I avlägsna delar av Alaskas ogenomträngliga skogar där järnvägen löper mellan sly, snår och mossar kan den trötte backpackern ställa sig nära järnvägsspåren och vifta med en flagga – eller veckans smutsiga t-shirt, vad som nu råkar finnas till hands – då visslar tåget till svar och lokföraren stannar och plockar upp den flaggviftande.
Så går det fortfarande till här uppe och Alaska Railroads stannar ofta för förvirrade flugfiskare, vilsna campare, trötta jägare och människor som helt enkelt bor i stugor så långt ut i skogen att det inte går några vägar dit. Det är bara vifta med något vitt.

Här finns även det litet mer moderna och mycket bekväma turisttåget Denali Star.
Luta dig tillbaka i det bekväma tågsätet, smutta på en iskall Chardonnay som bartendern serverar och beundra skogarna och floderna genom det 360-gradiga panorama-glastaket.
Nicole och jag väljer något mitt emellan och reser i ”Adventure-class” med Denali star. Det må inte vara lyxklass men i jämförelse med SJ är allt lyx.
Stor restaurang och kafé med väl tilltagen meny och små prydligt vikta linneservetter samt riktiga bestick.
Stora portioner av allt och god mat.
Gratis dricksvatten i små kranar.
Bekväma säten som det är lätt att sova i.

Och framför allt en stor eloge till hur fantastisk tågpersonalen är med handikappade och äldre passagerare.
Alla hjälper till om någon behöver hjälp, inklusive konduktören. En liten maskin körs fram med en hissliknande plattform som vevas upp och ned där rullstolen eller rullatorn kan köras in och de som har svårt att röra sig behöver varken känna sig undanskuffade eller i vägen.

Där har Sverige – och SJ – något att lära sig av Alaskaborna!!!

Järnvägen började byggas 1914 och det tog åtta år för 4500 arbetare att få den klar. Nu sträcker den sig ända från Fairbanks (möjligtvis något längre upp) i mellersta Alaska till Seaward i söder.
Vi hoppar dock av i Anchorage.