Tiden är märklig. Tiden kan förändras och förändra dig och föra dig obönhörligt tillbaka till minnesbilder som gnistrar likt stjärnor och som fortfarande lyser lika klara som för flera år sedan. En plötslig doft, en vind som blåser i ansiktet och viskar med avlägsen röst, en bild som för några sekunder fryser verkligheten till en känsla av déjà-vu.

För några veckor sedan var jag i Göteborg, strax före jul, och där lurade glimtarna av ett annat liv och minnena runt hörnet. Jag befann mig på Göteborgs centralstation i jobbsyfte på väg från Lund och vi skulle övernatta för att sedan åka vidare till Mölndal. Runt omkring gnistrande julbelysningar och doften av regn i luften. Tillbaka mer eller mindre för första gången på mer än tio år. Då bodde jag i Olskroken när jag pluggade till journalist på JMG och då tycktes framtiden oändlig – långt före den hårda verkligheten med nedskärningar, arbetslöshet, bantade redaktioner och krisen inom journalistbranschen. Då pluggade jag ett ämne som jag älskade och när lektionerna var över hängde vi ett gäng studenter på lokala puben eller kaféet och drack vin eller kaffe och rökte och pratade om allt mellan himmel och jord. Då tillbringades helgerna på Valand eller andra nattklubbar eller privatfester och det fanns ett inslag av LYCKA i vardagen.

Då skaffade jag mig också en hund – Pyret. Mitt livs bästa beslut.

Och det var skuggan av honom som följde mig ihärdigt under de timmar jag var i Göteborg. På perrongen när vi klev av stod nämligen en hundägare med sin stora schäfer i koppel. Ivrigt hoppande, med halvgrå päls och mörka vänliga ögon. Och det var som om jag plötsligt såg mig själv med Pyret i koppel som valp när han följde med på mina resor med tåg från Göteborg till Västerås och tillbaka. När jag utforskade skogarna bakom huset där jag bodde om morgnarna och han sprang runt bland höstlöven och gömde mig bakom träden. Eller när han åkte spårvagn första gången. Eller när han följde med på fest och sedan somnade under bordet vid tre på morgonen och vi tog taxi hem.
Det var som om jag klev i fotspåren av min egen skugga de där timmarna. Som om jag följde en mer än tio år yngre version av mig själv fylld av hopp, tillförsikt och med sin bästa vän bredvid.

Tiden är märklig. Städer förändras, hus rivs och nya byggs. Människor föds, dör, flyttar, förändras, glömmer, bleknar. Men det finns märkliga ögonblick utanför tiden, minnesglimtar som för evigt är frusna. Som sekunden där jag står på perrongen med min hund. Där skuggan av mig vänder sig om och våra blickar möts. Och för en oändligt kort glimt är allt som förr.