En taxiresa till Arlanda

Ibland kan till synes negativa saker vara något positivt. Ibland inträffar märkliga händelser, kanske när man behöver dem som allra mest. Det här hände för cirka två veckor sedan på väg till flyget.

Undertecknad lyckas ta fel på tiden när pendeln går till Arlanda och tvingas kasta sig in i en taxi. I taxin sitter en äldre taxichaufför som kom till Sverige från Etiopien 1988. Av en ren slump (jag tror det börjar med att vi pratar om hundar) berättar han en fantastisk historia. ”Min mamma hade hund”, säger han.
”Jaså du har en svensk mamma?” frågar jag.
”Nej, nej det är inte min mamma det är min SVENSKA mamma”, svarar han.

Och under de 40 minuter resan tar till Arlanda rullas historien upp. Mannen som vi kan kalla för K kommer till Sverige som ung kille och inkvarteras på ett flyktingboende, en gång i tiden ett gammalt mentalsjukhus, långt utanför en mellanstor svensk stad. Det går en enda buss in till stan per dag och olika frikyrkor som t ex Livets ord erbjuder gratis skjuts in till stan, men han misstänker att de gör det i eget syfte och tar hellre bussen om han har råd. Han och en kompis åker in till stan en dag för att gå i kyrkan och när de kommer ut från gudstjänsten stöter de av en slump på en äldre kvinna som tillhör församlingen, utanför en butik. Vi kan kalla henne B. De börjar prata med varandra och hon säger ”vänta lite jag ska bara köpa blommor”. ”Vem ska du köpa blommor åt?” frågar han. ”Åt mig själv, det är Mors dag men jag har inga barn”, blir svaret. ”Vänta lite”, säger K. Han går in i blomsteraffären, tömmer fickorna på alla pengar (77 kr) och ber att få blommor för summan. Floristen sätter ihop en mycket vacker bukett. Sedan går han ut, överräcker buketten och säger ”Min mamma bor långt långt härifrån och jag kan inte ge henne blommor idag, men jag kan ge dig”.

Det är början på en vänskap som sträcker sig över 30 år.

K blir hembjuden på middag och sedan fortsätter de att träffas, han hjälper till med saker som den äldre damen inte klarar; måla om huset, klippa gräsmattan, beskära träd, gräva upp rötter i trädgården. När kommunen beslutar att skicka honom till Norrland där det finns boende erbjuder sig B att han kan få bo gratis hos henne. Men kommunen kan inte gå med på att hon vill att han ska bo där gratis, så de kräver att få betala. K hittar så småningom en egen lägenhet, får jobb, bildar familj men de träffas hela tiden. Varje julafton firas hemma hos honom och hans familj och B blir som en farmor för hans barn. Varje sommar är K:s familj hos henne och hans yngste son står väldigt nära sin låtsasfarmor, de är båda noggranna, städar gärna, är lätt pedantiska och trivs utmärkt i varandras sällskap.

När B går bort nästan 30 år senare är K inte där utan bortrest, men hinner hem till begravningen. Hela familjen kommer dit med blommor och här är det märkliga, berättar han, för av en slump kommer alla blommorna som de beställer från den blomsteraffär där de först träffades. Så många år tidigare.

Här snörvlar han ljudligt. Jag snörvlar ljudligt.

”Jag vet inte varför jag berättar det här för dig”, säger han.
”Inte jag heller” säger jag ”men tack”.

Vi kommer fram till Arlanda. Taxin stannar. K får mitt visitkort med kontaktuppgifter, han lovar skicka mejl med tips om Etiopien dit jag vill åka. (Senare samma kväll ser jag att han redan mejlat och ber mig höra av mig om det är något jag behöver hjälp med.)
Jag tar mina väskor och vinkar adjö.

Ibland inträffar egendomliga händelser, ibland får man höra vidunderliga historier, precis när man behöver dem som mest.

Whiskyprovning på Isle of Skye

Publicerad av ninnabengtsson

Jag gillar whisky, de allra flesta sorter, men det finns en som smakar ungefär som att slicka på ett förkolnat vedträ, Talisker. Av misstag råkade jag köpa den en gång när den var på extrapris och jag var på en färja till Helsingfors. Därför är det lite komiskt att det är just ett besök på Talisker whiskydestilleri, som plötsligt står på agendan.

