Det är inte för inte som Bali, som tillhör Indonesien, kallas för Gudarnas ö. Färgerna är skarpare, maten exotisk, dofterna och upplevelserna så mycket intensivare. Det är också en kontrasternas ö där turister är som bortskämda barn som avnjuter alla bekvämligheter, ortsborna är otroligt vänliga och hjälpsamma, men där fattigdom och kringstrykande gatuhundar är en stor del av vardagen. Lika färgstark ö som nyårsfyrverkerierna…

Bali är också känd som ”de tusen templens ö”. Troligtvis även ”de tiotusentals australienska turisternas”. Vi befinner oss för närvarande i Legian, en liten ort norr om Kuta och Denpasar flygplats vars centrum egentligen bara består av några gator kantade med små butiker och de stora turisthotellen vid stranden.

Väninna i regn

På själva nyårsafton ösregnar det som det bara kan göra i tropikerna dvs man blir blöt på två sekunder utan paraply och trottoarerna översvämmade (för tillfället råder monsunsäsong) och vår påbörjade strandpromenad utmynnar i en flykt till närmaste bar. I gengäld serveras fantastisk pizza (vår servitör ringer två gånger till köket för säkerhets skull för att kolla så ingen fisk finns i närheten, är man fiskallergisk kan det nämligen vara lite marigt) och gott te, vilket får inleda nyårsfirandet.

På eftermiddagen tar jag en tur genom centrum, överallt smyckas barer, restauranger och hus med dekorationer. Offer och gåvor bestående av blommor, ris, rökelse och mynt läggs ut i små askar för att fira in det nya året och som gåvor till andarna. Alla ropar gott nytt år och stämningen är festfylld.

Vi käkar middag på hotellet på kvällen, medan väninnorna tar buffén med helstekt spädgris och rispudding med friterade bananer väljer jag Nasi Goreng. Fyrverkerierna pågår i timmar och alla samlas nere på stranden vid havet för att fira in det nya året. Familjer med barn, äldre, par, turister, turister, turister.

Allt under en blek måne.

Jag får ett myggbett (väninnan tror det är flygmyra men det hela är oklart) dock står det att Denguefebermyggorna sticker på dagen.

Imorgon väntar Komodo islands.

Om borttappade väskor, tidsskillnader, flygresor på 22 timmar och spöregn i Legian.

Jag kommer aldrig någonsin mer klaga på långa flygtider till Paris eller södra Frankrike. ALDRIG mer.

En flygtid på totalt 22 timmar kan sänka den tappraste och sedan blir det inte bättre när bagaget åker iväg på en helt egen sightseeing resa. Med ett annat plan…

Som nämnts i tidigare inlägg fick jag ju en stand-by biljett och från Amsterdam klev vi på ett flyg som tog 13 timmar till Jakarta. ”Det är väl inget”, konstaterar ena väninnan och tar en sömntablett och sover hyfsat. Andra väninnan ser ut att lida nästan lika mycket som jag där hon försöker titta på filmer, vänder sig i den ganska obekväma flygstolen, lyssnar på musik, äter, allt för att desperat kunna somna.

Flygplansmaten är helt ok.

Inne på flyget

Det lyckas inte alls för mig.

Personalen på flyget är vänligheten själv och kommer hela tiden med mat; muffins, croissanter, vin, varm mat och frukost. Men när man inte kan sova överhuvudtaget blir det olidligt. Och när flyget åker bergochdalbana pga väderleken blir det ännu värre. Då vaknar första väninnan till och menar att det är guppigare när man sitter längre bak i planet. Somnar om. Själv bedövar jag mig med vin men det resulterar bara i att jag blir piggare.

Efter 13 timmar landar vi slutligen i Jakarta och tar nästa flyg mot Bali (ca 1 ½ timmar). Dödströtta landar vi och då visar det sig att mitt bagage har skickats med planet som landar en timme senare. Oklart varför.
Värmen i kombination med akut sömnbrist gör att jag fyller i en blankett och ber dem att köra ut bagaget till hotellet (jag är inte den enda som råkat ut för detta, vi är en hel samling). Det spöregnar i Legian. På kvällen lånar jag väninnans kjol och sandaler för stövlar och jeans är INTE att rekommendera när temperaturen ligger på 29-30 grader.

