Om Skagen Maraton, berömda konstnärer vars verk jag inte såg skymten av, vita sandstränder och ett hotell som fastnat i tiden.

Det här är ett inlägg som jag hade tänkt skulle handla om Skagen.
Om vidsträckta stränder med kritvit sand och ett alldeles speciellt ljus som svävar över markerna, som silar genom vassruggarna och lägger sig över allt likt sandkorn eller skuggorna och ljuset som blir i en gammal svart-vit film. Det skulle handla om badorter och konstnärskulturer. Om berömda målare som P.S Kröyer och hans fru Marie Kröyer och triangeldramat med den svenska tonsättaren Hugo Alvén och de odödliga målningarna som skildrar norra Jylland i slutet av 1800-talet. Om Marie som på sin tid ansågs vara ”den vackraste kvinnan i Danmark” men som övergav sitt eget målande, var tillsammans med en man som var manodepressiv och sedan förfördes av en notorisk kvinnotjusare som hon gifte sig med och sedan skilde sig ifrån. Och som slutade sina dagar i tragedi.

Men istället börjar jag med det lilla hotellet Park i Fredrikshamn.

Där är det nämligen fortfarande 1800-tal, som om tiden stannat. Små trånga korridorer och trappor med mörka ekpaneler och lampor med glasskärmar i Jugend-stil. Väggarna täcks av kopior av Gaugin-målningar och självklart, Skagenmålarna men även svartvita foton. Lyktor svajar ovanför de murgrönstäckta ytterväggarna utomhus. Fåtöljerna är hemtrevligt nedsuttna i salongerna.
Rummen är bekväma och moderna, tyvärr finns det inte hiss så har man en tung resväska så är det ett dagsverke men det uppvägs å andra sidan av så mycket annat, inte minst av stämningen som tycks sitta i väggarna likt cigarrök.

Lagom till frukosten sveps gästerna in i denna doft av en svunnen era med en liten vacker buffé med allehanda korvar, ostar och marmelader på fina fat. Små varma frukostbullar och perfekt kokta ägg som ligger i ett litet fågelbo av halm. Färdigbryggt te i kannor, nybryggt kaffe för den som vill ha och ur radion strömmar 20-talsjazz. Ett misch-masch av tidsepoker likt något ur en Woody Allen-film. På kvällen serveras vin och små ostbrickor i den andra salongen. Till klassisk musik.

Så det är med motvillighet jag checkar ut.

Jag tar tåget upp till blåsiga Skagen längst ut på norra Jylland, denna molniga oktoberdag då regnet hänger i luften och man då och då fastnar i en störstskur. Danskarna kallar Jyllands nordspets för ”Lysets land”, Ljusets rike. Detta för att Skagen har flest soltimmar i hela landet.
Icke idag.

Den lilla byn Skagen är charmig med sina små butiker, restauranger och kaféer.

Turistsäsongen är över men det är ändå fullt med folk eftersom jag lyckats pricka in den enda dagen på året då det är Skagen-maraton. Med andra ord fylls gatorna med flåsande människor iklädda träningskläder och gympaskor. En kvinna som joggar förbi mig med barnvagn berättar att det finns tre olika etapper; själv har hon valt att springa fem kilometer men det finns också 1/1-marathon, 1/2-marathon, 11 kilometer.
För de tappra.

Byn Skagen är charmig även i strilande oktoberregn, men utan bil och med ett tajt tidsschema är det omöjligt att hinna med ”Grenen” där vågorna från Skagerack och Kattegatt möts och som var så inspirerande för Skagen-målarna. Däremot hittar jag bort till en liten del av dessa milsvida långa sandstränder, passerar den ”hvide fyr” som byggdes 1747 och rekonstruktionen av en ”Vippfyr”. Ljuset är så enormt att det nästan gör ont i ögonen trots att himlen är mulen.
Sitter och picknickar ett tag vid vattenbrynet med bara måsarna som sällskap. Vandrar runt och letar efter bärnsten, oklart om jag hittar några men får en hop stenar med mig hem till den redan ansträngda resväskan. Tar lite foton och ser den grå fyren avteckna sig i fjärran, men ända dit oorkar jag inte gå.
Det är vackert och ödsligt och vilt så här på höstkanten med vågorna som slår mot strandkanten, högar med uppsköljda snäckskal och stenar och då och då en hundägare eller vilsekommen maratonlöpare, men…kanske hade jag lite för höga förväntningar.

Jaha, var det här allt liksom.

På kvällen tar jag tåget till Århus som är nästa stopp på resan. Byte i Ålborg, en stad som jag mest förknippar med snaps (Ålborgs akvavit?) men som enligt wikipedia har en domkyrka med 48 klockor som spelar varje heltimme samt ett stenhus från 1600-talet med en figur som räcker ut tungan. Hinner inte se något.

Inser jag att jag inte hann med varken P S Kröyers hus eller Skagenmuseet när jag sitter på tåget.. Och ändå känns det inte som om jag missat så mycket.
Jag har redan besökt 1800-talet och sekelskiftet i levande form.
Och det stavas Park hotell i Fredrikshamn.