Egentligen är det Isle of Skye jag vill se. Ett måste om man är uppe i Högländerna. Isle of Skye är Skottlands största och nordligaste ö i Inre Hebriderna. Jag gillar inte organiserade bussturer normalt men det kan vara svårt att ta sig runt på egen hand om man inte har bil. Eller bil OCH chaufför eftersom jag inte har körkort. Alternativet blir alltså en guidad busstur, den här gången i en liten minibuss ut till Isle of Skye och där står förutom fairy pools, Old man Storr, Portree (största staden med en pittoresk liten hamn) och långhåriga kor, även ett besök på Talisker whiskydestilleri på schemat. Det är jag och nio amerikaner; mor och dotter från Rhodes Island, familjen från Washington DC, två tjejer i 50-årsåldern varav den ena är van att resa och ständigt fotograferar allt som rör sig, och den andra inte är van att resa och vägrar, efter att ha kört en hel dag från Edinburgh till Inverness, att någonsin köra i Skottland igen. Vilket jag förstår när jag ser bilisternas hastighet på smala slingriga enfiliga vägar i dåligt väder, Dessutom kör de på fel sida.

Högländerna är full av historier vilka guiden Andrew underhåller oss med under färden genom ett vidunderligt hisnande vackert landskap med ljungklädda sluttningar, avlägsna berg insvepta i dimma och vattenfall. Och älvornas viskande röster utifrån hedmarkerna.

Där är ravinen där skottar, med understöd av spanska trupper, mötte engelska rödrockar under fjärde jakobitupproret och där man fortfarande hittar muskötkulor i marken. Där är The five sisters, bergskedjan som markerar ingången till Skye. Där är platsen där en lastbilsförare råkade köra av vägen en mörk natt och var nära att hamna i Loch Ness men mirakulöst klarade sig genom att bilen fastnade i trädkronorna och sedan lyckades ta sig till närmaste pub och beställa en whisky. Eller för den delen arvet från vikingarna, tydligt inte minst på Skye i byn Kyleakin med ruiner från 1400-talet där det ska ha funnits en betydligt äldre befästning som byggdes för en norsk vikingaprinsessas skull. Enligt sägnen lät hon spänna en kedja över den smala kanalen så att man kunde få in tull från sjömännen som passerade, men som en liten morot ingick i priset att drottningen visade brösten när de passerat. Hon har därför fått tillnamnet ”saucy Mary”.

Över lag är Isle of Skye en häxkittel av legender, myter och sagor. Enligt guiden Andrew finns det hur många namn som helst som börjar på ”faerie” eller ”fairy”. Fairy hills, Fairy Glen, Fairy pools. Faerie woods är benämningen på de klungor av kortvuxna, förgrenade dvärgliknande träd som man ser lite överallt, enligt traditionen platser där älvorna vistades. Isle of Skye är lite grann som en saga. Vid foten av bergskedjan Black Cuillins nära Glenbrittle finns en serie naturliga bassänger i klipporna med turkosblått vatten som förbinds genom en rad imponerande vattenfall. Omramade av höga, dimhöljda berg och kullar. På vägen upp är utsikten vidunderlig och ljudet av vattenfallen bedövande. Enstaka rönnbärsträd som dignar av bär hänger ut sina grenar över vattnet. Rönn eller som det heter på engelska ”Rowan” är känd för sina magiska egenskaper.

Vattenfall vid Fairy pools

Nio amerikaner och jag på väg till Fairy pools

Det är inte alltid lätt att ta sig över de forsande strömmarna. Speciellt inte efter att regnet vräkt ner

Berömd är också Coral beach med kritvita stränder och klarblått vatten som ser ut att höra hemma i Karibien. Den märkliga klippformationen Old man Storr mäter 719 meter över havet och sägs vara en jättes gravplats. När han dog och begravdes stack hans tumme upp ovanför marken och det är den som vandrare kan se än idag.

Old Man of Storr i dimma

Vackra stan Portree…

Men tillbaka till fairy pools. aEfter två timmars vandring i hällregn, blir nästa stopp Talisker för whiskyprovning. Amerikanerna vet inte bättre så de ser fram emot det hela med förväntan.

