och förhindra attacker som begås av ensamvargar. Och det är mycket mycket svårt att avradikalisera individer som fastnat i religiös våldsbejakande extremism.
Det finns ett möte jag minns allra mest från Nice.
Jag intervjuade den unge svenske killen två dagar efter dådet på ett luftkonditionerat kontor där han jobbade. Rösten var lugn när han redogjorde sakligt och detaljrikt för vad han upplevt. Han hade varit ute på Promenade des Anglais tillsammans med några kompisar för en kul kväll. De hade ätit middag, druckit vin och sedan begett sig ner till promenaden för att se på fyrverkerierna. Han gick längs med havet när han bestämde sig för att korsa gatan och gå över till andra sidan trottoaren, något som förmodligen räddade hans liv. Först hörde han vad han trodde var fyrverkerier, sedan skott. Sedan såg han panikslagna människor komma rusande mot honom som skrek ”Spring”. Han hann kasta sig in i en butik när lastbilen körde förbi och mejade ner de som stod i vägen. Efteråt sprang han ut, för att hjälpa till; ”Men det fanns ingenting jag kunde göra, jag sprang från en person till en annan, det låg döende människor överallt men jag såg att de var bortom all räddning”.
Jag förvånades över hans lugn. Jag imponerades av hans vilja att hjälpa.
Sen såg jag hur händerna darrade oc.h de hela tiden rördes rastlöst i knät. Den bilden sitter inetsad på näthinnan
Den unge killen var bara ett exempel på människor som försökte hjälpa andra under terrordådet den 14 juli. Attacken i Stockholm liksom den i Nice visar något annat och viktigt.
Att empati och medmänsklighet är större än hat.
Att solidaritet är starkare än viljan att skada.
Att terror och våld i längden är maktlösa mot människors vilja och förmåga att hjälpa andra.
Dagarna blir ljusare och våren går som en viskning genom träden, genom gräset, de knoppande bladen, solljuset och vinden.
Det är en viskning om hopp.

Semester, semester, semester…

”Natten gick hän, och det grydde till dag, och de seglade ständigt” (Homeros Odysséen). Om semestrandets vedermödor, att bli akterseglad i stan och konsten att ha vind i seglen och resa genom okända länder utan att göra många knop.

Två väninnor åker till Malta, en annan har bokat en resa till Vietnam i augusti, en tredje befinner sig för närvarande i Florida och lägger upp bilder på sandstränder, drinkar och solnedgångar på Instagram och en fjärde vän bilar runt i Europa och hade senast jag kollat checkat in i ”Dårarnas paradis” i orten Älgarås på väg genom ett sommarfagert Sverige. För den som är kvar i stan och jobbar hela sommaren återstår bara att drömma sig bort och resa via böckernas oändliga värld eller upptäcka smultronställen runt husknuten.

Båda framstår som tråkiga alternativ men kan bjuda på förbluffande överraskningar.

Sommartecken nummer två (tidigare har jag skrivit om grillandet) är lika irriterande som getinginvasioner, taiga-fästingslarm och gräsklippning en fredagskväll.
Jag pratar om semester.
Kul för den som är ledig, bittert för den som inte är det. Finns det något folktommare än att strosa genom Stockholm en julikväll. Visst, turisterna står som spön i backen, men många krogar och restauranger bommar igen och få invånare blir kvar i stan. Stockholmare, har jag upptäckt, fasar lika mycket för att tvingas bli kvar bland semestrande tyskar, danskar, britter, fransmän och gudsigförbjude göteborgare, skåningar och lantisar som andra gillar att gå till tandläkaren. Massflykt till lantstället är svaret för de som inte bokat någon utlandsresa eller tur till Visby och Båstad.

Ska jag vara helt ärlig, är det lite märkligt denna folkvandring och massflykt som sker under sommarmånaderna?
Alla byter platser med varandra som Hela-havet-stormar. Vi åker till Frankrike, Italien, Spanien, kontinenten. De reser till Sverige, Norge, Finland. Tyskarna vill ha röda stugor, stora skogar och älgar. Fransmännen drömmer måhända om skärgård, god mat, vackra vyer, blondiner. Vi vill se Berlin och Paris och München och champagnedistrikten och Bretagne och Rivieran och Medelhavet och solen. Allt för att komma ifrån den svenska sommaren som är lika oberäknelig som en brexit-omröstning och där den vanligaste väderleken benämns ”växlande molnighet”.

Men ändå – är inte Sverige som finast just på sommaren? En överjordiskt vacker försommarkväll i juni när syrénerna blommar. En varm julidag ute på klipporna med havet som granne och ängarna fulla med blommor. En augustikväll när djupröda kräftor och immiga snapsglas dukas fram i goda vänners lag under en blek augustimåne.
Och är det inte snarare när det stora vemodet rullar in, dvs övriga sju-åtta månader på året, som den där utlandsresan till solen verkligen lockar och borde bokas?
Det är bara en personlig reflektion.

Att semestra hemma i stan behöver inte vara trist.

