”There is a crack, a crack in everything. That’s how the light gets in.”
Det där första genomträngande ljuset som skingrar skuggorna. Det tysta regnet hänger som en dimma ute i mörkret och en gren skrapar förlorat i vinden mot rutan. Löven har fallit från träden och ligger i guldgula sjok på marken. Ibland känns det ovanligt långt till sommaren som om det där första genomträngande ljuset som skär genom alla skuggor behövs mer än någonsin.
Men det här handlar inte om hösten. Det handlar om att våga avslöja sådant som fler vill tysta ner. Den där viskande rösten som höjs från någon som vågar berätta.

Det handlar om den flodvåg av berättelser om sexövergrepp och trakasserier som lagts ut på sociala medier och på nätet och som sköljt genom Sverige de senaste veckorna i kölvattnet av sexskandalerna och sexanklagelserna i Hollywood mot Harvey Weinstein. Det handlar om#metoo-kampanjen som fått tjejer i alla åldrar att berätta om sina upplevelser. Som dragit fram övergrepp begångna av folkkära programledare och medieprofiler som tystats ner och sopats under mattan. Det handlar om avsaknaden av ryggrad och civilkurage och närvaron av en patriarkal kultur som håller sina medarbetare om ryggen i det allt mer sjunkande träsk som utgör svensk media.
Och de senaste tidens historier visar hur skrämmande stort problemet är.

Det här är egentligen ett inlägg jag varit på väg att skriva länge.
Ända sedan de första rösterna höjdes i fjol och nättrollen började skriva om sexuella ofredanden på festivaler och att övergreppen uteslutande begicks av flyktingar och ensamkommande började jag skriva det här inlägget i huvudet. Jag ville ge svar på tal om att medierna ”mörkade”.
För problemet är så oändligt mycket större än så.

Första gången är lite diffus.
Jag minns att jag gick i sexan eller sjuan, var inte speciellt populär bland killarna, hade glasögon och hängde mest över en bok. Inte mobbad för jag hade kompisar men tillhörde inte heller de populära tjejerna utan snarare nördarna…den där gången vi stod utanför slöjdsalen, några killar övertalade en kille som var lite efterbliven att retas. Det blev en massa knuffar, fler och fler anslöt i en ring, det kom händer från olika håll, en del av dem var händer mot delar av kroppen som var privata. Jag minns inte så noga i efterhand och det var inte länge det pågick.
Men det var inte sista gången.
Den där kvällen på studentnationen i Uppsala.
När någon okänd tar tag om och nyper mig hårt i baken. Instinkten är att slå till, men när jag vänder mig om är det så många som trängs på det svettiga, stökiga dansgolvet att det är omöjligt att veta vem som gick över gränsen. ”Men slappna av liksom, de visar ju bara att de gillar dig, ” det fick jag höra.
Listan kan göras lång. Det har varit händer mot rumpor och bröst, catcalls, kommentarer och sexuella anspelningar långt över gränsen för vad som kan räknas som komplimanger; på krogen, i krogkrön, nattklubben, mataffären, gatan. Man skrattar ofta lite lätt generat bort det. För egentligen är det väl bara komplimanger och en killes sätt att uttrycka sig eller? Det har varit sexuella anspelningar från chefer och arbetskollegor. Kompisar som blivit utsatta för närmanden och som stått villrådiga om hur de skulle reagera; ”Han är ju chef och jag är ju bara vikarie”, tafsanden under fester. Sen har vi alla sexuella anspelningar och hot och vidriga meddelanden med löften om sexövergrepp som en kvinnlig journalist kan få. För att hon sköter sitt jobb.

Och så har vi de där gångerna när det gått betydligt längre än bara verbala trakasserier.