Andrew förklarar hur hela processen går till. Hur den rökiga smaken på Taliskers whisky skapas genom en komplicerad process. Helst ska whisky drickas som den är men man kan få hälla i några droppar vatten i glaset om det för starkt. Is ska dock undvikas å det bestämdaste.
Vi tar var sitt glas, sniffar lydigt på vätskan och smuttar på den. Japp. Förkolnat vedträ.

Vår fantastiska guide förklarar hur whisky ska drickas

En del whiskysorter är lite mer lockande än andra att införskaffa…

På vägen tillbaka när skymningen har lagt sig denna oktoberdag, stannar vi till vid Eilean Donan, Skottlands kanske mest fotograferade slott, som har varit med i filmer som Highlander, Världen räcker inte till (James Bond) och Astrid Lindgrens Mio min Mio m fl. Slottet är beläget på en liten ö i sjön Loch Duich och uppkallat efter helgonet Donnán of Eigg som ska ha levt här under medeltiden. Nuförtiden tillhör slottet klanen Mc Crae, den ursprungliga byggnaden härstammar från 1200-talet men slottet förstördes under krig och annat under århundradens lopp och byggdes upp igen i början av 1900-talet efter gamla ritningar.

Alla är trötta efter en lång dag, till och med nio amerikaner är tysta.
Den blågrå oktoberskymningen utanför bussfönstren faller snabbt ochsluttningarna uppslukas av skuggor. Bergen i fjärran avtecknar sig i sotiga färger mot den ljusa himlen, ringlande vattenfall faller likt silverband längs med sluttningarna och då och då passerar vi mörka buskage där älvornas skuggor anas som flyende silhuetter i vinden.

Drama vid Canonry point

Publicerad av ninnabengtsson

Om det finns någon plats jag verkligen kan rekommendera i skotska högländerna så är det den lilla sömniga byn Fortrose. Belägen cirka 30 minuter med buss från Inverness är det ganska lätt att ta sig dit och lokalbussen går ungefär en gång i timmen. Trädgårdar och likadana stenhus på rad kantar huvudgatan. Ruinerna av den medeltida katedralen ligger mitt i stan omgiven av lummiga träd och soldränkta gräsmattor. En pub, några turistbutiker, en Tescoaffär (ungefär som ICA), ett pittoreskt ”Fortrose kafé” som serverar allt ifrån dagens soppa till gudomliga omeletter, scones och bakelser, det är stan i ett nötskal. Men det är egentligen inte katedralen som drar, det är golfbanan ett stenkast längre bort och de vilda delfinerna vid Chanonry point.

Huvudgatan i Fortrose

Men trots lugnet kan drama inträffa regniga dagar. Det här är ett med ett lyckligt slut.

På sommaren vallfärdar turister till stränderna och fyren vid Chanonry point för att försöka få en skymt av de vilda delfiner som kommer in i bukten när tidvattnet vänder och jagar fisk. Det går ingen buss så har man inte bil får man gå cirka 25–35 minuter från stan. På vägen passerar man ett litet villaområde, små sommarstugor och den enorma golfbanan som sträcker sig utefter båda sidor om vägen. Skyltar vid vägkanten uppmanar besökare att se upp för golfbollar. I somras var jag här första gången. Stranden är vacker med ljus sand, klippor, blommande nyponrosbuskar och den vita fyren som vakar över området. Jag sällade mig till klungan av turister och ortsbor som stod beredda med kameror och kikare i förhoppning om att få syn på delfinerna. Jag hade tur. De kom simmande nära stranden i omgångar, nästan som om de ville visa upp sig.

En av delfinerna, bild från juli

När jag är här i oktober är det regnigt och blåsigt. Vinden ligger på men vid enstaka tillfällen bryter solen fram bakom molnen och då förvandlas havet till flytande silver.

Just den här dagen utvecklas alltså ett mindre drama.

