En ung flicka på rullskridskor dansar fram över det soldränkta torget vid Piazza Duomo, Ortigia, i hjärtat av Syrakusa nedanför trappan till katedralen. Hon susar fram över torget med vinden i håret till tonerna av klassisk musik. Invecklade konster och rebelliska ögon. Det är fortfarande julledigt och folk strosar runt i maklig takt genom de små gränderna där byggnaderna är gjorda av ljus sten. Under ett kort ögonblick bländar solen oss och i en solglimt stannar tiden. Historiens vingslag anas tydligt och röster från det förgångna viskar ur skuggorna. Här är spåren av det förflutna tydligt.
De många bilderna av Lucia, Syrakusas skyddshelgon, vakar över oss likt en andeviskning. Katter sträcker ut sig i solen i det förfallna templet tillägnat Apollon.
Vi rör oss i de förlorade osynliga fotspår som Arkimedes lämnade efter sig.

”Varje gång jag åker till Syrakusa upptäcker jag något nytt, alldeles runt hörnet”, det säger Giorgio (50+), som jobbar som mäklare men bor i en liten by utanför Syrakusa när vi stöter ihop i en av de slingrande gränderna av en slump.
Vi står med blicken vänd mot ett glittrande turkosblått Medelhavet även om vinden är kall i januari. För sicilianarna är öppenhet och vänlighet karaktärsdrag. De suckar inte över turister, snarare tycker de det är roligt när de möter någon som förvirrad springer runt en sen lördagseftermiddag med ett halvt öga på google maps på mobilen.
” Livet är gott att leva, eller hur?” säger han och pekar ut mot havet och omgivningarna. ”Här finns mycket att se”.

Vädret växlar snabbt. Himlen är mulen och ett lätt duggregn faller över den förfallna grekiska amfiteatern vid Neapolis Archaeological Park där blommor och gräs tagit över och växer i sprickor mellan stenarna. Men trots att temperaturen ligger runt sju plusgrader hänger solgula citroner och orange apelsiner i klasar i träden i det forntida antika stenbrottet där 7 000 athenare hölls fängslade efter en misslyckad expedition till Sicilien. Numera är det en idyllisk trädgård Latomia del Paradisio. Amfiteatern, från 500-talet f Kr, är en av de största i Italien och lär ha hyst 15 000 åskådare. Utsikten från toppen är magnifik och längst upp finns naturliga grottor i berget, en av dessa ska vara platsen där Arkimedes begravdes.

”Varje gång jag åker till Syrakusa upptäcker jag något nytt”.
Syrakusas mest berömde invånare efter Lucia är Arkimedes. Arkimedes var en filosof, matematiker, fysiker, ingenjör och astronom som föddes här 287 f Kr. Mest känd är han kanske för att ha ropat ”Heureka” efter att ha legat i badet och då kommit på att ett föremål nedsänkt i vatten påverkas av en uppåtriktad kraft, lika stor som tyngden av den undanträngda vätskan; Arkimedes princip. Under hans sista år var Syrakusa belägrat av romarna och enligt legenden ska han ha blivit nedstucken av en romersk soldat då han höll på med ett matematiskt problem uppritat i sanden under invasionen och vägrade att flytta på sig: ”Rubba inte mina cirklar!”
Rebellisk. Liksom Lucia. Liksom den unga tjejen på rullskridskor.

När solen faller anas det förflutna som en skugga i fjärran. Men det är inte svårt att tänka sig hur det såg ut här för 2 500 år sedan då publiken samlades under sammetsmjukt varma, stjärnklara sommarnätter och de antika drama vi känner igen spelades upp. Då Arkimedes satt i publiken och fortfarande grubblade över sina matematiska problem.

Apollotemplet på ön Ortigia, Syrakusas äldsta del. Enligt den grekiska mytologin är Ortygia Apollos och Artemis födelseort.

Strövande fredagslediga invånare och turister i solen vid katedralen på Piazza Duomo.

Restaurangerna ligger tätt längs med vattnet.

Gula citroner hänger i träden i den idylliska trädgården Latomia del Paradisio, inne i den arkeologiska parken utanför Syrakusa.

Den grekiska amfiteatern är cirka 2 500 år gammal och dateras till 500 f Kr.

Kanske var det här Arkimedes begravdes efter att ha blivit nedstucken av romerska soldater, enligt sägnen.