Den där mannen som drog in mig på en toalett i en bar, låste dörren och tog fram hela paketet. Det kom en vakt och jag har förmågan att prata mig ur sådana situationer. Så det slutade bra.
Eller den där gången jag blev överfallen av en kille på en gata i Paris sent sent på natten i kvarteren runt Montmatre efter att ha varit ute med väninnor. Och killen stack ner hela handen under kjolen. Men jag lyckades få ut honom genom porten och i Frankrike fanns förr alltid en liten concierge som vaktade så det var aldrig nån riktig fara. Men den gången anmälde jag. Och mina underbara väninnor började följa mig hem till min avsides gata efter det.

Och så den där gången.
När jag var ute med goda vänner en midsommarafton och en av kompisarna har med sig en kille som blir som Dr Jekyll och Mr Hyde. Vi har trevligt, äter god mat, dricker alldeles för mycket, grillar, badar  och framåt småtimmarna kryper jag till kojs i båten. Killen jag tänker på som jag knappt känner ramlar in otroligt onykter och frågar om han kan dela kojen med mig. Eftersom det är dåligt med sovplatser säger jag ja och somnar om.
Vaknar av att han har stoppat upp ett finger där inget finger borde vara utan tillåtelse och att det gör ont. ”Vad f-n gör du”, skriker jag.
”Oj då, jag trodde att du ville”, sluddrar han.
Jag anmälde det aldrig men det borde jag ha gjort. Killen bad hundra ggr om ursäkt och såg skuldmedveten ut varje gång jag träffade på honom efter det. Men det spelade liksom ingen roll, jag ville inte ens vara i samma rum som honom.

Hur är man funtad när man inte respekterar en människas personliga gränser? Och klarar man inte av alkohol ska man inte dricka för det är aldrig en faktor som ursäktar ett beteende.

Det här borde varit sådant som får mig att må dåligt men jag är som en våt hund som skakar det av mig.

Jag vill minnas alla de män och killkompisar som varit fantastiska.

Killen som på samma gata som jag överfölls i Paris, gick runt med mig flera timmar en väldigt lång natt och tröstade när jag grät pga att jag var olyckligt kär. Killen som körde omkring i tre timmar i Santo Domingo i sin skåpbil för att hitta rätt adress när jag inte hittade tillbaka till boendet mitt i natten. Killarna som följde mig hem till studentkorridoren i Uppsala förbi kyrkogården på 90-talet för att jag var mörkrädd. Män som stöttat, uppmuntrat, tröstat mig.
Er kommer jag ihåg.

Som en vän och kollega skrev; det börjar redan i skolan.

Det är där saker måste förändras om samhället ska bli annorlunda. Inställningen, synen på andra människor och synen på kvinnor.

Mörkret och diskrimineringen kan bara skingras i ljuset av våra berättelser. Och de må svida, göra ont, göra folk förbannade men de måste ut i ljuset för att få till en förändring…för som en mycket duktig vissångare diktade:

”There is a crack, a crack in everything. That’s how the light gets in.”

Produktionsbolag, content marketing, tv-kanaler, streamingtjänster och journalister – höjdarna inom tv-världen samlas just nu i Cannes när mässan Mipcom slår upp portarna.

Sol, vajande palmer och vita sandstränder. Det är brittsommar i södra Frankrike. Temperaturerna ligger upp emot 25 grader och glada semesterfirare steker på stränderna samma vecka som Mipcom, världens största TV-festival, drar igång. Säkerheten har höjts rejält sedan terrordådet i Nice förra året med vakter som går igenom väskor och skannrar vid säkerhetskontrollerna in till Palais.
Man vill inte ta några risker.
Under fyra dagar flockas tv-världen i Cannes. För att köpa och sälja, bevaka de hetaste trenderna och diskutera nya format, gå på screenings, pitchar, kolla in nya shower och presskonferenser. Nordiska dramaserier har fortfarande riktigt gott rykte utomlands så det går bra för Sverige och svenskproducerade länder just nu.

Men det är som en inköpschef jag pratar med säger: ”Alla letar efter nästa Game of Thrones, men marknadsförs en serie som en sådan är det godnatt direkt, för det finns ingen ny serie som kan tävla med GoT.”