Regnet öser ner och det är svinkallt. En liten, knappt fullvuxen säl ligger nämligen strandad i sanden. Den öppnar de mörka ögonen och blinkar till då och då, men verkar uttröttad och desorienterad. Turisterna som är där tar selfies eller foton av sälen för att sedan vandra vidare utan att bry sig nämnvärt. Obegripligt för mig.
Sälar ska man lämna ifred och varje höst spolas ett stort antal halvvuxna sälar upp på stränderna i Skottland, men den här fradgar runt munnen vilket kan vara ett tecken på utmattning, stress eller sjukdom och det känns inte bra att lämna den åt sitt öde när måsarna kretsar ovanför. Åtminstone är jag för blödig för att låta naturen ha sin gång.

Foto: Matthias

Av en slump råkar jag på en tysk kille, Matthias, och hans mamma som är på semester en vecka i Skottland, det är lika bekymrade som jag. Vi delar upp oss för att försöka hitta någon lokalboende, för att höra vad vi ska göra och om det finns någon man kan kontakta. Eftersom jag har en buss jag måste hinna med för att åka tillbaka till stan börjar jag leta efter telefonnummer på google samtidigt som jag går tillbaka mot Fortrose. Matthias och hans mamma stannar kvar och försöker hitta någon som kan hjälpa. Det visar sig att Skottland är ljusår före Sverige. När jag googlar får jag direkt upp en träff för SPCA, en ideell djurrättsorganisation (Scottish Animal Welfare Charity). Jag slår numret och efter två signaler kommer jag fram till en telefonoperatör. Jag förklarar situationen och den hjälpsamme telefonisten säger att de har ett team i närheten så han skickar ut dem med en gång för att ta en titt. Ungefär samtidigt har Matthias fått tag i ett telefonnummer med hjälp av en vänlig ortsbo (antagligen till samma organistion som jag) och också larmat. Så personal kommer ut och den lilla sälen får hjälp.
Måndagens drama i Inverness.

Tillbaka i Fortrose kryper jag upp i en fåtölj framför brasan inne på kafé Fortrose med en kopp te och en av deras fantastiska ostomeletter och känner mig rätt nöjd trots genomblöta kläder. Det är inte bara det att sälen fått hjälp, det är också känslan av att stöta på människor mitt ute i ingenstans med empati för andra varelser som inte tvekar att hjälpa till. Det gör att tron på mänskligheten tillfälligt är återställd.
Men så är detta Skottland.

Fortrose café

Det hände en natt – på Royal Highland hotel

Publicerad av ninnabengtsson

Jag är övertygad om att han tittar på mig. Att han blickar nyfiket rakt ut i rummet då och då och sneglar bort mot skrivbordet där jag sitter. Så fort jag har huvudet bortvänt känns det som om jag är iakttagen. Av en högländare i full mundering med kilt, hosor, mössa med fjädrar (balmoral alt glengarry) och sporran, midjeväskan som ingår i den traditionell dräkten eftersom det inte finns några fickor på kilten.
Det är bara det är att det är en tavla som hänger på väggen inne på Royal Highland hotel.

Det börjar liksom inte riktigt bra.
Värmen funkar inte i första rummet så jag ber att få byta till ett annat rum, en bagatell kan man tycka men den unga tjejen i receptionen ser väldigt tveksam ut;”ja vi har ju…hmm…ett rum till som du skulle kunna få, men…ehh jag måste kolla”.
Jaha tänker jag, det kanske inte är städat eller något annat eftersom hon är så tveksam men så är inte fallet, ska det visa sig.

Jag har alltså bokat rum på Royal Highland hotel i Inverness, efter en lång dag med flyg från Färöarna och sedan tåg från Edinburgh i nästan fyra timmar och jag vill ha ett hotellrum nära stationen. Det är ett gammaldags hotell och att ta ett kliv genom porten in i foajén är som att ramla rätt in i en Agatha Christie-deckare från 1920-talet. Eller möjligtvis en sekelskiftesmålning. Förgyllda speglar i hörnen, utsirade vita pelare, uppstoppade hjorthuvuden på väggarna, heltäckningsmatta i tartanfärger och en stor svängd trappa som sägs ha varit förebilden en gång i tiden för den som byggdes upp på Titanic.

