Att åka buss i Frankrike är en särskild konstart, där allting tycks följa en hemlig artighetskod som jag inte helt listat ut mekanismerna bakom.
När man går på bussen gör man det med ett artigt ”Bonjour” varpå busschauffören svarar (i 99,9 procent av fallen) med ett lika artigt ”Bonjour” tillbaka. Givetvis kan detta vara avhängigt stad, tidpunkt, väder och de båda parternas humör, men i de allra flesta fall är det så det går till.
När passageraren sedan kliver av ska hen gärna säga tack ”merci” och vinka lite snällt mot chauffören som tack för att hen faktiskt får gå av och som tack för resan, vilket chauffören besvarar med en artig nick tillbaka eller till och med en vänlig handviftning.
Idag när föraren av 2:ans buss mellan Cannes-la-Bocca och Cannes klev av sitt tidiga morgonskift vid 14-tiden lämnade han bussen med ett elegant ”Au revoir mesdames et messiurs” slängt över ena axeln. Alltså ”På återseende mina damer och herrar”. Varpå halva bussen ropade samma tillbaka. Läskigt eller bara trevligt? Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag ska tycka…
Jämför med Stockholm en tidig måndagsmorgon på 4:ans buss och man inser snabbt den absurda skillnaden.
Vidare kan busschauffören mycket väl stanna lite varstans längs rutten. Om någon ber att få gå av där det inte syns röken av en hållplats är detta inte något problem.
Annorlunda mot vad vi är vana vid är också den lilla paus som föraren ofta gör vid knutpunkten Hôtel de Ville i Cannes. Oavsett tidpunkt – det kan vara klockan 2 på natten eller tidigt på morgonen – stannar chaufförerna helt sonika sina bussar och kliver av.
Men de står inte bara snällt utanför och dricker sitt kaffe, de småpratar med sina kompisar som hänger på hållplatsen, tar en promenad, flörtar lite och minglar. Kvar på bussen sitter en rad passagerare tålmodigt väntande även när föraren är borta 20 minuter, utan protester.
Resenärerna på franska bussar är annars sällan tysta och stilla. Är det någon som ber om hjälp hjälper man gärna till – idag var det en äldre dam som ville ha en vägbeskrivning. När hon klev av vid hållplatsen började hon gå åt fel håll varpå bussen tvärnitar, tjugo fransmän hänger ut genom den öppna dörren, gestikulerar, pekar och ropar att hon ska gå åt andra hållet. Inklusive chauffören.
Det allra märkligaste med franskt bussåkande till skillnad från svenskt torde dock vara avsaknaden av mobiltelefoner och passagerare som intensivt stirrar ner på dessa under hela resan.
Visst finns det några fransmän som kollar mobilen, men de allra flesta sitter och tittar ut genom fönstret, slumrar till, läser en bok, pratar med grannen. Under hela resan på 15 minuter ser jag bara en enda person förutom mig själv som fipplar med sin mobil.
Och han visar sig vara engelsman.
Ut i vida världen 
Den stora skillnaden i busskultur mellan Frankrike och Sverige speglar i sin tur att franska revolutionen lever. I Frankrike ses bussen dela medborgarnas tillvaro i alla väder medan i Sverige buss och förare är en del av det gamla militaristiska överhetssamhället (”regler är till för att åtlydas i alla väder”) som lever kvar långt mer än folk tänker på. Bussföraren är här inte en medmänniska utan del av ÖVERHETEN dvs en klass för sig. ungefär som skattmasen. Ber att få bidra med följande episod: bussen i mina kvarter i Paris stannade plötsligt sen några ynglingar ombord passerat föraren med ett nedsättande uttryck. Föraren vände sig mot passagerarna och ropade:- Vem sa det där?” Inget svar men ynglingarna valde att stiga av. Föraren ropar då till oss som är kvar: – Är jag nån slags maskin för att jag kör buss? Ska jag tåla höra vad som helst?” . Passagerarna ropar genast tillbaka i flera omgångar:- Mais non monsieur pas du tout! ” Då kör han igen.
Incidenten grep passagerarna så att många valde att stiga av framtill för att personligen med ett par ord betyga föraren sin uppskattning tillgivenhet och respekt för hans svåra jobb! .
Frankrike je t´aime!