Själv springer jag och min vän/kollega runt på diverse presskonferenser och möten under dagen. Däremellan hinner vi klämma in en lunch på Disney. Något som blir en surrealistisk upplevelse, det är nämligen vi och tio andra journalister från SYDAMERIKA. Lunchen är reklam för ett nytt samarbete kring en produktion om en känd argentinsk boxare men alltihop hålls på spanska. Ett språk varken kollegan eller jag behärskar. Men däremot är lunchbuffén en höjdare.

På lunch hos Disney

Vid slutet av dan värker fötterna (och då har jag ändå hyfsat bekväma skor och inte högklackat som de allra flesta kvinnor jag ser springer omkring i), väskan känns flera ton tung och huvudet snurrar. Men hur mycket än soffan eller stranden hägrar i kvällssolen så nix, nu börjar kvällens partyn. Och jag och alla vi andra svettas vidare i värmen, men nu med ett glas iskall champagne i handen.

Hon kliver av tåget på perrongen i Flensburg.
Gatlyktornas ljus blänker mot den regnvåta asfalten i mörkret. En lätt dimma vilar över stan, svagt upplyst av ljusen från hamnen och butikerna. Från några restauranger hörs sorl och skratt. En sen nattvandrare går längs med kajen och vattnet. Hennes fotsteg ekar ödsligt i trappan upp till lilla Gastehaus Lavendel som ligger gömt bakom de stora stenbyggnaderna vid Große Straße. En skugga drar förbi bakom ryggen men det är svårt att se i det skumma ljuset och när hon vänder sig om fanns ingen där.
Väl på rummet brygger hon te i köket, stänger in sig med låst dörr och försöker koncentrera sig på datorskärmen ackompanjerad av grannens högljudda snarkningar. De är tre som bor här i var sitt rum och delar badrum och kök men hon har ingen aning om vilka de andra är. Är det den magre lite skäggige värden som tog emot och lämnade nyckeln? Är det bara vi två tänker hon.
Plötsligt släcks alla ljus och det blir becksvart i rummet. När hon försöker tända strömbrytaren händer absolut ingenting. Hon testar samtliga i rummet och känner paniken komma krypande, tassar upp och gläntar på dörren, allt är lika mörkt överallt i korridoren, köket och badrummen.
Hon försöker ringa mobilnumret till hotellet men det är ingen som svarar. Så plötsligt när hon står där i mörkret ser hon den andra dörren öppnas och en gestalt i dörröppningen som höjer handen…

Följande episod skulle kunna vara inledningen på en deckare.
En av mina bästa vänner som bor i Paris tjatar på mig att jag borde skriva en sådan och när hon får veta att jag ska åka till Flensburg som ligger på gränsen mellan Tyskland och Danmark får jag ett mejl:

”Jag får kalla kårar när jag tänker på att du en oktoberkväll tar in på ett rum i Flensburg. Det låter som att alla tågen har gått alla klockor stannat. Varför reser du så äventyrligt – är du på jakt efter stoff för en tågdeckare? Stor genre en gång – tänk bara på Agatha Christie Fast alla tiders stora internationella bästsäljaren hette på franska heter La Madone des Sleepings och är en Mata Hari-liknande fantasi om en av dessa gåtfulla sofistikerade rika damer som reser ensamma och alltid frestar fala karlar från hotell till hotell och sovvagnskupeer däremellan. Din skildring behövs!!”
Det är med andra ord med livlig entusiasm jag anländer till Flensburg med tåget.

De senaste dagarna har jag hankat mig fram i Danmark och även om jag förstår danska hyfsat har flera människor här (ofta yngre) svårare att förstå mig. Det uppstår pinsamma situationer där jag pratar svenska och hen mittemot nickar förstående eftersom hen inte vill erkänna att hen inte förstått nåt, hen säger något tillbaka och även jag nickar på ett sätt som jag hoppas uttrycker välvilja och att jag håller med fast jag inte heller har förstått ett dugg. På tågstationen i Kolding tar damen som jobbar för järnvägen helt sonika kommandot och pratar engelska. Jag säger trevande att ”jag är ju egentligen svensk så…” hon fortsätter envist att prata engelska. Det är en lättnad.

