En mullrande vulkan, hotande monsunregn, 22 timmars flygning, tropiska sjukdomar, konstig mat och världens största ödlor vars bett är giftiga.
Så då åker vi till Bali och Komodo då, jag och väninnorna.
Till platsen där alla ens nojjor och fobier får fritt utlopp.

Florida, Australien, Kap Verde-öarna och Mallorca var förslag på listan. Till och med södra Frankrike och Spanien för att småbarnsmammorna skulle kunna följa med. Men.
Medan ena väninnan samlar på länder och andra väninnan (som fyller år, 30+) vägrar att välja ett land utan sol och bad och jag alltid drömt om att se jättevaranerna på Komodo lyckades vi enas om Bali. Efter att jag lagt in mitt veto mot Goa.

Stormen lät inte vänta på sig.

”Vad i helvete ska du göra i Bali, tänk på vulkanen. Varför åker ni inte till Costa Rica istället?!” skrev en av mina bästa vänner i Paris.

”Tänk på monsunregnen”, sade brorsan.

”Tänk på alla sjukdomar och myggorna”, konstaterade oroliga föräldrar.

Kontentan blev – nu är vi på väg till Bali och till platsen där alla ens egna och ens familjs och vänners fobier och nojjor får fritt utlopp.

Bara flygtiden; ca 17 timmar, 22 om man räknar alla stopp kan pröva den tåligaste. Och resan började inte lovande, på Arlanda vid incheckningen sitter det en ung tuppkyckling som ser ut att vara högst 17 och tittar forskande på min utskrivna PDF.
”Det här är standby”, säger han.

”Vaddå standby?, undrar jag.

”Ja du har ingen plats på första flyget, så du kanske inte kan åka med…”
”VA?!!” svarar jag och svär.
Ena väninnan konstaterar att det har hänt henne många gånger att flygbolagen medvetet överbokar platserna ifall att folk uteblir. Andra väninnan tar det med ro; ”ja men se det från den ljusa sidan, kommer du efter oss så kommer du garanterat uppgraderas till VIP”. Jag själv får ett vredesutbrott (mestadels inombords) och önskar KLM konkurs och ruin och allsköns plågor och tänker att om jag jobbade kvar på tidningen jag jobbade på i fjol skulle jag gräva i det här.
Det hela löser sig (so far) när vi kommer fram och ska gå på flyget.
”Nej nej det här är ingen fara alls”, säger de äldre och som det verkar betydligt mer rutinerade kvinnan. ”Det här blev lite fel eftersom jag inte hade börjat jobba än men det är klart att du inte ska ha standby”.

Oklart vad hon menar men följaktligen kommer jag med på flyget med brasklappen att jag måste checka in IGEN i Amsterdam och dubbelkolla att bagaget följer med.
Så nu är jag i Amsterdam.
Och hoppas att bagaget följer med på nästa etapp vilket är oklart…och att jag kommer fram till Bali innan nyår.