I guideboken över Minsk som vi införskaffar i en turistshop finns ett museum vi tillbringar två dagar med att leta efter men aldrig hittar.
Det heter ”Great Patriotic War Museum” och verkar på något mystiskt vis flytta runt mellan olika gator beroende på vilken guidebroschyr eller internetsajt vi konsulterar. 

Ett par vi frågar ser lika förbryllade ut men gissar att det precis har flyttat till den lite flashiga modernare delen av Minsk vid Peramozhtsau avenue. Ett stenkast från den gigantiska amfiteatern i det stora sportpalatset.
Inget konstigt i att det flyttar mellan adresser. Minsk är en levande, ungdomlig stad där det hela tiden byggs nytt, det märkliga Nationalmuseet som är 22 våningar högt och mest av allt liknar en rymdfarkost stod klart 2006. Men det som byggs är fortfarande pampigt, i postsovjetisk anda och den lilla människan, individen, försvinner och går vilse någonstans bland dessa jättelika avenyer och gator.

 

 
Liksom vi på vår jakt, så vi beslutar att besöka ett annat museum, som också visar sig ligga på ett helt annat nummer än vad som är markerat på kartan. National Historic museum på Karl Marx gata nummer 12. Min väninna tar en iskaffe under ett parasoll på ett litet kafé i den tryckande värmen. Även jag är trött i fötterna men beslutar mig för att ge det en chans.

En 200-årig kanon står placerad vid ingången. Värmen är lika obönhörlig inomhus, någon luftkonditionering verkar inte finnas. Personalen består av äldre damer med prydliga namnskyltar som noggrant håller koll på alla besökare och vänligt men bestämt visar  exakt vilka rum man ska gå in i och i vilken ordning de ska besökas. Turister lotsas runt på löpande band i utställningarna som består av en brokig samling kuriosa, föremål och tavlor om Minsk historia.
Här finns tavlor på väggarna som visar hur stan såg ut vid seklets början med svartvita foton på hästkärror, hus och breda gator, kvinnor i svepande brodyrklänningar med parasoller i händerna och män i svarta kläder. Några tegelstensbyggnader sticker ut på bilderna, annars ser stan förvånansvärt lik ut.  Ett rum inhyser dammiga porträtt på furstar och härskare som uttråkade blickar ner på oss, kanske är de från tiden när Vitryssland tillhörde Polen och Litauen.
Vi blickar lika uttråkade tillbaka.

Och så… kliver jag in på en avdelning som berättar om krigen.
Hela rummet är fyllt med vapen prydligt uppsatta i glasmontrar.
Tyska revolvrar och ryska automatvapen samsas med gevär och knivar i rader. En karikatyrbild visar hur en figur/soldat med hammaren och skäran räddar Vitryssland undan hakkorset. Foton visar befolkningens lidande under andra världskriget.
Det är som ett besök på Historiska museets forntidsutställning i Stockholm men stenyxorna har ersatts av svarta, lätt nötta men fortfarande blankpolerade skjutvapen. 
Av någon anledning får jag en klump i magen och går snabbt till nästa rum med kläder och föremål från 1800-talet. Synbarligen ingen kronologisk ordning mellan rummen. En centralt placerad glasmonter är fylld med KLOCKOR- fickur – av alla de slag. Stora, små, utsirade, i silver, med initialer, dekorerade, glänsande, svarta. Som en absurd Dalí-målning.
En gigantisk metafor över tiden? Av hur förgängligt livet är och hur groteskt det är med vapnen i andra rummet.
Ingen av klockorna går längre, som om själva tiden har stannat i dessa dunkla, varma rum på museet.

När jag slutligen hittar till entrén frågar den vänliga damen i kassan om jag inte vill se bottenvåningen, där finns nämligen en utställning med historiska kläder. Jag tackar artigt nej. Svetten rinner i pannan och jag längtar efter något svalt att dricka. Min väninna sitter kvar på kaféet när jag kommer ut i solljuset.

En bit bort slår en kyrkklocka två.
Själv drömmer jag mardrömmar halva natten om vapen och klockor.