Redan på tågstationen i Flensburg går jag glatt över till tyska. Där står en halvt tandlös uteliggare och äter korv, han visar mig varifrån bussarna går. Flensburg är som en liten dockstad med en pittoresk hamn, kullerstensbelagd gågata inramad av kaféer och butiker, ölhak (så klart) och gamla tyska stenhus. På kvällen kommer dimman krypande upp ur vattnet samtidigt som ett lätt duggregn sveper in staden i ett dis. Äter middag på en bullrig öllokal Hansens Brauerei med god tysk mat (jätteportioner) och hembryggd öl, på menyn kan man beställa 1 meter öl. Det gör norrmännen vid bordet intill.

Tankarna på en deckare maler i huvudet och när jag kommer tillbaka till mitt lilla B&B, har bryggt en kopp te i köket och satt mig framför datorn börjar jag skriva…

”Hon kliver av tåget på perrongen i Flensburg.
Gatlyktornas ljus blänkte mot den regnvåta asfalten i mörkret. En lätt dimma vilar över stan, svagt upplyst av ljusen från hamnen och butikerna. Från några restauranger hörs sorl och skratt. En sen nattvandrare går längs med kajen och vattnet.”

Plötsligt släcks ljuset. Hur mycket jag än trycker på olika knappar är allt becksvart. Jag känner ingen av de andra i huset men rusar ut i korridoren och försöker se något med ljuset från mobilen som enda lampa. Scener från diverse skräckfilmer snurrar i huvudet. Så plötsligt när jag står där i mörkret ser jag den andra dörren öppnas och en gestalt i dörröppningen som höjer handen…

…och det visar sig vara den brittiske (och snygge) unge grannen mitt emot i morgonrock och med ficklampa som letar efter huvudströmbrytaren.

Efter att vid med gemensamma krafter slutligen hittat proppskåpet och fått på strömmen och sagt godnatt till varandra känner jag mig aningen fånig. Ute piskar regnet gatorna. Skuggorna är långa. Jag drar för alla gardiner och kryper långt ner under täcket med kudde över huvudet.

Utifall att något mer händer…

Utsikt från fönstret mot gatlyktan som inte förmådde lysa upp ordentligt…

Lavendelrummet

Hon dansar för evigt i min sinnesvärld, med sitt korta hår och sitt snörskört med små metallhylsor längst ner på kjolen som klingar varje gång hon rör sig. Kanske har hon dansat till gudarnas ära, kanske bara för glädjen i att dansa. Egtvedflickan som gravlades för cirka 3 400 år sedan bar på en värld av livserfarenheter, drömmar och minnen. Hennes namn är för länge sedan bortglömt. Men hon dansar evigt ung i en värld där alla klockor stannat.
Och det här är min berättelse om jakten på hennes grav.

Det är lite grann som i den där filmen, en gammal svart-vit, film noir där en främling kommer till en stad med tåget, han kliver av på perrongen och allt är besynnerligt och alla människor underliga. Tror Spencer Tracy spelade huvudrollen och misstänker att det är ”En man klev av tåget” jag tänker på.
Samma känsla får jag när jag för första gången sätter foten i Egtved, en sömnig liten by med ungefär 2200 invånare mitt ute i ingenstans i mitten av Jylland.