Det finns ett oändligt antal böcker med ett oändligt antal världar att upptäcka och ströva igenom. Att kunna resa i rum – och tid – genom det skrivna ordet är en fantastisk gåva. Promenera genom 1800-talets England, ströva i 1950-talets Uganda, resa genom magiska världar befolkade av alver, trollkarlar, orcher, tillbringa en eftermiddag i London, San Francisco, Berlin, Sydney, romarriket, det antika Egypten, se världen genom andras ögon.
Möjligheterna är stora för det finns inga gränser för vad du kan göra och fantasin har inga murar.

En julikväll vandrar jag runt på Stora Essingen – mina nya hoods.
Kvällen är överjordiskt skön, himlen bedövande ljus och det lätt fuktiga gräset vajar långsamt i en försiktig bris. Värmen dröjer sig kvar i luften och ljuset vilar som skimrade moln i buskar och träd. Rosor och schersminer lyser i planteringarna invid husknuten och i villaträdgårdarna. Fåglarna sjunger trots att det är sent. Vattnet vilar spegelblankt nere vid bryggan och myggen surrar i skuggorna. imageDoften av blommor och jord och hav svävar med kvällsvinden och när jag slår mig ner i en av trädgårdsstolarna bakom huset känner jag det mjuka gräset under mina bara fötter.
Jag häller upp ett glas vin och känner hur natten sakta kommer smygande bakom ryggen i skymningens spår.

Sommaren är en resa i sig där målet inte är det viktiga men resan allt, för att citera en nyligen bortgången vissångare och poet.
Och medan tankarna vandrar i kvällen kan jag konstatera att det inte är så tokigt trots allt att vara strandsatt i stan. För det finns magi även i det vardagliga och ett lugn i ensamheten när kvarteren töms på folk.

Jag misstänker att fler bilder kommer att dyka upp på Facebook och Instagram och WhatsApp från vännerna som är på semester de kommande veckorna. Men det gör mig faktiskt inget alls och även om jag älskar att resa finns det en tillfredsställelse även i de små, knappt märkbara utflykterna som görs i drömmar, böcker och alldeles runt hörnet en varm sommarnatt.

Kort sagt, jag tar tillfälligt semester från semestern med följande visdomsord från en amerikansk journalist vid namn Emma Bornbeck:

”En ledighet är som kärleken – man ser fram emot den med nöje, upplever den med obehag och kommer ihåg den med nostalgi”.


imageimage

Två timmar i Georgien – ett stenkast från Polhemsgatan

Dimhöljda berg, vidunderlig natur, uråldriga städer och kryddstark mat i skuggan av Kaukasusbergen. Georgien ligger på gränsen mellan Europa och Asien och med sina 4,5 miljoner invånare är det ett relativt okänt resmål. Men sedan en mycket god väninna uttryckte en önskan om att åka dit, har jag också känt suget att sätta mig på ett plan till Tiblisi.
Men för den som inte har möjlighet att ta sig dit finns en skärva av georgisk mat- och vinkultur mitt på Kungsholmen.

Khachapuri, chkmeruli och ostri liksom exotiska grytor med nötkött, lamm, kyckling och specialkryddor eller grillspett med tillbehör.

Det är inte ofta jag skriver om restauranger men den här gången gör jag ett undantag. På Hantverkargatan har nämligen den nyöppnade restaurangen Tiflisi slagit upp sina portar sedan två månader tillbaka. Stället är knökfullt på helgerna, då måste man boka bord, men på vardagar går det lättare att slinka in oanmäld på en bit mat.

image

Georgiska förrätter är mättande. Längst upp ostbrödet följt av köttfärsfyllda vindolmar med smetana.

Juvelprydda, antika knivar sitter uppsatta på väggen, georgisk musik strömmar ur högtalarna och dofterna från det lilla köket bakom disken sprider sig snabbt i lokalen.
För den som är hungrig finns en uppsjö av förrätter som ostbröd, vindolmar fyllda med köttfärs, små dumplings att välja mellan. Och portionerna är stora.
Vi delar på khachapuri (ostbröden) som liknar tjocka pizzabitar sprängfyllda med ost – gott men mäktigt.
Efter vindolmarna som kommer med smetana att dippa i bestämmer vi oss för att dela på en varmrätt. Det blir en kycklinggryta med rödlök och tomater, kryddor och färsk koriander.
Såsen är gudomlig. Men till rätten har man använt kycklinglår, visserligen har de kokat länge så köttet faller av benet men samtidigt kan man riskera att få med en och annan broskbit, vilket inte är min melodi. Ändå fantastiska smaker, med hemliga kryddor avslöjar vår kypare, och de rostade potatisklyftorna som vi beställer till – utan extra kostnad – är smarriga.
Stämningen är på topp, maten är gudomlig, servicen bra. Minus för priset på vinerna – de georgiska kostar från 100 spänn glaset.

imageNär vi efter maten vinglar ut i vinternatten och ett lätt snöfall yr i luften som har svept in världen i en vit filt, känns det som vi för några timmar varit i det kulinariska Georgien och tillbaka.
En vanlig onsdagskväll mitt på Kungsholmen.