Varje skotte med självaktning känner till Culloden Moor.
Slaget som kom att förändra hela Skottlands framtid och ge eko genom generationer. Ett namn som väcker domedagskänslor hos många, en ödslig och lätt sorgsen plats där vinden spelar en lördagseftermiddag i juli när jag är där. Vinden rör sig genom gräset och får grästuvorna att darra. Flaggor i blått och rött som är utplacerade med jämna mellanrum i rader över fälten fladdrar i brisen. En skylt uppmanar alla att visa respekt eftersom det är krigsgravar. Gångar löper kors och tvärs och områden med välklippta gräsmattor och kullar är i själva verket massgravar där de som dog på slagfältet vilar. Allra längst bort finns ett stentorn en så kallad Memorial Cairn, uppbyggd av stenblock. Det stod klart långt senare under 1800-talet då också de gravstenar i gräset som bär inskriptionen av varje stupad klans namn tillkom.
Flest blommor ligger vid klanen Frasers sten.

Culloden Moor ligger utanför Inverness och det tar cirka en halvtimme dit med bussen. Två typer av turister syns i köerna; historieintresserade turister kontra inbitna Outlander-fans. Idylliskt beläget mitt bland blommade buskage och med en vidsträckt utsikt mot horisonten. Kor med långa horn går och betar utanför området och ett stenkast längre bort ligger Glava Cairn med rösen från stenåldern. Det är svårt att föreställa sig detta som platsen för en tragedi.

Men den 16 april 1746 stod här ett en timme långt och blodigt slag mellan jakobiter och regeringstrupper. Jakobiterna var huvudsakligen katoliker och skotska episkopalister – många högländare men även fransmän, irländare, lågländare och en liten utbrytargrupp av engelska soldater från regementen i Manchester stred i leden. De stödde Charles Edward Stuart (Bonnie Prince Charles) som ansågs vara den rättmätiga arvtagaren till tronen (hans farfar tvingades i landsflykt eftersom han var katolik och man fruktade en katolsk tronföljd). Dessutom var många missnöjda med de lagar som upplöste det skotska parlamentet och skapade en union, kungariket Storbitannien. På andra sidan stred prins, hertig William av Northumberland som härförare över de brittiska regeringstrupperna, han var son till kung Georg II av England.

Under 1745 vann Bonnie Prince Charles flera slag mot de brittiska styrkorna som var upptagna på krigsfronter i Europa. I november befann han sig bara en kort bit ifrån London med över 6 000 män men avråddes av sina närmaste rådgivare att tåga mot huvudstaden. Charles hoppades på stöd från franska kungen i form av trupper, materiel, proviant och pengar. En del av detta nådde fram men den engelska flottan låg beredd längs kusten och hindrade effektivt många franska skepp. Jakobiterna retirerade in i Skottland och de började få ont om proviant. Morgonen den 16 april grydde som den sämsta tänkbara för jakobiterna. Kvällen före hade man tagit ett desperat beslut att försöka sig på en överraskningsattack under natten i skydd av mörkret. Men vädret var uruselt och eftersom man inte kunde tända några facklor snubblade armén runt i timmar inne i skog och i träskmarkerna och många gick vilse. Till slut tvingades Charles ge order om reträtt. Medan Northumberlands män var utvilade var de flesta av Charles män helt utmattade och hungriga efter en lång, kall natt. Slaget var över på bara en timme. Men under den timmen dödades och skadades mellan 1 500-2 000 jakobiter och bara cirka 300 från de brittiska trupperna.

Men efterspelet blev ännu mer brutalt. Civila straff infördes och boskap och hem beslagtogs även från skottar som inte stöttat jakobiterna. William av Northumberland gav sina styrkor fria tyglar att få bukt med de ”vilda högländarna” och han kom att kallas ”Slaktaren” på grund av de brutala övergrepp, förföljelser, våldtäkter och försök att helt utplåna den skotska kulturen som följde i kölvattnet av Culloden.

Det är en märklig känsla att gå runt på Culloden Moor och veta att massgravarna där alla dessa män (men även en del kvinnor och barn som befann sig på slagfältet där ingen skonades) vilar alldeles under gräset. Musik från en säckpipa spelas inne i museet och tonerna når ut genom glasdörrarna. Turister går förbi i grupper med guider. Det är stilla nästan kusligt tyst. Bara vinden rör sig fram och åter över markerna på lätta fötter likt alla de män som stod här en gång för över 270 år sedan.

Men även om Skottland fick betala dyrt för nederlaget vid Culloden Moor hade skottarna sitt eget sätt att visa att de vägrade ge sig.
I England hyllades William av Northumberland som en hjälte och ska ha gett smeknamn åt en blomma, nämligen borstnejlikan, som kallades ”Sweet William”. Även i Skottland fick samma växt ett namn, men här kallades den i folkmun för ”Stinking Billy”.