Resan hit har föregåtts av diverse små irriterande olägenheter. En styck för tung väska att släpa med sig. Bisarra busstidtabeller och inställda tåg. Börjar med att tåget från Århus till Vejle där jag ska byta till buss, men eftersom jag släpar omkring på en enorm resväska ger jag mig ut på jakt efter ett skåp att ställa in väskan på stationen. Den enda lediga boxen är sönder och jag får veta att det finns en man som fixar sådant men han går runt ”någonstans här inne” i byggnaden och ”håll utkik efter en man i blåställ”. Med knappa fem minuter till att bussen ska gå inser jag att det är dömt att misslyckas.
Reser därför vidare med väska och hoppas på det bästa. Kliver av i Egtved med en gps på mobilen som visar 28 minuter för att gå till Egtvedpigens grav. Minst.
Gatan är folktom och kantad med små radhus i tegel med trädgårdar med nedfallna löv och här och var en blomsterrabatt. Jag kliver in i vad jag tror är en butik vid busshållsplatsen för att möjligtvis höra om jag kan lämna min väska där men inser snabbt att det är någon sorts självbetjäningsbutik. Ett solarium.
Med ett halvt öga på Gps:en och en tacksam bön att jag hade vett att ta med en bärbar laddare, tar jag en annan väg. Trottoarerna ligger öde och lite halvspruckna i solljuset. Löv blåser runt i gyllene sjok vid vägkanten. Hittar till Egtved forsamlingshus, en grå stenbyggnad uppförd 1884 och här står det visserligen bilar utanför men inte ett livstecken. Här och var längs gatorna ligger märkliga butiker och verkstäder som alla verkar igenbommade och tysta. Känns lite som en spökstad. Inte en människa i sikte.

Till slut rundar jag ett hörn och befinner mig plötsligt vid en gigantisk matbutik. Och här är det faktiskt folk.
Hos den mycket vänliga damen i bageriet kan jag lämna väskan, hon ger mig en huvudskakning när jag säger att jag är på jakt efter Egtvedpigens grav och visar gestikulerande som en upprörd fransyska ATT DET ÄR VÄLDIGT LÅNGT. Speciellt om man går till fots.
Men nu känns det omöjligt att ge upp.

För att förklara vad det är jag på jakt efter måste vi hoppa långt tillbaka i tiden, närmare bestämt till den 24 februari 1921 då bonden Peter Platz skulle röja undan de sista resterna av en hög på sina marker.

När han stod ute på den halvt frusna jorden och satte ner spaden i marken upptäckte han en nästan två meter lång ekkista gjord av ett urholkat träd. När kistan öppnades inne på Nationalmuseet i Köpenhamn fann man ett ett stycke vävt ulltyg som täckte kroppen av en ung kvinna 16-18 år gammal. Hon hade på sig en omsorgsfullt tvinnad kjol av snören – ett snörskört – och en stor bältesplatta av brons i midjan med spiralformat mönster. En kam av horn satt fast i hennes bälte. En liten ring i örat och bronsringar längs båda armarna. De brända benen av ett 5-6-årigt barn låg insvept i ett tygstycke vid hennes fötter där det även stod ett kärl av björknäver som varit fylld med någon sorts mjöd eller öl. Flera ben från samma barn låg också i en ask vid hennes huvud. Dateringar och rester av en röllika inne i kistan visar att hon begravdes någon gång på sommaren 1370 f Kr. Det unika med Egtvedpigen och många andra fynd från gravhögar i Danmark är bevaringsförhållandena. Särskilda kemiska reaktioner i marken har gjort att organiskt material som kläder, hår, naglar och skinn bevarats trots att gravarna är över 3 000 år gamla.

Men vem var hon och vilket sorts samhälle kom hon ifrån? Forskare har genom tester av hår och naglar kunnat påvisa att hon troligen växte upp i sydtyskland och färdades i omgångar mellan platserna. Kanske hade hon med sig en släkting en liten bror eller syster som dog på färden och därför brändes på vägen. För mer om de nya rönen läs här!

På hällristningar har man sett bilder av människor som dansar, det finns figuriner av brons med markerade snörskört som gör baklängesvolter. Vad var hennes plats i den världen?
Historien fascinerade mig från allra första början och när jag för ett halvt liv sedan valde att plugga arkeologi handlade delar av min uppsats just om Egtvedkvinnan. Hon ligger nu utställd på Nationalmuseum i en glasmonter men jag har aldrig riktigt kunna släppa tanken på ett besök vid platsen.

