Det är aldrig någonsin tyst på Färöarna. Det finns nämligen en ständigt närvarande varelse – vinden. Den kan vara en lätt smekning över gräset i solen som förvandlar hela sluttningar till skimrande böljande smaragdgröna hav, men oftare är den obarmhärtig i sin urkraft. Och man fryser ständigt.

Att strosa längs med gatorna i Torshamn, Färöarnas huvudstad, en söndagseftermiddag i oktober är en studie i ödslighet. Några få människor är ute och promenerar, de flesta ackompanjerade av hundar och/eller barn, gatorna är mestadels tomma och butikerna stängda men här och var lyser det ur något kafé eller en bar likt färgglatt upplysta akvarium.

Kvällen innan har jag testat nattlivet och slunkit in på en pub i hamnen. Den gapar nästan tom fast klockan är 21. En kvinna sitter med ett glas öl och en stickning i knät som hon är djupt koncentrerad på. Två kinesiska turister har beställt fisk till ölen och samtalar lågt över fiskrätterna vid ett av borden.

På en barstol hänger en lite kraftigare man som jag först tar för tysk eftersom han oavbrutet pratar om Berlin men som visar sig vara infödd Köpenhamnsbo. Och bakis. Bartendern på populära Mikkeller, en ölbar med ett imponerande sortiment inte minst när det gäller lokala sorter förklarar att bristen på folk utomhus har att göra med årstiden.

Många kaféer och barer är stängda på söndagar, men en del håller öppet

Han kommer ursprungligen från Kuba och säger att sommaren på Färöarna är bäst.

”Då är det en blandning av turister, boende, folk som jobbar på båtarna som minglar till sent. Ofta går man inte ut förrän 01-02 på natten och håller igång tills barerna stänger vid 04. Sen fortsätter festen på gatorna tills solen går upp. Det är skitkul”.

När hösten närmar sig och mörkret faller allt tidigare går folk i ide, lite grann som hemma. Några höstlöv sveps runt av vinden och dansar fram i rännstenen, men det är inte många eftersom det är ont om träd.

Färöarna tillhör Danmark, men har självstyre. Det bor cirka 49 864 personer på de 18 öarna, varav 20 000 av dem i huvudstaden Torshavn (Torshamn). I stans centrum ligger butiker som säljer tröjor, mössor, strumpor, klänningar, vantar, hoodies, det mesta handstickat. Ullen skeppas utomlands, bland annat till Sydamerika där kvinnor stickar plaggen som sedan skickas tillbaka och säljs i affärerna, får jag höra. En färöing jag pratar med förklarar;

”De flesta mödrar, farmödrar, mormödrar, kvinnor som bor här har nog med att sticka till den egna familjen”.

Den färöiska tröjan har fått ett uppsving i och med danska tv-serien ”Brottet” där huvudpersonen Sarah Lund bär en handstickad fiskartröja. Priset följer efter, en tröja är snordyr, men håller troligen länge.

Det blir alltså en rundtur i Torshamn denna söndag eftersom vädret inte är det bästa och båtturen till Vestmanna och fågelskådning fryser inne, på grund av för stark vind och höga vågor.

Konstfull väggmålning i centrala Torshavn

Vid fästet Skansin finns kanoner från andra världskriget, som minner om att Färöarna var en viktig strategisk plats för de allierade

Här återfinns Finansdepartementet och premiärministerns kontor

I Tinganes, den äldsta stadsdelen där redan vikingarna höll ting på 800–1000-talet, kan man beundra de vackra färgglada husen som ligger tätt intill varandra på en liten udde. Vissa byggnader inhyser delar av parlamentet; premiärministerns kontor finns i en söt, röd träbyggnad med gräs på taket liksom Finansdepartementet. Ingen verkar vara hemma och rummen är mörka. Ett större lastfartyg backar in med hjälp av några mindre pråmar och lägger till tätt följd av havsfåglarnas skrin. Längre bort piskar vinden upp vågorna så skummet yr i luften. Det blåser och det blåser rejält. Vid infarten till Torshavn står byggnadsställningar och inramar en halvfärdig konstruktion som ska bli ett splitternytt hotell. Och två nya tunnlar under havet, den ena på 7,1 km mellan Skálafjørður och Tórshavn den andra på 10,6 km mellan Sandoy och Tórshavn är på g. Samtidigt muttras det om ökade trafikproblem i och med turisternas tillströmning. Allt är förstås relativt, den trafikstockning jag ser innefattar två bilar som kommer från ena hållet och en husvagn som kommer från det andra på en mycket smal väg.

På kvällen fortsätter stormen och ljuden tystnar inte utan hörs genom väggar och tak, men tack och lov för bra isolering som håller kylan ute. Det är en av orsakerna till att grästorv användes till taken förr i tiden, pga att de även isolerade. Ute hörs en symfoni av suckar, rytanden och skrapande ljud mot fönstret från vindens sida till ackompanjemang av ett svagt eko av havets sång i bakgrunden och ett konstant bubblande från elementet. I Torshavn finns ljus men ute på vägarna på öarna finns inga gatlyktor eller trafikljus utan där råder becksvart mörker.

”Man får ta det försiktigt eftersom här finns så mycket får, men jag gillar när det inte är ljuspollution överallt. Nu kan man se stjärnorna”, säger en av de som arbetar på hotellet när jag hämtar te.

Jag håller med och återvänder till mitt rum.

Alltmedan vinden fortsätter sitt eviga sjungande ute i mörkret runt knuten.