Det uppstår en märklig gemenskaphetskänsla i krissituationer. Som när nattåget Caledonian från London till Inverness som jag sett fram emot i en vecka – bilderna visar lyxiga hytter med mild nattbelysning och listar wifi, nya sköna sängar, AC och egen toalett som en del av bekvämligheterna – plötsligt och utan förklaring ersätts med ett gammalt tåg med tillhörande vagnar som för tankarna till filmer från 1960-talet.

Minimala kupéer liknande dem jag en gång åkte i (för många år sen när jag tog tåget genom Polen, fast de var faktiskt något större).
Här: Märkliga och helt ologiska inredningslösningar.
En överslaf som inte går att fälla ner. En bänkskiva som går att öppna upp och gömmer ett handfat.

Alla ser lika förvirrade ut.

Det finns inget wifi, kanske i o f sig inte förvånande, men inte heller ett vägguttag i den miminala kupén. Det finns några USB-uttag märkligt placerade längst upp i taket vid fönstret och jag hör grannen svära genom väggen över att ingen mobil laddas. Handfatet hittar jag när jag fäller upp fönsterbänken/bordet, där under är det nämligen finurligt gömt med kall- respektive varmvattenkranen på så långt avstånd så att man antingen tvingas tvätta händerna i kallt eller varmt vatten. Du kan inte gå ut och låsa dörren för att gå på toaletten för då kommer du inte in igen, utan måste kalla på tågvärdinnan. Här börjar nästa förvirring när folk blir utelåsta och springer och letar kors och tvärs i de åtta vagnarna efter någon som kan låsa upp.

Det är tur att man har en lång sladd

Jag tar min tillflykt till restaurangvagnen/baren liksom de allra flesta av passagerarna där det finns en hyfsad fläkt från fönstret och vägguttag att ladda datorn i och där inträder en märklig känsla av gemenskap, solidaritet, stiff upper lip, mitt i allt elände.

Det är människor i alla åldrar och lite överallt ifrån mestadels britter och få turister. Folk som inte alls känner varandra tränger ihop sig vid bord och i sofforna och slår sig i slang över en Pint West 4 eller Innis and Gunn Original eller ett glas vin eller en whisky. I restaurangvagnen flödar samtalen över nudelsoppa, macaroni cheese eller Haggis & Neeps & Tatties i whiskysås. Tydligen från prisbelönt haggistillverkaren Cockburn’s i Dingwall.

Så. Det här är alltså svaret på hur engelsmännen överlevde förlusten av Amerika, tog sig igenom bombningarna under Blitzen och fortfarande fröjdas åt kidney steak pie. Med en stiff upper lip, whisky och en inställning av att vi alla sitter i samma båt överlever man det mesta. I dessa Brexit-tider får vi hoppas att det räcker.

Hemlighetsfulla skuggor dansar över stigarna. Något prasslar och rör sig i buskaget och ett skratt hörs längre fram bakom trädet trots att det inte finns någon där. Märkliga saker försiggår i Kensington Gardens om söndagarna.

Till exempel är det en sådan där dag när vädret spelar ständiga spratt och växlar från en djupblå och klar sommarhimmel och +24 grader i solen till att i nästa sekund förvandlas till en isande höstdag med kyliga vindar och hotande mörka moln och ett svagt mullrande som av åska i fjärran.

Den stora engelska parken Kensington Gardens är enorm med breda nästan parisiska avenyer som löper kors och tvärs, stora och välklippta gräsmattor och lummiga träd med kraftiga, fårade stammar och vidsträckta kronor. Många av träden är säkert flera hundra år gamla och stod där troligen redan när J M Barrie strövade omkring under dess kronor. Området utformades av drottning Caroline, hustru till George II på 1700-talet. Den 111 hektar stora parken som egentligen är en del av Hyde Park, rymmer statyer, dammar, Kensington Palace, Albert Memorial och en lekplats till prinsessan Dianas minne komplett med ett stort piratskepp. Kensington och Hyde Park ligger mitt i London och är en viktig del av stans gröna lunga och ett populärt utflyktsbor för både turister och londonbor om söndagarna.

Två hundar springer lösa över gräsmattan med tungorna hängande långt ut i värmen. Under ett träd ligger en man och sover med kepsen djupt nerdragen i pannan, litet längre bort vid några snår övertyngda av blommor håller ett picknicksällskap till. Under ett särskilt stort träd där solen strilar ner genom lövverket och skapar ett mönster av skuggor och solljus står en grupp människor och pekar och kisar uppåt mellan löven. Trädet är fullt av små ilsket gröna papegojor med mörkröda näbbar som nyfiket kommer fram och girigt nappar åt sig av bröd och äpplen som besökare håller fram. De ser närmast ut att höra hemma på sydligare breddgrader i en djungel och inte mitt i London men är en population förvildade papegojor.

Om igen tycker jag mig höra tysta smygande steg bakom ryggen men när jag stannar till och vänder mig om finns ingen där.