Bredvid finns en liten bardisk av trä där bartendern i vitt och svart, med välstruken fluga och väst, blandar drinkar och häller upp whisky. Du kan också fortsätta in i restaurangen ”Ash” där Haggis med tillbehör, ankbröst, steak minute, kyckling med whiskysås, svamp- och kycklingpaj och haddock (nån sorts fisk) i frityrsmet gjord på Guiness står på menyn.

Det är lätt att bli överväldigad.

Hotellet byggdes 1855 och hette då The Station hotel, inte så konstigt eftersom det ligger vägg i vägg med stationen. Mitt rum har nummer 120. I min hand får jag en gammaldags nyckel med stor tillhörande mässingsbricka, omöjlig att tappa bort. Rummet är en studie i svunna tider lika mycket som lobbyn. Väggarna täcks av slitna gula tapeter med stiliserat mönster av upphöjda blommor, golvet av en brun-beige heltäckningsmatta, mörka antika möbler och mönstrade fåtöljer i hörnen, ett badrum som är gigantiskt men som man måste stänga dörren till när man duschar för att imman inte ska utlösa brandlarmet och fönstren täcks av tunga draperier i skotskrutigt mönster. Genom glasen kan man se ner till tågperrongen. På väggen hänger tavlor varav en på denne skotske gentleman i högländarnas fulla mundering.

Jag byter om, duschar, borstar tänderna, lägger mig i sängen och kan inte somna. Och det är då man INTE ska googla och läsa om att av alla städer och byar i hela Storbritannien är Inverness i skotska högländerna en av de mest ”haunted” fritt översatt ”hemsökta” platser som finns. Hotellet jag bor på har tagit emot tusentals gäster i 164 år och historien sitter kvar i väggarna som en svag doft av cigarettrök och ekot av skratt från för länge sedan döda människor. När mörkret faller och det blir skumt i vrårna är detta tydligare än någonsin.

Under första världskriget var Inverness en knytpunkt, tusentals militärer och unga män som tagit värvning för att strida mot tyskarna passerade stationen. Hotellet kunde hastigt få inkvartera 150 soldater i flottan över en natt efter att sista tåget till slutdestinationen redan avgått, de hjälpte också skadade marinsoldater vars skepp torpederats av tyskarna. Alldeles i början av kriget fungerade hotellet också som ett spionnäste för motståndarsidan, två personer, en man och en kvinna avslöjades och fördes till London. De dömdes till hårda fängelsestraff och mannen avslutade sin spionkarriär i Tower of London. Om det skulle spöka någonstans så är det nog här.

Highland Railway Society/Am Baile.

Jag släcker inte lampan och det är med en lätt känsla av obehag som jag går och lägger mig. Den välklädde högländaren blickar tystlåten ut över rummet och viker inte en tum med blicken. Plötsligt hörs små knackningar i väggen, från just det hållet. Vilket är lite märkligt eftersom det inte finns något rum på andra sidan väggen. Kanske kan ljud bli uppförstorade i gamla byggnader och låta som de kommer från håll de inte kommer ifrån. Det rasslar till i några rör och knakar lätt som av fotsteg. Troligen grannen ovanpå. Men hade inte jag högsta våningen? Jag vrider och vänder mig och funderar på om jag ska kolla Netflix istället.

När jag vaknar är det ljust ute.
I dagsljus känns farhågorna från gårdagskvällen overkliga – nästan overkliga. Den skotske högländarens ögon följer mig fortfarande från porträttet tvärs över rummet och draperiet böljar till som från ett osynligt luftdrag. Men när jag stiger upp visar det sig att det finns betydligt mer skrämmande saker jag sovit bredvid hela natten tillika en rimlig förklaring till rummets extremt känsliga brandlarm…

Brittisk elementlösning. Betydligt mer skrämmande än spöken?

Söndagstur i Torshavn

Publicerad av ninnabengtsson

Det är aldrig någonsin tyst på Färöarna. Det finns nämligen en ständigt närvarande varelse – vinden. Den kan vara en lätt smekning över gräset i solen som förvandlar hela sluttningar till skimrande böljande smaragdgröna hav, men oftare är den obarmhärtig i sin urkraft. Och man fryser ständigt.

Att strosa längs med gatorna i Torshamn, Färöarnas huvudstad, en söndagseftermiddag i oktober är en studie i ödslighet. Några få människor är ute och promenerar, de flesta ackompanjerade av hundar och/eller barn, gatorna är mestadels tomma och butikerna stängda men här och var lyser det ur något kafé eller en bar likt färgglatt upplysta akvarium.

