I snöstorm på vulkanen Etna

Snön faller i mjuka flingor över de branta, slingrande bergsvägarna. Vi är på väg uppför Etna till fots och lukten av svavel känns tydligt i luften. Under det snötäcke som redan bildats på marken anas den svarta vulkaniska sanden och de porösa lavastenarna. Berget Etna har mer eller mindre varit en aktiv vulkan i en halv miljon år och sagorna som omger platsen är många. I en antik myt besegrades det odödliga monstret Tyfon, som hade hundra ormhuvuden, av Zeus. Tyfon som stred om världsherraväldet med Olympens gudar stängdes in under berget där han lär ruva än idag och enligt myten är det hans andedräkt som orsakar vulkanutbrott och lavaströmmar. Det senaste utbrottet skedde under julhelgen då 130 jordskalv registrerades och flygplatsen i Catania tvingades stänga. Vi klättrar uppför en backe. Plötsligt stiger ett moln av ånga upp mot himlen.

Det tar ett tag att åka bil från Catania. Gradvis ersätts solstänkta olivträd och blommande buskar med snötyngda buskar ju högre upp i bergen vi kommer. Medelhavet förvandlas till en diffus hägring och skugga i fjärran under det tjocka molntäcket. Polisen är ute och stoppar alla bilister som inte har snökedjor på däcken. Vår guide Guiseppe är raskt framme och sätter på kedjorna under en kort paus medan vi byter om till varmare kläder. Ett tag är sikten på vägen noll, snödimman förvandlar allting till en vit ogenomtränglig vägg. Plötsligt blir det ljusare, solen kikar fram och efter en snabb espresso på den lilla baren som även säljer föremål gjorda av lavasten, Limoncello, vin från Etna och vykort, förser sig vår grupp med vandringsstavar och trär på ryggsäckarna. Vi råkar ett hus halvt begravt i stelnad lava, bara övervåningen är synlig, men även om det ser brutalt ut hann invånarna undan i god tid eftersom lavan rinner långsamt berättar Guiseppe Nicolosi.

Det är ett förtrollat vinterlandskap som möter oss när vi äntligen börjar vår vandring. Ett fruset sagoland inkapslat i snö där cypresser och pinjeträd sticker upp ur allt det vita. Den smala stigen leder högre och högre upp, då och då görs korta pauser för att beundra utsikten och hämta andan. Uppe i det otillgängliga bergspasset som vi når efter cirka två timmar kan vi blicka ner i en skarp ravin där det syns en lång svart sträng av stelnad lava från senaste utbrottet. Solen bryter fram bakom molntäcket och snön gnistrar runt omkring oss i det starka ljuset så att ögonen tåras, luften är hög och klar att andas där vi befinner oss på 2 100 meters höjd. På Europas mest aktiva vulkan som då och då ruskar yrvaket på sig ur vintersömnen.

Etna ligger på Siciliens östkust där kontinentplattorna Europa och Afrika möts och skrapar mot varandra. Berget är över 3 300 meter högt. Men medan exempelvis Vesuvius är mindre aktiv men också farligare när den väl får ett utbrott, är Etnas utbrott inte lika explosiva. Guiseppe pekar och visar att det skapats en naturlig barriär av lavasten från tidigare utbrott på den sida av berget vi befinner oss, som stoppar lavans framfart. Det känns betryggande när vår vandring leder oss allt högre och stigen blir allt smalare. Ett felsteg och du halkar rakt nerför en 30 meter hög brant i ett hisnande djup. Vi når nästa mål, en liten grotta på bergssidans sluttning där vi stannar och vilar och där vattnet stelnat i istappar. En iskall vind virvlar omkring snö i luften. Utsikten är vidunderlig.

Det gäller att ha respekt för berget, naturen, klimatet och vindarna. Enligt en annan sägen har eldguden Hefaistos sin smedja under Etna och då slår det gnistor från vulkanen när han hamrar och smider. Det är inte konstigt att sagorna kring vulkanen frodas. Marken utanför den lilla grottan där vi stannat är varm och ånga stiger i små moln mot himlen. Som om något levande fortfarande finns där långt inne i urberget under våra fötter och då och då vaknar till liv…

En kort paus

Den stelnade lavan syns som ett svart band i bilden. Från senaste utbrottet i december.