Långa dammiga landsvägar med vidsträckta nyplöjda åkrar och grästäckta ängar flyter förbi. En och annan traktor, en bärgningsbil, några bondgårdar, nybyggda villor och ett par med en hund som är ute på promenad. Solen har klättrat högre på himlen och jagat morgondimmorna på flykten. Vägarna blir smalare och smalare ju fler kilometer jag tillryggalägger, buskarna tätare och snart täcks markerna av gula blommor. När skylten visar Peter Platz vej börjar jag närma mig. Han fick också ett minnesmärke, mannen som hittade Egtvedkvinnan, en väg uppkallad efter sig.
Vägen gör några skarpa krökar och lite längre fram öppnar sig en glänta. Jag är framme.
Kanske skulle några tycka att det här är ett antiklimax. Inget av fynden förvaras här och Egtvedflickan är långt hemifrån
Men målet är inte det viktigaste, utan vägen.
Att insupa landskapet, kullarna, himlen, växtligheten marken. Att höra hennes röst. Att se med hennes ögon.

Bakom det lilla huset som inhyser en utställning ligger den rekonstruerade gravhögen.

En stig leder in till ett litet hus med en miniutställning, flera skyltar och en rekonstruerad gravhög. Lummiga lövträd och snåriga växter bildar en urtida lövskog kanske lik den som en gång i tiden täckte stora delar av Skandinavien under bronsåldern.

Det är inte bara en tom plats.

Det är en plats fyld av sol, susande löv, uråldriga träd, naturens sång och det avlägsna minnet av människorna som en gång levde här.
En plats fylld av frid. Sällan har jag känt mig så nära flickan som fascinerat mig så länge som idag.

Rekonstruktion av flickans kläder. Från Nationalmuseet i Köpenhamn

Det finns en konst lika komplicerad som hjärnkirurgi, förvirrande som tyska verbböjningar och utmattande som möbelinstruktionsbroschyrer från Ikea.
En del vänner gör upp egna regler och skriver långa listor. Andra färgkoordinerar. Andra har inga som helst problem och förstår inte alls när jag påtalar denna märkvärdighet. Men för mig förblir denna konst fullständigt obegriplig. Jag talar om konsten att packa.

Jag har en blå Samsonite-väska som har varit med lite överallt. På flyget, bussen och färjan. I vildmarken i Alaska, Minsk i Vitryssland och strandpromenaden i Cannes. Den här blå väskan har stått pall för det mesta och vi har tillryggalagt många många mil ihop. Tanken var att jag skulle packa light men nu står den i ett hörn och ser nästan anklagande på mig. För packningen är allt annat än lätt.

Vissa klarar konsten att packa galant.

Min svägerska till exempel skriver listor. Mamma skriver listor. Bästa väninnan lyckas alltid stoppa ner precis det hon behöver och åker oftast med endast handbagage. Själv misslyckas jag varje gång. När jag inte slänger ner saker huller om buller för att jag är ute i sista minuten, packar jag i timtal och packar om dagen efter.
Behövs det där extra paret skor? Jag vet inte. Kanske. Så de åker ner.
Är det verkligen NÖDVÄNDIGT med tre kollegieblock? Jo men tänk om jag… Så de åker ner.
Tror på fullt allvar att om någon skulle skriva en handbok eller manual i konsten att packa skulle hen bli miljonär på kuppen.

Kanske är det lättare för folk som vet att de åker till ett varmt land och ska tillbringa en vecka på stranden (något jag personligen skulle sky som pesten eftersom jag blir uttråkad på en dag) eller en vecka i Alperna på skidsemester, svala respektive varma kläder, men hur gör man när man passerar flera olika länder och klimatzoner?

Var är boken ”How to pack your luggage for dummies” när man så väl behöver den?

Min blå väska står där i ett hörn och det känns som om den blänger. Tung är den i alla fall. Och gnisslar liksom anklagande. Dessutom ramlade handtaget av när jag kom fram. I ren protest misstänker jag.
Trots att jag önskar mig en handbok för packning kan jag meddela att den aldrig skulle rymmas i min proppfulla väska.

En tillfällig lösning