Två unga tjejer joggar förbi och en tax på korta ben pinnar efter sin ägare och stannar en sekund för att nosa på et träd. Några turister har slagit sig ner på en parkbänk och äter medhavda mackor. Ett stenkast från sjön blir buskarna tätare och dungar av vildblommor kantar vägen där mängder av fjärilar hägrar som ett luftburet dis i olika färger. De svaga viskningarna och skratten som anas i vinden blir tydligare. Starkare.

Är det verkligen fjärilar eller är det de älvor som sägs bo här i Kensington Gardens och ta med sig borttappade barn.

Märkliga saker försiggår i Kensington Gardens om söndagarna. Runt ett hörn står pojken som aldrig ville växa upp och därför rymde och bosatte sig i Kensington Gardens, staty. Skuggorna leker över hans ansikte tills ansiktsdragen; de glittrande ögonen och spjuveraktiga leendet nästan känns verkliga. Vinden rör runt bland blommorna och gräset. När turisthopen gått förbi efter att ha tagit selfies bredvid honom hägrar tystnaden. Jag tar fram mobilen och ska ta bilder men istället för ett foto lycka jag ta…146 stycken i rad. Varje gång jag ska göra om det händer samma sak. Och detta har faktiskt aldrig hänt tidigare.
Jag ger upp.
Jag vänder mig bort för att fortsätta promenaden.
Bakom ryggen hör jag det retsamma skrattet sippra fram ur skuggorna.

En cigarr färdig att tändas, en flaska Pol Roger och en svart välanvänd hatt. Det ser nästan ut som om personen som är ägare till hatten nyss varit här och bara lämnat rummet tillfälligt, kanske för att hämta glas till champagnen.

Men föremålen ligger till allmänt beskådande i en glasmonter inne på Churchill Museum, en del av Churchill War Rooms som med hjälp av ljud, filmer och modern teknik berättar om Winston Churchill och hans liv. Det är lätt att låta fantasin sväva iväg och känna en svag doft av cigarrök stiga mot taket. Eller skuggan av en gestalt i rock och hatt med käpp skynda iväg genom korridorerna…

Lite grann är det som att kliva in i en tidsmaskin och sedan plötsligt befinna sig i England på 1940-talet. Där bombningarna av London pågår och kriget rasar i Europa. Under marken finns ett nätverk av långa smala tunnlar och hemliga bunkrar där Winston Churchill och hans krigskabinett arbetade, delvis bodde och ledde Storbritanniens försvar. Rummen under Government Treasury Chambers har bevarats precis som de lämnades när kriget var över 1945 och ljuset släcktes för sista gången i rummen. Kartorna är fortfarande uppsatta på väggarna i Map Room fyllda med nålar som visar på den senaste tyska offensiven och de olika krigsfronterna. En annan korridor har en väderkarta på plats där en kort remsa visade på om det var sol eller regn, under flygräderna var indikatorn alltid inställt som ett skämt på ”blåsigt”. En städskrubb inrymde en telefon ansluten till en krypteringsanordning i källaren och den användes av Winston Churchill när han ville prata direkt med amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt, som han för övrigt stod på mycket god fot med.

Ledningsrunmet där krigskabinettet sammanträdde

Museet döptes nyligen om efter succéer som filmen The Darkest Hour då plötsligt turister – mest amerikaner – förtjust började intressera sig för Winston Churchill och vallfärda till de hemliga rummen. Köer på två till tre timmar är ingen ovanlighet berättar en av guiderna på plats.

Churchill var alltifrån kavalleriofficer, journalist och politiker och senare i livet målade han tavlor. Han kunde ha ett häftigt humör men älskades av de unga sekreterarna som arbetade med honom. Hans fru Clementine ”Clemmie” tog aktiv del i hans arbete och nere i bunkern finns ett rum som var hennes när hon vistades där. Det sticker ut genom sin inredning och luftiga, ljusa och blommiga tyger.

”Clemmies” rum

Winston Churchills rum och sängen som han sällan sov i

The Map Room

En som fascinerades av premiärminister Churchill redan när det begav sig var skicklige journalisten Jan Olof Olsson, Jolo. I omgångar har han skildrat indirekta möten med honom. När Churchill 1951/52 när han valts till premiärminister för andra gången efter att ha förlorat efter krigsslutet, skulle gå ombord på Queen Mary och resa till USA var Jolo där. Han kunde konstatera att den åldrade premiärministerns bagage bestod av två slitna och nötta resväskor. ”Ja de föreföll uråldriga, lite trasiga remmar slängde kring dem, och de var nötta och slitna och hade mist all ursprunglig färg.

Men när han kikade närmare på dem så satt det lappar med prydliga texter som ”Durban” och ”Winston Churchill Petermaritzburg” klistrade på dem. Och det betydde att det var samma resväskor som han använt sig av som krigskorrespondent och officer i Sydafrika 1899, 50 år tidigare konstaterade Jolo.