Guiden Guiseppe är uppväxt i Catania och leder grupper på turer till Etna

I Arkimedes fotspår i Syrakusa

En ung flicka på rullskridskor dansar fram över det soldränkta torget vid Piazza Duomo, Ortigia, i hjärtat av Syrakusa nedanför trappan till katedralen. Hon susar fram över torget med vinden i håret till tonerna av klassisk musik. Invecklade konster och rebelliska ögon. Det är fortfarande julledigt och folk strosar runt i maklig takt genom de små gränderna där byggnaderna är gjorda av ljus sten. Under ett kort ögonblick bländar solen oss och i en solglimt stannar tiden. Historiens vingslag anas tydligt och röster från det förgångna viskar ur skuggorna. Här är spåren av det förflutna tydligt.
De många bilderna av Lucia, Syrakusas skyddshelgon, vakar över oss likt en andeviskning. Katter sträcker ut sig i solen i det förfallna templet tillägnat Apollon.
Vi rör oss i de förlorade osynliga fotspår som Arkimedes lämnade efter sig.

”Varje gång jag åker till Syrakusa upptäcker jag något nytt, alldeles runt hörnet”, det säger Giorgio (50+), som jobbar som mäklare men bor i en liten by utanför Syrakusa när vi stöter ihop i en av de slingrande gränderna av en slump.
Vi står med blicken vänd mot ett glittrande turkosblått Medelhavet även om vinden är kall i januari. För sicilianarna är öppenhet och vänlighet karaktärsdrag. De suckar inte över turister, snarare tycker de det är roligt när de möter någon som förvirrad springer runt en sen lördagseftermiddag med ett halvt öga på google maps på mobilen.
” Livet är gott att leva, eller hur?” säger han och pekar ut mot havet och omgivningarna. ”Här finns mycket att se”.

Vädret växlar snabbt. Himlen är mulen och ett lätt duggregn faller över den förfallna grekiska amfiteatern vid Neapolis Archaeological Park där blommor och gräs tagit över och växer i sprickor mellan stenarna. Men trots att temperaturen ligger runt sju plusgrader hänger solgula citroner och orange apelsiner i klasar i träden i det forntida antika stenbrottet där 7 000 athenare hölls fängslade efter en misslyckad expedition till Sicilien. Numera är det en idyllisk trädgård Latomia del Paradisio. Amfiteatern, från 500-talet f Kr, är en av de största i Italien och lär ha hyst 15 000 åskådare. Utsikten från toppen är magnifik och längst upp finns naturliga grottor i berget, en av dessa ska vara platsen där Arkimedes begravdes.

”Varje gång jag åker till Syrakusa upptäcker jag något nytt”.
Syrakusas mest berömde invånare efter Lucia är Arkimedes. Arkimedes var en filosof, matematiker, fysiker, ingenjör och astronom som föddes här 287 f Kr. Mest känd är han kanske för att ha ropat ”Heureka” efter att ha legat i badet och då kommit på att ett föremål nedsänkt i vatten påverkas av en uppåtriktad kraft, lika stor som tyngden av den undanträngda vätskan; Arkimedes princip. Under hans sista år var Syrakusa belägrat av romarna och enligt legenden ska han ha blivit nedstucken av en romersk soldat då han höll på med ett matematiskt problem uppritat i sanden under invasionen och vägrade att flytta på sig: ”Rubba inte mina cirklar!”
Rebellisk. Liksom Lucia. Liksom den unga tjejen på rullskridskor.

När solen faller anas det förflutna som en skugga i fjärran. Men det är inte svårt att tänka sig hur det såg ut här för 2 500 år sedan då publiken samlades under sammetsmjukt varma, stjärnklara sommarnätter och de antika drama vi känner igen spelades upp. Då Arkimedes satt i publiken och fortfarande grubblade över sina matematiska problem.

img_0285

Apollotemplet på ön Ortigia, Syrakusas äldsta del. Enligt den grekiska mytologin är Ortygia Apollos och Artemis födelseort.

 

img_0307

Strövande fredagslediga invånare och turister i solen vid katedralen på Piazza Duomo.

img_0312

Restaurangerna ligger tätt längs med vattnet.

img_0203

Gula citroner hänger i träden i den idylliska trädgården Latomia del Paradisio, inne i den arkeologiska parken utanför Syrakusa.

img_0197

Den grekiska amfiteatern är cirka 2 500 år gammal och dateras till 500 f Kr.

img_0194

Kanske var det här Arkimedes begravdes efter att ha blivit nedstucken av romerska soldater, enligt sägnen.