Allra längst upp i Alaska ligger Point Barrow som också kallas för ”Top of the World”.
Det är så långt norrut du kan komma på den nordamerikanska kontinenten, på andra sidan det oändliga havet ligger Nordpolen och mitt emellan sträcker sig det oändliga Ishavet.
Jag och Nicole tar en taxi med en pratsam thailändsk taxichaufför på en timmes tur genom ett öde ”månlandskap” av svart lavasand och jord. Här och var några rostiga gamla bilar. Inga träd, inga buskar, ingen växtlighet utan bara denna oändligt platta horisont och svarta sand. En bit av evigheten
Längs vägen ligger övergivna och förfallna hus, bråte och möbler och tomma gungor vajar i vinden. Alla dessa mänskliga spår på de oändliga vidderna utgör en mycket märklig tavla. Som om människorna som bott där bara plötsligt försvunnit därifrån. Den före detta byn används enbart som campingplats för jaktlag. Några barn leker på en förfallen lekplats mitt bland all bråte. De tittar upp för en sekund när vi åker förbi och återgår sedan till att leka.
Till slut är vi framme vid den allra nordligaste punkten av alla och blickar ut över ett ändlöst hav som sträcker sig ut mot horisonten och in i oändligheten. På avstånd en familj innuiter på väg ut i fiskebåten
Kylan och vinden biter i kinderna, sanden klibbar fast i skorna och taxichauffören, glad som en lax, envisas med att ta foton på OSS med honom:
”If I had known all Swedish people were like you I would have gone to Sweden straight away” säger han och flörtar hämningslöst.
och sedan skingras plötsligt molnen och solen bryter fram några dyrbara sekunder och skiner ner på fiskebåt och hav.
Och den mest ödsliga platsen på jorden förvandlas i några sekunder till en magisk plats målad i silver och ljus.