Kvällen innan har jag testat nattlivet och slunkit in på en pub i hamnen. Den gapar nästan tom fast klockan är 21. En kvinna sitter med ett glas öl och en stickning i knät som hon är djupt koncentrerad på. Två kinesiska turister har beställt fisk till ölen och samtalar lågt över fiskrätterna vid ett av borden.

På en barstol hänger en lite kraftigare man som jag först tar för tysk eftersom han oavbrutet pratar om Berlin men som visar sig vara infödd Köpenhamnsbo. Och bakis. Bartendern på populära Mikkeller, en ölbar med ett imponerande sortiment inte minst när det gäller lokala sorter förklarar att bristen på folk utomhus har att göra med årstiden.

Många kaféer och barer är stängda på söndagar, men en del håller öppet

Han kommer ursprungligen från Kuba och säger att sommaren på Färöarna är bäst.

”Då är det en blandning av turister, boende, folk som jobbar på båtarna som minglar till sent. Ofta går man inte ut förrän 01-02 på natten och håller igång tills barerna stänger vid 04. Sen fortsätter festen på gatorna tills solen går upp. Det är skitkul”.

När hösten närmar sig och mörkret faller allt tidigare går folk i ide, lite grann som hemma. Några höstlöv sveps runt av vinden och dansar fram i rännstenen, men det är inte många eftersom det är ont om träd.

Färöarna tillhör Danmark, men har självstyre. Det bor cirka 49 864 personer på de 18 öarna, varav 20 000 av dem i huvudstaden Torshavn (Torshamn). I stans centrum ligger butiker som säljer tröjor, mössor, strumpor, klänningar, vantar, hoodies, det mesta handstickat. Ullen skeppas utomlands, bland annat till Sydamerika där kvinnor stickar plaggen som sedan skickas tillbaka och säljs i affärerna, får jag höra. En färöing jag pratar med förklarar;

”De flesta mödrar, farmödrar, mormödrar, kvinnor som bor här har nog med att sticka till den egna familjen”.

Den färöiska tröjan har fått ett uppsving i och med danska tv-serien ”Brottet” där huvudpersonen Sarah Lund bär en handstickad fiskartröja. Priset följer efter, en tröja är snordyr, men håller troligen länge.

Det blir alltså en rundtur i Torshamn denna söndag eftersom vädret inte är det bästa och båtturen till Vestmanna och fågelskådning fryser inne, på grund av för stark vind och höga vågor.

Konstfull väggmålning i centrala Torshavn

Vid fästet Skansin finns kanoner från andra världskriget, som minner om att Färöarna var en viktig strategisk plats för de allierade

Den äldsta delen av Torshavn, Tinganes, har anor tillbaka till vikingatid

Här återfinns Finansdepartementet och premiärministerns kontor

I Tinganes, den äldsta stadsdelen där redan vikingarna höll ting på 800–1000-talet, kan man beundra de vackra färgglada husen som ligger tätt intill varandra på en liten udde. Vissa byggnader inhyser delar av parlamentet; premiärministerns kontor finns i en söt, röd träbyggnad med gräs på taket liksom Finansdepartementet. Ingen verkar vara hemma och rummen är mörka. Ett större lastfartyg backar in med hjälp av några mindre pråmar och lägger till tätt följd av havsfåglarnas skrin. Längre bort piskar vinden upp vågorna så skummet yr i luften. Det blåser och det blåser rejält. Vid infarten till Torshavn står byggnadsställningar och inramar en halvfärdig konstruktion som ska bli ett splitternytt hotell. Och två nya tunnlar under havet, den ena på 7,1 km mellan Skálafjørður och Tórshavn den andra på 10,6 km mellan Sandoy och Tórshavn är på g. Samtidigt muttras det om ökade trafikproblem i och med turisternas tillströmning. Allt är förstås relativt, den trafikstockning jag ser innefattar två bilar som kommer från ena hållet och en husvagn som kommer från det andra på en mycket smal väg.

