Det vilar något mystiskt över Färöarna. Som om det fanns en väl bevarad hemlighet bakom de pittoreskt förtrollande vyerna. Något som anas i luften, i dimslöjorna som sveper in det karga landskapet när vädret slår om på bråkdelen av en sekund från sol till hällande regn. En hemlighet bara vinden och det dolda som vakar i skuggorna och djupt under jorden känner till.

Böljande hav av gräs täcker sluttningarna, dramatiska fjordar, karga svarta klippor och ödsliga stränder där havet slår in i skummande vågor kantar kusterna. Hus som liknar något hämtat ur sagorna med taken täckta av grästuvor. Det är ett vindpinat landskap där naturen är kung och människan endast välkomnad på nåder. Där fåglarnas sång hörs tidigt om morgonen och vindens röst är ständigt närvarande. Det är inte för inte som legender och myter frodas på dessa 18 öar som återfinns mitt ute i ingenstans i Nordatlanten. Det är sagor om kvinnor som kan ta sälskepnad, människor som försvunnit i dimman, märkliga varelser i havet och de  alvliknande varelserna – Huldufólk (huldrefolket) – som sägs bo under stenar och högar och som är osynliga.

”Min farmor trodde bergfast på de små grå, det är det många i den äldre generationen som gör än idag. Man skulle vara försiktig med att spränga eller flytta bort stenar för då kunde man förarga dem och det kunde betyda otur i generationer”, berättar vår guide.

Vi har bokat en tur som tar oss runt den största ön Streymoy. Vår pratsamme guide underhåller gruppen (jag, ett förälskat par från Köpenhamn som ständigt tar bilder på varandra, en ung tjej från Frankrike) med allehanda anekdoter om Färöarnas historia, berättar om fiskeindustrin och den månghundraåriga traditionen av valfångst, främst grindval, något som på senare tid blivit kontroversiellt. Men de idkar inte nöjesjakt utan allt på valarna tas tillvara och en val kan ge mat under en hel vinter. Samtalet kommer in på den växande laxodlingsindustrin, på många platser ute i fjordarna finns stora ringformade anläggningar där ytan även på håll krusas av laxar.

”Vi har ett av världens största företag för produktion av lax, men det finns en oro för att odlingarna i fjordarna, om de blir för stora och många, kan störa annat marint liv”.

Det är ett vidunderligt vackert landskap som ser ut som hämtat från en dröm. De vidsträckta markerna med böljande gräs, de dramatiska fjordarna, det turkosblå vattnet, fåglarna. En dröm om det vilda, det otämjbara, det som finns i civilisationens utkant och djupt i skuggorna eller i solreflexerna över ett öppet hav. Men platser som den här håller på att försvinna och människan är främsta orsaken.

Vår guide har bott ett par år i Köpenhamn, rest runt utomlands, men återvänt hem och vallar, förutom turister, även får, som han har ett ganska stort antal av. Fårproduktion/skötsel är en viktig industri och fåren finns överallt. Förr var det ullen man ville åt men numera är det främst köttet. Fiske, som är den klart viktigaste näringsgrenen drygt 97 procent av exporten utgörs av fiskeriprodukter, och turism är de två andra. För var även fågeljakt vanligt och fågeljägare firade sig ner längs med lodräta klippor för att plocka ägg ur bona och fånga fåglar. Ett riskfyllt och hårt arbete. em tillbaka till turisterna.

Vår guide suckar, just turism är lite av ett tveeggat svärd. Färöarna har de senaste åren vuxit i popularitet och från jordens alla hörn kommer turister som framför allt åker hit för naturen, de vackra vyerna och det rika fågellivet och som inspirerats av filmer och tv-serier. Men det känns som om samhället inte riktigt hunnit vänja sig vid strömmen av folk. Det finns en oro för negativa effekter som till exempel påverkan på miljön, trafikproblem och att häckande fåglar störs av närgångna turister. I vissa fall har markägare börjat ta ut en avgift för alla som vill besöka de mer kända attraktionerna.

”Men det är idiotiskt, de platserna har alltid legat här och folk har kommit och gått. De är till för alla”, säger vår guide och slår ut med armarna.

På Färöarna har det funnits människor sedan järnålder, kanske ännu längre. Allt ifrån de irländska munkarna som kom hit på 400–500-talet till vikingar i långskepp runt 800 e Kr. I Kvivik och i Tjörnuvik finns lämningar av vikingahus och man har även hittat gravar. Vi ser Kirkjubøur, en av Färöarnas äldsta byar och biskopssäte under medeltiden, med Olofskyrkan från 1200-talet, Kungsgården som än idag bebos av en färöisk familj, 17:e generationen och Magnuskatedralen som började byggas men aldrig riktigt blev klar, ingen vet varför. Enligt sägnen ska Kirkjubøur en gång ha bestått av 50 hus, men de flesta blev bortspolade av en storm. Vi fortsätter till den lilla byn Tjörnuvik, nerifrån stranden ser man tydligt klipporna Risin och Kellingin. Enligt legenden kom den isländske jätten och hans fru, en häxa, till Färöarna för att stjäla öarna åt Island. De knöt ett rep runt det närliggande berget Eiðiskollur för att kunna dra upp öarna men såg inte att solen gick upp och förvandlades till sten. Nu vakar de för evigt över bukten.

”Kungsgården” som än idag benos av samma familj, 17:e generationen

Den ofullbordade Magnuskatedralen

Olofskyrkan, Färöarnas äldsta kyrka

Risin och Kellingin enligt legenden en jätte och en häxa som försökte stjäla Föröarna men förvandlades till sten när solen gick upp

Vattenfallet Vikafossur, där vinden är så stark att vattnet blåser uppåt och sidledes, är ett annat stopp. Sedan är vi framme vid Saksun beläget vid en lagun på inlandet av den nordvästliga delen av Streymoy och en av de mest fotograferade platserna på Färöarna, med de små karakteristiska husen med grästäckta tak. Överallt längs vägar och på sluttningar betar får med tjocka pälsar i färger alltifrån gyllene brunt, till brokigt, vitt och svart. Då och då syns flockar med tamgäss, gås är för övrigt vad som vankas på julbordet. Längs en stig som löper rakt upp i bergen står en samling bilar, det är markägare som är ute för att hämta in sina får för slaktsäsongen som startar i oktober. Ett hårt arbete berättar vår guide men gör en paus och kikar upp mot himlen; ”men ok idag, det regnar i alla fall inte”.

Den ensligt belägna ögruppen som ligger mitt emellan Norge, Skottland och Island liknar ingenting annat. En av de mest berömda färöiska författarna, William Heinesen, har kallat Färöarna för ett ”sandkorn på golvet i en balsal, ett ensamt blyfärgat litet land långt ut i det kvicksilverlysande världshavet”.

Han har en poäng. I Saksun har vinden tilltagit och ett lätt duggregn hänger i luften. Dimman stiger upp ur marken och sveper in gräset i ett ulligt duntäcke. Det blir svårt att se handen framför sig. Vi går i en rad längs med en sluttning med utsikt över lagunen och vattenfallet bakom oss. Vinden gör att orden flyger iväg och öronen ringer. Det känns som om någon iakttar oss, något alldeles bakom ryggen. Men när jag vänder mig om finns det ingen där. Bara stenar, några kullar och dimman. Ur vilken vakande grå ögon kanske iakttar oss.