Flygplatstoaletterna i Indonesien måste vara de renligaste. i världen, i klass med USA. Samt små söta blomsterarrangemang

Det spöregnade i Legian men hotellet lånar ut paraplyer.

Till slut, vid 22-tiden står den där, väskan, i receptionen som en blå, solid och trygg uppenbarelse. Det är bara att släpa den upp till rummet och äntligen packa upp.

Så flygresor på 6-7 timmar – inga problem.
Bilresor på 20 timmar – bring it on. Tror däremot att jag kommer avstå från liknande långresor i framtiden, för tidsskillnaderna och jetlagen är en fruktansvärd kombination.

Nu stiger spänningen inför hemresan då vi precis fått meddelande från flygbolaget att tiden ändrats för vårt flyg tillbaka. I Jakarta har vi knappt en timme på oss att gå igenom tullen, hitta till gaten och byta flyg.
Huruvida väskan åker själv eller inte återstår att se.

Rama Residence Padma i Legian. bild från hotellets hemsida

Tiden är märklig. Tiden kan förändras och förändra dig och föra dig obönhörligt tillbaka till minnesbilder som gnistrar likt stjärnor och som fortfarande lyser lika klara som för flera år sedan. En plötslig doft, en vind som blåser i ansiktet och viskar med avlägsen röst, en bild som för några sekunder fryser verkligheten till en känsla av déjà-vu.

För några veckor sedan var jag i Göteborg, strax före jul, och där lurade glimtarna av ett annat liv och minnena runt hörnet. Jag befann mig på Göteborgs centralstation i jobbsyfte på väg från Lund och vi skulle övernatta för att sedan åka vidare till Mölndal. Runt omkring gnistrande julbelysningar och doften av regn i luften. Tillbaka mer eller mindre för första gången på mer än tio år. Då bodde jag i Olskroken när jag pluggade till journalist på JMG och då tycktes framtiden oändlig – långt före den hårda verkligheten med nedskärningar, arbetslöshet, bantade redaktioner och krisen inom journalistbranschen. Då pluggade jag ett ämne som jag älskade och när lektionerna var över hängde vi ett gäng studenter på lokala puben eller kaféet och drack vin eller kaffe och rökte och pratade om allt mellan himmel och jord. Då tillbringades helgerna på Valand eller andra nattklubbar eller privatfester och det fanns ett inslag av LYCKA i vardagen.

Då skaffade jag mig också en hund – Pyret. Mitt livs bästa beslut.

Och det var skuggan av honom som följde mig ihärdigt under de timmar jag var i Göteborg. På perrongen när vi klev av stod nämligen en hundägare med sin stora schäfer i koppel. Ivrigt hoppande, med halvgrå päls och mörka vänliga ögon. Och det var som om jag plötsligt såg mig själv med Pyret i koppel som valp när han följde med på mina resor med tåg från Göteborg till Västerås och tillbaka. När jag utforskade skogarna bakom huset där jag bodde om morgnarna och han sprang runt bland höstlöven och gömde mig bakom träden. Eller när han åkte spårvagn första gången. Eller när han följde med på fest och sedan somnade under bordet vid tre på morgonen och vi tog taxi hem.
Det var som om jag klev i fotspåren av min egen skugga de där timmarna. Som om jag följde en mer än tio år yngre version av mig själv fylld av hopp, tillförsikt och med sin bästa vän bredvid.

Tiden är märklig. Städer förändras, hus rivs och nya byggs. Människor föds, dör, flyttar, förändras, glömmer, bleknar. Men det finns märkliga ögonblick utanför tiden, minnesglimtar som för evigt är frusna. Som sekunden där jag står på perrongen med min hund. Där skuggan av mig vänder sig om och våra blickar möts. Och för en oändligt kort glimt är allt som förr.