På kvällen fortsätter stormen och ljuden tystnar inte utan hörs genom väggar och tak, men tack och lov för bra isolering som håller kylan ute. Det är en av orsakerna till att grästorv användes till taken förr i tiden, pga att de även isolerade. Ute hörs en symfoni av suckar, rytanden och skrapande ljud mot fönstret från vindens sida till ackompanjemang av ett svagt eko av havets sång i bakgrunden och ett konstant bubblande från elementet. I Torshavn finns ljus men ute på vägarna på öarna finns inga gatlyktor eller trafikljus utan där råder becksvart mörker.

”Man får ta det försiktigt eftersom här finns så mycket får, men jag gillar när det inte är ljuspollution överallt. Nu kan man se stjärnorna”, säger en av de som arbetar på hotellet när jag hämtar te.

Jag håller med och återvänder till mitt rum.

Alltmedan vinden fortsätter sitt eviga sjungande ute i mörkret runt knuten.

Färöarna i dimma

Publicerad av ninnabengtsson

Det vilar något mystiskt över Färöarna. Som om det fanns en väl bevarad hemlighet bakom de pittoreskt förtrollande vyerna. Något som anas i luften, i dimslöjorna som sveper in det karga landskapet när vädret slår om på bråkdelen av en sekund från sol till hällande regn. En hemlighet bara vinden och det dolda som vakar i skuggorna och djupt under jorden känner till.

Böljande hav av gräs täcker sluttningarna, dramatiska fjordar, karga svarta klippor och ödsliga stränder där havet slår in i skummande vågor kantar kusterna. Hus som liknar något hämtat ur sagorna med taken täckta av grästuvor. Det är ett vindpinat landskap där naturen är kung och människan endast välkomnad på nåder. Där fåglarnas sång hörs tidigt om morgonen och vindens röst är ständigt närvarande. Det är inte för inte som legender och myter frodas på dessa 18 öar som återfinns mitt ute i ingenstans i Nordatlanten. Det är sagor om kvinnor som kan ta sälskepnad, människor som försvunnit i dimman, märkliga varelser i havet och de alvliknande varelserna – Huldufólk (huldrefolket) – som sägs bo under stenar och högar och som är osynliga.

”Min farmor trodde bergfast på de små grå, det är det många i den äldre generationen som gör än idag. Man skulle vara försiktig med att spränga eller flytta bort stenar för då kunde man förarga dem och det kunde betyda otur i generationer”, berättar vår guide.

Vi har bokat en tur som tar oss runt den största ön Streymoy. Vår pratsamme guide underhåller gruppen (jag, ett förälskat par från Köpenhamn som ständigt tar bilder på varandra, en ung tjej från Frankrike) med allehanda anekdoter om Färöarnas historia, berättar om fiskeindustrin och den månghundraåriga traditionen av valfångst, främst grindval, något som på senare tid blivit kontroversiellt. Men de idkar inte nöjesjakt utan allt på valarna tas tillvara och en val kan ge mat under en hel vinter. Samtalet kommer in på den växande laxodlingsindustrin, på många platser ute i fjordarna finns stora ringformade anläggningar där ytan även på håll krusas av laxar.

”Vi har ett av världens största företag för produktion av lax, men det finns en oro för att odlingarna i fjordarna, om de blir för stora och många, kan störa annat marint liv”.

Det är ett vidunderligt vackert landskap som ser ut som hämtat från en dröm. De vidsträckta markerna med böljande gräs, de dramatiska fjordarna, det turkosblå vattnet, fåglarna. En dröm om det vilda, det otämjbara, det som finns i civilisationens utkant och djupt i skuggorna eller i solreflexerna över ett öppet hav. Men platser som den här håller på att försvinna och människan är främsta orsaken.

Vår guide har bott ett par år i Köpenhamn, rest runt utomlands, men återvänt hem och vallar, förutom turister, även får, som han har ett ganska stort antal av. Fårproduktion/skötsel är en viktig industri och fåren finns överallt. Förr var det ullen man ville åt men numera är det främst köttet. Fiske, som är den klart viktigaste näringsgrenen drygt 97 procent av exporten utgörs av fiskeriprodukter, och turism är de två andra. För var även fågeljakt vanligt och fågeljägare firade sig ner längs med lodräta klippor för att plocka ägg ur bona och fånga fåglar. Ett riskfyllt och hårt arbete. em tillbaka till turisterna.

Vår guide suckar, just turism är lite av ett tveeggat svärd. Färöarna har de senaste åren vuxit i popularitet och från jordens alla hörn kommer turister som framför allt åker hit för naturen, de vackra vyerna och det rika fågellivet och som inspirerats av filmer och tv-serier. Men det känns som om samhället inte riktigt hunnit vänja sig vid strömmen av folk. Det finns en oro för negativa effekter som till exempel påverkan på miljön, trafikproblem och att häckande fåglar störs av närgångna turister. I vissa fall har markägare börjat ta ut en avgift för alla som vill besöka de mer kända attraktionerna.

”Men det är idiotiskt, de platserna har alltid legat här och folk har kommit och gått. De är till för alla”, säger vår guide och slår ut med armarna.

På Färöarna har det funnits människor sedan järnålder, kanske ännu längre. Allt ifrån de irländska munkarna som kom hit på 400–500-talet till vikingar i långskepp runt 800 e Kr. I Kvivik och i Tjörnuvik finns lämningar av vikingahus och man har även hittat gravar. Vi ser Kirkjubøur, en av Färöarnas äldsta byar och biskopssäte under medeltiden, med Olofskyrkan från 1200-talet, Kungsgården som än idag bebos av en färöisk familj, 17:e generationen och Magnuskatedralen som började byggas men aldrig riktigt blev klar, ingen vet varför. Enligt sägnen ska Kirkjubøur en gång ha bestått av 50 hus, men de flesta blev bortspolade av en storm. Vi fortsätter till den lilla byn Tjörnuvik, nerifrån stranden ser man tydligt klipporna Risin och Kellingin. Enligt legenden kom den isländske jätten och hans fru, en häxa, till Färöarna för att stjäla öarna åt Island. De knöt ett rep runt det närliggande berget Eiðiskollur för att kunna dra upp öarna men såg inte att solen gick upp och förvandlades till sten. Nu vakar de för evigt över bukten.

”Kungsgården” som än idag benos av samma familj, 17:e generationen

Den ofullbordade Magnuskatedralen

Olofskyrkan, Färöarnas äldsta kyrka

Risin och Kellingin enligt legenden en jätte och en häxa som försökte stjäla Föröarna men förvandlades till sten när solen gick upp

Vattenfallet Vikafossur, där vinden är så stark att vattnet blåser uppåt och sidledes, är ett annat stopp. Sedan är vi framme vid Saksun beläget vid en lagun på inlandet av den nordvästliga delen av Streymoy och en av de mest fotograferade platserna på Färöarna, med de små karakteristiska husen med grästäckta tak. Överallt längs vägar och på sluttningar betar får med tjocka pälsar i färger alltifrån gyllene brunt, till brokigt, vitt och svart. Då och då syns flockar med tamgäss, gås är för övrigt vad som vankas på julbordet. Längs en stig som löper rakt upp i bergen står en samling bilar, det är markägare som är ute för att hämta in sina får för slaktsäsongen som startar i oktober. Ett hårt arbete berättar vår guide men gör en paus och kikar upp mot himlen; ”men ok idag, det regnar i alla fall inte”.

Den ensligt belägna ögruppen som ligger mitt emellan Norge, Skottland och Island liknar ingenting annat. En av de mest berömda färöiska författarna, William Heinesen, har kallat Färöarna för ett ”sandkorn på golvet i en balsal, ett ensamt blyfärgat litet land långt ut i det kvicksilverlysande världshavet”.

Han har en poäng. I Saksun har vinden tilltagit och ett lätt duggregn hänger i luften. Dimman stiger upp ur marken och sveper in gräset i ett ulligt duntäcke. Det blir svårt att se handen framför sig. Vi går i en rad längs med en sluttning med utsikt över lagunen och vattenfallet bakom oss. Vinden gör att orden flyger iväg och öronen ringer. Det känns som om någon iakttar oss, något alldeles bakom ryggen. Men när jag vänder mig om finns det ingen där. Bara stenar, några kullar och dimman. Ur vilken vakande grå ögon kanske iakttar oss.